På Gotland har länsstyrelsen tillsammans med regionen utsett 13 borgerliga vigselförrättare, de flesta nominerade av sina respektive politiska partier.
Seglivad myt
Det finns flera seglivade myter kring vem som får viga och var. Varför sjökaptener har rykte om sig att ha vigselrätt i kraft av sitt ämbete är det nog ingen som vet. Peter Olausson (www.hexmaster.com) har sökt i allehanda skrifter efter svaret. På webbsidan citeras bland annat New York Times, den 18 juli 1926, där det står att det amerikanska Shipping Board förbjuder alla kaptener att viga passagerare, att sjökaptener är lika legitima vigselförrättare som vem som helst bland passagerarna.
Den romantiska bilden av en vigsel på sjön är uppenbarligen något som folk gärna håller fast vid. Tyvärr är det nog inte helt lätt att hitta en vigande sjökapten. Kaptener måste ansöka om den rätten genom sin kommun eller länsstyrelse, precis som alla andra borgerliga förrättare.
Trots ö-läget finns ingen finns ingen sjökapten bland de gotländska borgerliga vigselförrättarna. Däremot finns en pensionerad polis i laguppställningen. Sune Jacobsson påpekar i sin egen presentation på regionens webbsida att han inte är politiskt aktiv.
Annars är de flesta, generellt i landet, nominerade av sina respektive politiska partier och därefter förordnade av länsstyrelsen i det län där de bor. Om den politiska färgen har någon inverkan på vigseluppdraget låter undertecknad vara osagt, men naturligtvis finns det brudpar som vill ha en "neutral" förrättare som inte är medlem i vare sig något trossamfund eller politiskt parti.
Därför kan det tyckas tråkigt att lagfarna domare inte längre har vigselrätt i kraft av sitt ämbete. Från och med 1 maj 2009 togs den rätten bort i samband med att äktenskapsbalken gjordes om och blev könsneutral.
Enligt Morten Spencer som är länsassessor på Gotland och den som förordar nya vigselförrättare fanns det en vilja hos staten att strama upp reglerna och rensa i leden. Domare har bättre saker att lägga sin tid på än att förrätta vigslar och man har också slutat med tillfälligt förordade vigselförrättare.
Tidigare var det vanligt att brudpar av personliga skäl ville att exempelvis en god vän skulle förrätta deras vigsel och man kunde då ansöka om ett tillfälligt förordnande. I samband med den nya äktenskapsbalken enades landets 21 länsstyrelser om att inte längre bevilja tillfälliga förrättare eftersom det i vissa delar av landet näst intill urartat.
Morten Spencer ger ett exempel, utan att nämna vilket län det gällde, som ansågs vara att gå för långt. Förrättaren hade klätt ut sig till jultomte och vigseln hölls i en ladugård. Så vill man skoja till det alltför mycket så är det kanske Las Vegas som gäller. Där går det säkert att hitta både jultomte, sjökapten och pirat som vill ställa upp.
Kontentan är att en vigsel inte är något som ska skämtas bort. Statens önskan att uppdraget ska tas seriöst och vara mer av en myndighetsutövning har säkert uppfyllts. När det gäller den politiska tillhörigheten bland förrättarna så medger Morten Spencer att de flesta har en bakgrund inom politiken, men påpekar också att det inte är något krav. Han ser gärna att fler söker sig till uppdraget och att det finns en så stor bredd som möjligt bland dessa, både när det gäller ålder och bakgrund.