Det var en kväll i juli för fem år sedan. Mari och Johnny Hoas hade slagit sig ned på ett vattenkar i en av hästhagarna på gården i Sanda och såg ut över sina marker. De njöt av vad de såg och av varandras sällskap.
"Vi har det väl ganska bra?", funderade Mari.
"Jo. Vi har det jävligt bra", slog Johnny fast.
De hade varit ett par sedan de var tonåringar, hade tre döttrar tillsammans och delade både en gård och ett stort hästintresse, men ett par dagar senare skulle deras gemensamma liv vara över.
Johnny Hoas var en av ryttarna som grundade riddarsällskapet Torneamentum.
Han älskade showandet och i sin röda riddardräkt blev han en av de mest färgstarka förgrundsfigurerna i gänget.
Nu skulle Torneamentum bjuda på riddarspel vid Gripsholms slott i Mariefred. I samband med tornerspelet där, den 23 juli 2006, träffades Johnny av blixten mitt ute på tornerspelsplanen.
Det var Johnnys bror Lasse som kom med budet om olyckan till Mari. Han visste att Johnny hade träffats av blixten, men inte hur det var med honom. Mari har grumliga minnen av vad som sedan hände, men hon minns att hennes enda tanke var att "jag måste dit". Hon fick snabbt fick tag i de två döttrar som var på Gotland och tillsammans gav de sig av i ilfärd mot Visby flygplats.
Först vid ankomsten till sjukhuset i Södertälje fick Mari och flickorna veta att det var för sent. Blixten hade träffat i bakhuvudet och Johnny hade dött omedelbart.
Det lär vara vanligare att vinna miljoner på lotto än att bli träffad av blixten och de flesta överlever ett blixtnedslag. Efter olyckan har Mari brottats med frågan varför just Johnny skulle bli en av den som drabbades av det som normalt sett inte händer.
- Det är svårt att inte ens kunna få bli arg på någon. Det var ju inte någons fel att det hände, säger Mari.
Inte ens dumdristigheten kan hon skylla på för Johnny och hans riddarkolleger gjorde förmodligen allting rätt när åskvädret drog in över Gripsholm. Spelen avblåstes och alla tog skydd. Först när det blev klart väder gick de ut på planen för att plocka ihop. Då kom smällen.
Saknaden efter Johnny blev förstås enorm. Hunden Janis Joplin, som alltid följde Johnny i spåren, blev undrande när hästen och väskan kom hem utan hennes husse. I sex dagar satt hon på gårdsplanen och väntade på Johnny.
Mari själv kunde inte förmå sig att packa upp väskan med Johnnys tillhörigheter. Hon begravde sig i arbete. Under det första året jobbade hon 15 timmar om dygnet för att hålla igång gården och sitt eget redovisningsföretag. Det var ett sätt att slippa tänka, men också ett måste för att hon skulle klara ekonomin på gården. Att flytta kändes otänkbart, för gården var så förknippad med hennes liv med Johnny.
- Jag gick liksom och väntade på att han skulle komma tillbaka, säger Mari.
Vänner strömmade till från olika håll. Alla ställde upp. Företagarna i Maris lunchgäng i Klintehamn var sanna vänner som blev ett stort stöd.
Vännerna Torneamentum visade sig vara verkliga riddare som ställde upp och byggde ett hus hemma på gården där Mari kunde ha sitt företag. Och varenda dag rullade en ung hästkompis in på moped för att hjälpa till i stallet.
- Så var det hela tiden. Det är helt otroligt vad människor har gjort för mig. Jag tror det hänger samman med att Johnny alltid ställde upp för andra, säger Mari.
Men att i den stora sorgen arbeta så hårt var förstås ohållbart i längden. Efter ett år klappade Mari ihop och blev deltidssjukskriven. Efter fyra år insåg hon att hon var tvungen att ge upp.
- Jag var tvungen att sälja gården. Jag höll ju på att jobba ihjäl mig.
För ett år sedan flyttade Mari Hoas in i ett litet hus vid kusten i Sanda. Huset är omgärdat av ett myller av prunkande rabatter och här har Mari skapat en plattform för sitt nya liv.
- När jag flyttade kastade jag nästan allt. Det var nödvändigt för mig att få göra ett avslut för att kunna börja om.
Saker kan slängas. Saknad kan man inte kasta av sig lika lätt. Mari inser i dag att livet går vidare men att hon varken kan eller vill "låta tiden läka alla sår".
- Johnny lever kvar i mig, förklarar hon.
Och ofta tänker hon på den där kvällen på vattenkaret i hästhagen, när Johnny slog fast att de hade haft ett fint liv tillsammans.
- Det är viktigt att man säger fina saker till varandra. Sådant ska man inte slarva med.