En trea i Lansen kostade 135 kronor i månaden
Inflyttningen i Huggaren var beräknad till sommaren därpå. Hyresgästerna sades vara mycket lyckliga, kanske inte att undra på; de skulle få flytta in i Sveriges hyresbilligaste lägenheter!
En lägenhet om tre rum och kök, samt förråd och källarutrymmen skulle kosta 135 kronor. Lägenheterna presenteras i tidningen som ultramoderna, ljusa och med balkonger och altaner. Färgsättningen låter modern i våra öron, benvitt och blått, eller gult och grågrönt. Det var för femtio år sedan och en bra bit innan det blev modernt med grönt, brunt och orange, som dominerade 70-talets hem.
De nya bostadshusen skulle nu bli studieobjekt för resten av landet då det gällde att bygga billiga lägenheter. Och att det var möjligt att bygga så billigt berodde på att man uteslutit både grävda källarutrymmen och vind och att husen hade en utbredd betongplatta som grund. Därmed gjordes inbesparningar som medgav lägre hyra.
Alla tyckte också att det var praktiskt med förrådsutrymmen i samma plan som lägenheten. Det var ovanligt, men förmodligen framtidens melodi, trodde ?mannen bakom verket?, ingenjör Bertil Ahlqvist.
I husen fanns också bastu och tvättstuga och i det ena huset Lansens snabbköp, även detta ?ultramodernt?.
Över två tusen personer röstade då Gotlandsbolagets nya båt skulle namnges. I november 1954 var det dags att avsluta pristävlingen, som utlystes på sensommaren och ett hundratal olika namnförslag hade kommit in. Men en båt kan inte ha mer än ett namn, skriver tidningen och det blev Kristofer Polhem, det namn som fått flest röster.
Den nya båten, som tidigare hette Kronprinsessan Ingrid och var inköpt från Danmark, skulle sommaren därpå sättas in i Gotlandstrafiken. Lycklig förstapristagare var fru B Cederblad och ytterligare femtiofem personer, som röstat på Polhem, fick genom lottdragning pris i form av tur och returbiljetter till den nya båten.
Egentligen var det inte Kristofer Polhem som fick flest röster. Det var namnet Visborg, som noterade 216 röster, medan Kristofer Polhem fick 135. Visborg ansågs som ett bra namn men var alltför likt Visby för att antas. Det hade kunnat ge upphov till förväxlingar och trassel med två namn så likalydande. På tredje plats kom Gunnfjaun med 130 röster. Gotlandsbolaget hade bestämt att man ville ha ett namn som hade anknytning till gotländsk geografi, historia eller legend, ett namn som också skulle vara lätt att uttala både för svenskar och utlänningar.
Den jury som utsetts för tävlingen hade i sitt förslag tagit med namn som Carl E Ekman, Silverhättan, Jacob Dubbe och Trojaborg. Gotlandsbolagets styrelse enade sig dock om Kristofer Polhem.
Det hade funnit en båt tidigare med namnet Polhem som gick i regelbunden trafik under flera decennier mellan Visby och fastlandet. Gamla Polhem såldes dock redan 1927 till Västerås-Torshälla ångbåtsaktiebolag.
Gotlands hembygdförbund höll årsmöte i Havdhem i november 1954. Där beslöts bland annat att ställa ut en lämplig sommarstuga vid kommande sommars expo i Visby. Man hade redan ett stugförslag till granskning. Det svåra var, enligt ordföranden David Ahlqvist, att förena billighet och skönhet. Hembygdsförbundet hade i ett förslag till länsstyrelsen begärt att länets strandbebyggelse genom en allmän planering skulle ordnas så att fritidsbebyggelsen samlades i särskilda områden, medan andra områden helt skulle fredas från sommarstugor.
Förslaget hade diskuterats, men befunnits omöjligt att genomföra både av praktiska och juridiska skäl. Förbundet ville dock understryka att behovet av snabba åtgärder var stort för att begränsa den alltmer olagliga sommarstugebebyggelsen.
Olof Bobergs spelmanslag framförde bland annat Gotlands äldsta kadrilj - Skräddarkadriljen.
Hembygdförbundet bestod vid den här tiden av 203 medlemmar varav 30 var föreningar och dylikt. Under de tolv senaste åren hade förbundet fördubblat antalet föreningar.
Till sist fick representanter från Havdhems kommun lägga fram sina önskemål och först ut var landstingsman Henric Levander som påminde om att den förnämnste naturvårdaren var naturens Herre själv, människans uppgift var bara att göra bygden så trivsam som möjligt.
Kyrkoherde Åke Johansson ansåg att det var för rikligt med lövverk kring de gotländska kyrkorna. Det var inte meningen att sockens äldsta och mäktigaste byggnad skulle döljas helt av grönskan.
Kommunalnämndens ordförande byggmästare Villy Persson var förargad över att de gamla vackra stentunarnas överdel var borta på många håll.
Av årsberättelsen framgick det bland annat att man räddat ett flistäckt tak vid Simmunde i Vamlingbo. Meningen hade varit att detta hus skulle rivas och lantbruksnämnden hade bidragit med tusen kronor till nedrivningen. Nu var huset i stället pietetsfullt renoverat och sålt till en kulturintresserad person.
Detta gladde i hög grad den dynamiske ordföranden, som framhöll:
?När sådana bidrag utgår för nedrivning av hus som kan hänföras till gamla byggnader innebär detta att nu gällande lagstiftning bidrar till utrotandet av karaktäristiska provinselement i den gotländska landskapsbilden.?
Det var som bekant disponent Axel Pettersson, sedermera med namnet Kebbe, som tog initiativet till idén ?Min hemsocken? som så småningom resulterade i en rad sockenböcker. I november 1954 fick Axel Pettersson ta emot en förtjänstplakett ?för rik gärning i hembygdsvårdens tjänst? av Samfundet för Hembygdsvård.
Utdelningen skedde vid en högtid i Svenska Akademiens högtidssal i Stockholm och utdelare var kungen.
Axel Pettersson var född vid Kauparve i Lau och bosatte sig så småningom vid Käbbe i Eksta. Han var mycket intresserad av hembygdsvård och folkbildning.
Samma år var redan ett 20- tal gotländska socknar i gång med hembygdsstudier och flera var redo för start. Likadant var det i alla andra län i landet, något som gladde initiativtagaren Axel Pettersson.
Kanske var han allra gladast över att hans egen hemsocken Lau hade kommit längst. En del av sockenhistorien var redan i tryck, skriver Gotlänningen. Det gällde att snabba på med sockendokumentationen, man var rädd för att mycket av det gamla inom socknarna skulle falla i glömska i samband med sammanslagningen till storkommuner.
En smart räv överlistade tre jägare en novemberdag i Lojsta. Deras hundar fick upp en räv, ena jägaren sprang i fatt räven och lyckades med hjälp av bösspipan trä ett hundhalsband över huvudet på räven. Räven stretade emot i början med följde sedan snällt med till gården där gubbarna skulle inta fika. Räven bands vid garaget, men lyckades under kaffepausen bita av läderremmen. Sedan gick han i försvarsställning bakom en traktor. En så smart räv gjorde jägarna en aning blödiga och de tyckte att räven var värd en chans till regelrätt jakt. Räven fick ett försprång innan hundarna släpptes. När räven nådde skogsbrynet var han utom räckhåll både för jägare och hundar trots att jakten pågick tills mörkret föll, det vill säga i två timmar.
Så jobbar vi med nyheter