En skål bland stolta ståndsdragoner

Medeltiden var en storhetstid för Gotland, men också 1700-talet var en tid av uppgång. Äntligen började det vända efter den den nedgång som följt efter hansetidens glansdagar. Gotland hade blivit svenskt. Man tog intryck av den stora världen det gjordes försök med både tobaks- och sidenmaskodling på Gotland. Det Donnerska handelsimperiet etablerade sig på ön. Och många vackra byggnader i innerstaden byggdes under detta sekel.
På den här tiden var också 800 man från Kalmar regemente placerade på Gotland, dessutom fanns det under ett tiotal år även en liten gotländsk enhet som gick under namnet "Gotlands ståndsdragoner". De var inte många, bara ungefär 50 stycken, och så vitt Kent Klintberg vet fungerade Gotlandsdragonerna främst som kustvakt på hemmaplan och drog aldrig ut i krig, men minnet av dem lever kvar och nu lånar de ut sitt namn till den 1700-talsförening som startade på Gotland för två år sedan

Gotlands ståndsdragoner är en underförening till Lokrume långbösseklubb som ägnar sig åt svartkrut och historiskt skytte. Som de karoliner de är så ägnar sig flera av Gotlandsdragonerna naturligtvis åt militära övningar. Genom långbösseklubben får de tillgång till både skjutbana och gamla vapen och flera gånger om året drar de ut i fält och träffar vänner från andra karolinerföreningar i landet. Här tränas framryckningstekniker och här iscensätter man historiska slag.
- Det är kul när det smäller och det är roligt att marschera, men fältslagen ger oss också en möjlighet att förstå hur karolinerna hade det på slagfälten och hur det kändes att rycka fram eller bara stå och vänta på sin tur för att lemlästas eller dödas, förklarar Kent Klintberg.
Men föreningens verksamhet grundar sig på ett genuint och brett intresse för tiden och består av mycket mer än så. Föreningen har lockat till sig både kvinnor och män och långtifrån alla bär uniform.
I dag har Gotlands ståndsdragoner ett 20-tal medlemmar och de har ett intensivt Linnéår bakom sig. De har visat upp sig många gånger samband med olika evenemang och de har synts i både svensk och norsk tv.

Tomas Harrsjö-Grahn är en av de medlemmar som tillkommit under året. Det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet är hans favoritperiod i den svenska historien. Det var hans konstintresse som tände nyfikenheten för den här eran, för ingen period har varit lika svulstig och dramatisk som den här.
- Det är som ett mystiskt skimmer över den här perioden. Om solen lyser över den senare delen av 1700-talet så ligger det ett åskväder över den här tiden, säger Tomas Harrsjö-Grahn och fortsätter:
- Historiskt sett så händer det så mycket under den här perioden. Kristina har abdikerat och man har tågat över Stora Bält. Stormaktstiden tar slut och pesten härjar i Stockholm. Men när krigen tar slut så börjar också Sverige att blomstra.

Tomas och Kent sitter i vardagsrummet hemma hos André Flygebrant och Anna-Karin Skoglind. Det är söndagseftermiddag och ståndsdragonerna har samlats till det symöte som man har tillsammans varje vecka.
Dräkten har en central roll i föreningen, oavsett om den är militär eller civil. Målet är att den ska vara så autentisk som möjligt och diskussionerna runt sybordet handlar om vad man kan använda i stället för valrossbarder i korsetten, vilken blå färg på karolineruniformen som verkligen är den korrekta, eller vilken typ av utrustning som karolinen hade i sin väska. Den som har lärt sig något nytt berättar för de andra.
Anna-Karin arbetar med en gemensam låneuniform. Kent och Andreas Andersson jobbar med varsin "karpus", en typ av mössa som hörde karolinerdräkten till. Jessica Cederblad gör en hätta med dubbla brätten. Tomas lagar en gammal duk och André syr en hög grenadjärmössa som kommer att prydas med färggranna dekorationer. Det är ett ganska avancerat arbete för en som aldrig riktigt gillat syslöjd. Men historieintresset har lett in André på andra oväntade vägar. Han, som aldrig ens har dansat disco på krogen, kan numera turerna i flera menuett- och kontradanser. Vi stötte på honom veckan innan i "dansens hus" på S:t Mikaelsgränd där Anna-Karin Skoglind leder en kurs i 1600-talsdans genom Kulturskola.
Medan Anna-Karin ropade "trippar fram på tå - en, ner - en, två, tre, ner" sneddade André med rak rygg genom danssalen tillsammans med medlemmar från föreningen och några andra som velat lära sig dansa gamla danser.
- Det är rätt kul faktiskt, konstaterar André. Han tänker fortsätta dansa när lektionerna återupptas till våren.

Häromkvällen, på nyårsafton, kom danskunskaperna till pass.
Då förvandlades ett rum på Kulturskolan i Visby till en 1700-talssal. Tavlor, musikanläggning och moderna föremål plockades undan och täcktes över. Matbordet pryddes med spetsprydda linnedukar, skulpturer och kandelabrar och till bufféborden bars det fram sill, kalkon, kräftor, pastejer brysselkål och honungsglacerade kålrötter. Och som dessert chokladtryffel, gotländsk äppelkaka, marsipan och frukt. Ingen potatiskarott, för den blev inte allmän i Sverige förrän under 1800-talet.
In i salen trädde sedan karoliner, ädla herrar och vackra damer. Charlotta Harrsjö-Grahn är "enkelt klädd" i en liten hätta, ullkjol, korsett och kofta med tygtryck. Mönstret kommer från Skansen, berättar hon.
- Och min sminkning är typisk för tiden. Jag har rosa kinder, markerade ögonbryn och en liten svart mouche. Eftersom jag inte målar ögonen ser de väldigt klara ut, säger Charlotta.
Jessica Cederblad bär en klänning med stadiga höftkuddar:
- Vissa tider betonades rumpan, andra tider var det breda höfter. På 1730-talet hade man gärna den här formen. I slutet av 1700-talet blev klänningarna ännu bredare. Då kunde paradklänningar vara två och en halv meter breda!
Flera män bär karolineruniform, andra är civila. Tomas Harrsjö-Grahn har pudrad peruk med hästsvans.
Med de vackra dräkterna följer också manér från tiden: "Skål och gutår", ropar Jessica Cederblad som serverat dricka.
- Man kan skåla för kungen och för damerna och kyssa på hand om man känner för det. I den här klädseln diskuterar man inte trav och tv-program, förklarar Kent Klintberg.
- Det är som att manéren kommer automatiskt så fort man har satt på sig dräkten, säger Jessica Cederblad.

Någon tidsresa till Karl XII:s dagar är det inte, men medlemmarna i Gotlands ståndsdragoner njuter av den svunna värld som de ändå lyckas återskapa under valven i salen på Kulturskolan.
- Man får som en doft av 1700-talet, säger Jessica.
- Det är svårt att komma dit man vill och återskapa tiden, men man kan i alla fall skapa en stämning och man kommer åtminstone bort från vardagen och nutiden, förklarar Tomas Harrsjö-Grahn.
Tidsresan är en blandning av lek och allvar. Genom att läsa om tiden, dansa danserna, äta maten, tillverka dräkterna gör Gotlands ståndsdragoner det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet till sin tid. Det låter lite "nördigt", kanhända, men själva tycker inte att de är nördigare än andra som samlas omkring ett gemensamt intresse.
- Hockeyspelare är nog nördigare än vad vi är, tycker Kent Klintberg.
- Kanske måste man vara lite nördig för att hålla på som vi - men vi kan faktiskt leva i nuet också, tycker Jessica Cederblad.