Ett liv med atomsopor inpå knutarna

Att resa i och till Ryssland har alltid, och kommer för överskådlig tid, att vara förenat med viss byråkrati. Ett arv efter sovjettiden kanske. Man måste ha visum vilket i sin tur kräver att man är inbjuden av någon och att man kan dokumentera var man ska bo och hur länge. Är inte dessa grundkrav uppfyllda blir svaret på visumansökan ett "njet".

Vid Storskog möts Norge och Ryssland och där börjar en kontroll som aldrig tycks ta slut. Fyra spärrar med bom och passkontroller måste passeras under en sträcka på några mil innan gränsskyddet upphör.
Vägen till Kolahalvöns centralort och administrativa centrum, Murmansk med cirka 400 000 invånare, är en usel, nödtorftigt lappad och lagad asfaltväg. Kanske god enligt rysk standard, men vidrig att färdas på timme efter timme. Det har förekommit kritik mot de djupa, många groparna på vägen vid Stenkusten på nordvästra Gotland, mellan Bläse och Ar. Tänk dig den vägen, tio meter bred, 22 mil lång och bilden kanske klarnar över en resupplevelse som går utanpå det mesta.
Under resan passeras ett par samhällen varav några är rena militärbaser. En stor ort har inte ens en namnskylt. Var är vi? På Kolahalvön finns flera samhällen som saknar namn, slutna städer som benämns med en bokstavskod och som är som stora militärbaser, och superhemliga.
Vi gör ett stopp i en av världens mest förorenade städer, Nikel, som fått sitt namn av den rika förekomsten av just mineralen nickel.
Smältverket genomgår nu en kraftig upprustning med syfte att minska de ofattbara utsläppen av försurande svaveldioxid, stoft och tungmetaller. För några år sedan släppte fabriken ut 400 000 ton svaveldioxid per år, lika mycket som från alla skorstenar i hela Skandinavien. Resultatet av decennier av miljösynder syns tydligt: milsvida områden är helt förödda. Här finns bara döda: träd och buskar, mossor, lavar - all växtlighet är borta och berget går i dagen. 320 kvadratmil mark har påverkats, såväl på norsk som rysk sida av gränsen. Hur de 8 000 invånarna mår kan man bara gissa när omgivningen är så svårt förgiftad.
I dag är utsläppen nere på 150 000 ton, vilket ändå är högt över vad naturen tål. Men med pengar från väst ska utsläppen reduceras kraftigt och från dem som reser förbi här då och då, berättas att det faktiskt börjat spira lite grönt i utkanterna av Nikel. Norska staten satsar 300 miljoner på reningen. Förståeligt med tanke på att Nikel ligger bara några mil från Norge. Totalt ska här investeras 96 miljoner dollar i nya ugnar och filter.
Under resan till Murmansk passerar vi vägen mot Andrejevabukten, en plats där flera av de stora atomubåtarna huggits upp. På Sovjettiden brydde man sig inte. Strålning syns inte. Ingen annan plats i Europa har så höga halter radioaktiv strålning som Andrejevabukten, där enorma mängder radioaktivt avfall lagras.
Här finns 22 000 enheter använt kärnbränsle från cirka 100 ubåtar, 5 000 kubikmeter flytande radioaktivt avfall, 9 000 ton fast avfall och två miljoner jordmassor som är förorenade med radioaktivitet.
Vi hade planerat ett besök där, men fick avslag av ryska myndigheterna. Kanske lika bra. Strålningen från atomavfallet i bukten, motsvarar strålningen från 5 000 Hiroshimabomber. Reaktordelarna försvaras i dag i slutna behållare i väntan på slutförvaring och på utländskt kapital. Norge trycker på: Andrejevabukten ligger farlig nära norskt territorium.

