Det finns lika många bilder av en person som det finns relationer. För GA:s läsare var Jurgen von Zweigbergk under många år en vass penna på tidningens ledarsida, ofta även i kulturspalterna.
Arbetskamraterna på redaktionen såg honom som en för det mesta något disträ person med kalufsen på ända, ibland med en färgglad toppluva över det gråa håret. En säregen blandning av aristokrat och bohem.
Vi som var med 1993 minns en av dagarna efter jul, då alla samlades i redaktionens lilla kafferum på GA. Det är det trångt och i centrum står Jurgen som flera av oss arbetat tillsammans med i många år. Nu väntar pension och Jurgen verkar trivas med att avtackas, särskilt som det vankas sötsaker till kaffet.
Jurgen fortsätter som frilans. Han skriver om sina favoritämnen, konst och sjöfart, och ibland även något från Fårö. Med tiden blir dock kontakterna allt mer sporadiska och till slut upphör de helt.
Vad hände sedan?
Det har nästan gått 25 år sedan avtackningen. Nu ger Charlotta von Zweigbergk sin bild av Jurgen, eller Dippen som hon alltid kallat honom. När pappa blev sämre och fick diagnosen alzheimer började hon göra anteckningar, mest för att minnas händelser och samtal. Nio år efter Jurgen von Zweigbergks död ger hon ut boken ”Dippen & jag”. Det är inte bara en bok om de sista åren, utan en berättelse om en trasig relation som kunde läkas först mot slutet. Dippen och Lötchen, far och dotter, levde större delen av tiden åtskilda. Det skapade ett stort pappahål och en komplicerad relation.
När Charlotta är tre månader gammal flyttar pappa från familjen i Stockholm till Malmö. Familjen kommer efter, men efter en skilsmässa är familjen drygt ett år senare tillbaka i Stockholm. Jurgen blir kvar i Malmö 17 år innan han 1980 tillträder som chefredaktör på Gotlands Allehanda. Tillfällena då de ses blir små smulor som hon får knapra i sig.
– Jag älskade verkligen min pappa och längtade alltid efter honom. Vi sågs på lov och på somrarna i Brissund där vi hade en stuga, berättar Charlotta von Zweigbergk.
Under pappas veckor i stugan i Brissund kan dieten bestå av kalaspuffar och syltmackor, mammas läggtider är borta och hygienen består mest av bad i havet. Ett kaotiskt rus. Men tillfällena med pappa är dock inte alltid härliga och kärleksfulla. Dippen hade en annan sida.
– Att vara med pappa var antingen himmel eller helvete. Han kunde vara fantastiskt rolig, men även bli sarkastisk och såra mig djupt.
I boken berättar Charlotta om hur hon i tonåren i ett brev avkrävde en kärleksförklaring av sin far, annars skulle hon bryta all kontakt. Det kom aldrig något svar.
– Till slut var det jag som fick återuppta kontakten, säger Charlotta och berättar att hon försökte men aldrig fick någon nära relationen till sin pappa förrän mot slutet.
Återföreningen som fyller det stora pappahålet blir inte enkel. Sista åren med Jurgen innehåller många svåra situationer. Vid 75 års ålder genomgår han en stor hjärtoperation som tar hårt på honom. Ungefär samtidigt får han diagnosen alzheimer. Stunder då allt är bra varvas med tillfällen av förvirring då han även hör röster och hallucinerar.
– Han kom aldrig tillbaka helt efter operationen, säger Charlotta medan hon ställer fram kaffe och mazariner på köksbordet hemma hos särbon i Slite.
Ungefär samtidigt som den stora operationen äger rum har Charlotta köpt hus i Slite. Pappa bor på Fårö med sin tredje fru som han träffat några år efter pensioneringen. De börjar närma sig varandra.
Två år efter hjärtoperationen kommer nästa hårda slag. Jurgens hustru insjuknar och avlider efter en kort tids vård i Stockholm.
– Det var otroligt svårt för honom. Det var så söta med varandra, ett riktigt kärlekspar. De var de två mot resten av världen, säger Charlotta von Zweigbergk.
Kvar i huset på Fårö blir Jurgen och katten Nisse. Två bohemer men ändå ett tajt par. Då kommer nästa slag. Ett kapitel i boken handlar om hur Jurgen en dag hittar Nisse livlös. Det blir en på samma gång sorglig och dråplig berättelse om hur Charlotta och Jurgen i bil åker i hög fart med katten mot räddningen, en veterinär i Roma, men kommer fram för sent. Katten är död.
Förra året nominerades Charlotta von Zweigbergk till Augustpriset i kategorin facklitteratur för boken ”Fattigfällan”, en reportagebok om hur det sociala skyddsnätet saknas för en del.
”Dippen & jag” hade kunnat bli en reportagebok om omvårdnaden av äldre alzheimersjuka. Det är den inte.
– Nej, och det är ingen biografi eller roman heller. Jag ser den som en relationsberättelse. Det är en ljus berättelse om mig och min pappa, säger Charlotta.
Med ambitionen att berätta om den egna relationen till pappa har Charlotta tonat ner andra personer som fanns i närheten. Charlotta har fyra systrar som alla hade sina relationer till pappa, men bara en av dem fick läsa manus innan det gick till tryckeriet.
– De har sina berättelser. Det här är min och jag ville inte att de skulle peta i den, säger Charlotta.
Charlotta von Zweigbergk tycker att ”Dippen & jag” är en lika viktig bok som ”Fattigfällan”.
– Det är en hoppfull berättelse som visar att det aldrig är för sent att rätta till en trasig relation. Dessutom tycker jag att det är en rolig bok. Många situationer var förfärliga när de inträffade, men så här efteråt kan jag skratta åt dem, säger hon.
Charlotta von Zweigbergk gör allt för att hinna fram i tid, men när Jurgen von Zweigbergk i september 2008 avlider på Iliansgården i Hemse är hon inte på plats.
– Hade jag varit där hade det blivit en allt igenom vacker berättelse. Men det gör ingenting, vi fick mycket tid tillsammans och hann prata klart. Vi kom varandra nära och jag fick känna att han älskade mig och att jag betydde något, säger Charlotta.