Enda kvinnan i elden
För henne har det alltid varit fullständigt självklart att tjejer kan lika bra som killar. En inställning som säkert bidragit till att Åsa Larsson i dag är Gotlands enda kvinnliga brandman.
Åsa Larsson är 28 år och brandman i deltidskåren i Burgsvik. Hon älskar det jobbet och skulle inte vilja byta det mot något.
- Det skulle vara brandman på heltid i så fall, säger hon och skrattar. Men det kräver två års utbildning på fastlandet. Jag är sugen på det, men jag har små barn, så jag har inte bestämt mig än.
Hon bor i Fidenäs med man och tre barn: fem, fyra och två år gamla.
Varför hon ville bli brandman vet hon inte riktigt.
- Jag har alltid tyckt att det är ett väldigt intressant yrke. Och jag gillar att hjälpa folk.
Få som försöker
Många som vill hjälpa andra människor väljer att göra det genom att jobba inom vård eller omsorg.
- Jag har provat på det, men det var inte min grej. Jag gillar att jobba fysiskt, att ta i lite grand.
Åsa Larsson har mycket livräddningsutbildning. Det började när hon var med i Ungdomens Röda kors. Då var det första hjälpen och annat på land, sedan blev det vattenräddning.
- Jag gick en livräddningsutbildning i Tylösand och då kändes det inte så långt att satsa på att bli brandman.
Och nu är hon där. Det är tuffa krav för att bli brandman, och en del klarar inte de fysiska testesterna.
- Men det är alldeles för få som ens försöker.
Problem med ryggen
Åsa Larsson tränar mycket. Mest av alla i kåren i Burgsvik, säger hon.
- Jag tävlingsred i tio år innan min häst plötsligt lekte rodeo med mig. Det gav mig problem med ryggen. Därför måste jag träna hela tiden. Jag började med vattengympa, det är tack vare den jag kan stå här nu.
I dag leder hon själv fem vattengympapass i veckan och tränar dessutom på gym tre gånger i veckan.
- Men man behöver inte träna så mycket, försäkrar hon, lite orolig för att avskräcka andra kvinnor att tänka sig brandmannayrket.
En av 13 i kåren
Fast styrka och kondition är viktigt. En del av den utrustning som används är rejält tunga grejer. Och bara larmdräkten i kombination med rökdykarutrustning väger 24 kilo!
För snart ett år sedan gick Åsa Larsson grundutbildningen för deltidsbrandmän på tre veckor hos räddningstjänsten i Visby. Efter sex månaders provanställning är hon nu en av 13 anställda i deltidskåren i Burgsvik.
Hon blev mycket väl mottagen, ser inget problem i att hon är enda kvinnan och hon duschar med de andra om det behövs efter en utryckning.
- Det blir vad man gör det till. I min värld är det ingen stor skillnad. Jag hade mycket killkompisar när jag var barn, och när jag gick lantbruksutbildning på Lövsta var vi bara två tjejer i klassen. Och alla duschade tillsammans på elevhemmet.
Måste kunna lämna jobbet
- Jag är reserv än så länge, men det är alltid någon som blir sjuk eller vill vara ledig så jag har haft många beredskapsveckor. Jul- och nyår hade jag två veckor i rad.
En förman och två brandmän har beredskap varje vecka. Som ordinarie har man beredskap var fjärde vecka.
- Men händer det något på dagtid så larmas alla och de som har möjlighet åker. Så det gäller att ha telefon och personsökare i närheten.
Och att ha ett jobb som man kan lämna på stört.
- Jag är egen företagare. Som massör bokar jag inte in några kunder de veckor jag har beredskap. Och på gympan vet de att går larmet så springer jag.
Hund fast i cykel
Sju minuter efter att de larmats ska brandmännen vara på stationen.
- Jag bor lite längre bort så jag har alltid mina kläder i bilen istället för på stationen, och jag åker direkt till platsen som larmet gäller. Det gör att jag sällan får åka brandbil, tyvärr.
Det första larmet som Åsa Larsson åkte på gällde en hund som fastnat i en cykel. Sedan dess har det varit bland annat gräsbränder, sjukdomsfall och soteldar.
- Men en utryckning är aldrig någon annan lik. Det handlar om att observera och att vara flexibel, för det är inte alltid läroboken funkar. Fördelen med en deltidskår är att alla har andra jobb, vilket ger bred kompetens.
Åsa Larsson älskar jobbet som brandman och ser fram emot fem veckors fördjupningsutbildning på Rosersberg utanför Stockholm så småningom.
- Jag är jätteglad att jag är första kvinnliga brandmannen. Och jag hoppas vi blir fler. Det borde vara varje människas rätt att bli brandman, säger hon med ett asgarv.
Så jobbar vi med nyheter