Ett minne av godis
Jag har skrubbsår på knäna och solkyssta kinder. Året är 1990 och jag är tio år gammal. Jag står framför en glasruta och kikar in på plastskålar fyllda med godis.
Foto: Petra Dahlberg
Jag cyklar ofta, men sällan med någon mening eller något mål. Jag cyklar för cyklandets skull, för att det är roligt helt enkelt.
- Jag tar fem såna, och två såna. Nej, inte såna. Ehh, vad kostar dom? Nej inte dom, dom andra, bredvid.
En salt patron för en krona eller två Refreshers à 50 öre styck. Refreshen är seg men jag glömmer att det gör ont i tänderna när pulvret sprätter på tungan. Banana-skii. Nötcreme. Sura och salta droppar för tio öre styck är andra favoriter.
- Jag tar trettio svarta och tjugo gula droppar!
Jag funderar aldrig över att kiosktanten måste räkna alla de små, men betydelsefulla, dropparna.
Det finns så mycket gott. Pinnar som doppas i pulver. Klubbor som är som visselpipor. Hockeypulver. Pop-Rocks. Chock, Shake och Jenka. Igloo. En meter pop-corn!
Ofta jämför jag saker i tuggummin. Alltså, hur många 50-öres tuggummin jag får för en viss summa. Eller 10-öresdroppar, det blir så många då!
När doppar legat för länge i fickan blir de till en kletig gegga i påsen. Men det är inte något jag funderar över utan fortsätter att cykla. Det är först när godiset tar slut som tankeverksamheten börjar igen. Då tänker jag på nästa lördag och räknar... hur många godisar jag får för en tia.
Så jobbar vi med nyheter