När folk får nys om projektet som sysselsatt Stig Hammarstedt de senaste två åren brukar lite olika varianter av samma fråga alltid ställas.
– Det har varit mycket "du har väl naturligtvis med x i boken, det är ju ett måste i en bok om Gotlands 70-tal!". Då har jag väl svarat lite undvikande att visst finns det med. På ett hörn. Tror jag.
Det har nämligen inte varit helt lätt att hålla ordning på den saken. När Stig Hammarstedt bestämde sig för att gå till arkiven för sammanställa en fotobok om livet på Gotland för 50 år sedan ville han göra jobbet grundligt.
– Man kan ju undra om det verkligen ska ta så lång tid att slänga ihop lite bilder. Men det har varit ett jädra pussel detta. Jag har nog luppat varenda ruta i tidningarnas arkiv, säger Stig Hammarstedt.
Efter ett första urval hade han drygt 3 000 bilder. I den volym som nu landar på bokdiskarna återstår drygt 300 av dessa. Rivningen av Östertull 1970 och demonstrationerna det utlöste, inspelningen av "Jack" 1976 och kvarnbranden på lucianatten samma år, det är några av händelserna som passerar revy i "Gotlands sjuttiotal". Men här finns också mer vardagliga scener: Gotlänningar i arbete, färjeresenärer, revyer, demonstrationståg genom Slite och så vidare.
Men nej, allt fick ju inte plats, medger Stig Hammarstedt.
Från 3 000 till 300 bilder. Hur gjorde du urvalet?
– Med magen. Jag gjorde den här boken för att jag älskar bilder. Därför har jag låtit bilderna ge formen. De måste liksom lira med varandra, skapa kontrast och en helhetskänsla. Jag vet heller inte om det hade varit möjligt att göra den definitiva, heltäckande boken om 70-talet. Jag menar: Alla har sitt eget 70-tal.
Själv kom han till ön först 1988. Det var då han anställdes som fotograf vid Gotlands Tidningar, och där han blev han kvar fram till år 2000. Med andra ord kan han inte ta åt sig äran för en endaste bild i samlingen.
– När jag började på GT kom jag från tidningen Arbetet och Fotohögskolan. Alltså var jag ganska övertygad om min egen förträfflighet som fotograf. Det blev en liten kulturkrock när jag hörde att här på GT brukade det vara reportrarna själva som plåtade. Nu när jag gått igenom materialet i efterhand får jag väl konstatera att de gjorde det bra. Om jag ska framhålla någon särskild tycker jag att Ola Sollerman tog väldigt många bra bilder under den här perioden.
En annan GT-profil som kan nämnas i sammanhanget är den legendariske redaktionschefen Rune Jakobsson.
– Han hade ett mantra som jag försökt att leva efter när jag valt ut bilder till den här boken: Alla gotlänningar är värda ett mittuppslag. Visst är det en hel del kändisar här också, men det var viktigt för mig att få med mycket vanligt folk också, säger Stig Hammarstedt.
Även om du inte bodde här då, kan du känna nostalgi när du bläddrar i boken?
– Absolut. 70-talet var en speciell tid, lite motstridig. Å ena sidan hände det saker hela tiden, å andra sidan upplevde jag tempot som lugnare. Det är knepigt att förklara ... Jag tror att det hade varit svårt, om inte omöjligt, att göra en sån här bok om 2020-talet. Det händer väl egentligen mer saker nu, men mycket av det fladdrar bara förbi i våra digitala flöden utan att lämna bestående avtryck.