Atomhotet finns också till sjöss, från de stora atomdrivna ubåtarna, servicefartygen och isbrytarna.
- Det vore fundamental ödeläggelse för människor och miljö om vi fick ett Tjernobyl till havs, säger Per-Einar Fiskebäck, projektledare vid Fylkesmannen i Finnmark.
Olyckor och mindre dramatiska, smygande utsläpp av radioaktivitet kan utgöra både ett abrupt hot mot befolkningen i Arktis, men också på sikt hota de ekonomiskt viktiga fiskförekomsterna. Likaså skulle omfattande utsläpp av radioaktiva ämnen utgöra ett allvarligt hot mot pågående exploatering (och planerad sådan) av olja och gas under havsytan.
- Hoten kommer både från militära och civila installationer. Kolahalvön har ett stort kärnkraftverk, stort nog att förse hela Oslo med elektricitet, berättar Per-Einar Fiskebäck, som är en mycket respekterad expert även på ryska sidan av gränsen.
- Men kraftverket klarar inte IAEA:s krav. Ryssarna säger att dom har nödströmaggregat för att klara kylningen. Men vet vi att de fungerar vid ett haveri..?
Längs den ryska arktiska kusten, från Barents hav och österut, finns hundratals fyrar som drivs med strontium 90 som energikälla. Strålningen är fruktansvärt stark. Nyligen stal några ryssar vad man trodde var värdefull metall från en sådan fyr. Man skruvade bort batterierna. Stölden och tjuvarna avslöjades sedan männen tagits in akut på ett sjukhus.
- Två dog av skadorna. Ett sådant batteri innehåller tre gånger så mycket strontium 90 än vad som föll över hela Norge efter Tjernobyl, fortsätter Per-Einar Fiskebäck.
Nu ersätts de av solcellsdrivna fyrljus!
Och vi kör alltså förbi utan att svänga av mot Andrejevabukten. Det känns bra.
Resan till Murmansk går utan problem. 22 mil i ödemark, mil efter mil utan en människa. Mossar, sjöar, kullar och berg med snöklädda toppar. Vi färdas i total ödemark med full täckning på mobiltelefonerna! En tacksamhetens tanke till rysk militär; utan dess närvaro på Kola, ingen telekontakt!
Åtta mil från Murmansk: obligatoriskt stopp vid minnesmärket från segern över tyskarna i andra världskriget. På slätten dog mellan 30 och 50 tusen soldater. Man hittar fortfarande benrester i terrängen. Den 9 maj, dagarna innan vi passerar, har tusentals ryssar varit här för att fira segern och minnas de stupade. Tusentals nejlikor ligger strödda över området.
Vi rullar in i Murmansk på kvällen, eller om det är natt. Det är bara några dagar till midnattssolen gör entré på himlavalvet och ljuset är ständigt närvarande i världens största stad ovan polcirkeln.

Ett besök i hamnen blir inte som ett vanligt hamnbesök. Murmansks hamn är Rysslands största isfria hamn, federationens fjärde i storlek och sträcker sig över åtskilliga kilometer. Förr dominerades fartygstrafiken av fisket. Men båtarna lossar i dag sina fångster i bland annat Norge eftersom det är mindre byråkrati där. En fiskebåt som fyllt bränsle utomlands, måste betala dieselskatt så fort den lägger till i rysk hamn. Och är den reparerad utomlands, tillkommer skatt på reservdelarna! Det var nog förklaringen till att det dagarna tidigare, låg minst 30 stora trålare i norska Kirkenes.
Direktören för Murmansk största fiskberedningsföretag, Murmansk fish combinat (en gång världens största fiskfabrik) är i dag chef för en fabrik utan råvara. Man får bara fisk sporadiskt, berättar Mikhail Zub. När man får in torsk saltas och torkas den till klipfisk (bacalau) och sälj som exklusiv mat till Portugal, Spanien och Storbritannien. Fabriken kan processa 70 000 ton fisk per år. I dag tvingas man köra på ynka sju procent av kapaciteten vilket betyder jobb för 300 personer mot 4 000 när hjulen snurrar för fullt.
- Jag tror at det är olika maffiagrupper som styr fisket i Ryssland, säger direktör Zub och sticker gärna ut hakan i landets politiska debatt.
Han har talat i duman i Moskva och försöker få Putin att agera för att ändra fiskerilagarna, men inget tycks ske. Han vet att han utmanar ödet med sitt tal om maffian.
- Jag är beredd att dö, säger Michail Zub, direktör i en gigantisk fiskfabrik utan fisk.
I hamnen pågår ständig rörelse. En bit ut i viken ligger den flytande oljeterminalen "Berge Pioneer". En supertanker på 300 000 ton.
- Vi tar emot olja från de ryska oljefälten öster om Arckhangelsk. Oljan förs i små båtar till båtar på 30 000 ton som tar oljan hit berättar chefen vid terminalen, Ivan Ignatov.
Det tar 25 timmar att fylla upp en 100 000-tonnare med olja som sedan går till Rotterdam.
- Hittills har vi fyllt över 70 stora tankfartyg från terminalen. Planerna är att vi ska ta emot och skicka vidare fyra miljoner ton olja i år, men vi klarar att