Denna gång har kirurgen tagit bort ett antal lymfkörtlar för att kunna se om cancern spritt sig dit.
Efteråt - återigen eufori i kroppen. Operationerna är över, en känsla av lättnad och glädje som jag delar med alla som vill höra på.
Men när jag på nätet vill läsa på om lymfkörtlar förändras humöret. Det som bland annat står där om spridningsbenägenheten av bröstcancer är ingen rolig läsning - alls. Den kan gå på alla andra organ, lungorna, levern, skelettet, hjärnan...
Jag blir deppig. Tankarna mal.
Sedan blir det fysiskt besvärligt. Lymfvätska börjar svälla i min armhåla, där bildas en "bulle" och det gör ont. Jag tvingas "tappa" vätska tre gånger. Två gånger sticker sköterskorna på Bröstmottagningen in en nål och lättar på trycket. Och under en lördagkväll tvingas jag till akuten. Men först rannsakar jag mig själv: Hur ont ska man ha för att åka till akuten? Är jag för sjåpig? Ringer andra kvinnor med lika stor "bulle" under armen till akuten eller lider de i tysthet?
Ringer till sjukvårdsupplysningen så att de får avgöra. Det blir akuten där jag får vänta i tre timmar innan en ung entusiastisk kirurg "direkt från en vandring kring Hoburgen" sveper in och tömmer mig på 1,5 deciliter blodblandad vätska.
Och med hjälp av en lika entusiastisk sjukgymnast får jag så småningom tillbaka styrseln och orken i armen. Jag kör armövningar flera gånger om dagen och hon masserar armen tills den blir mjuk och följsam.
Tunga dagar
Sedan kommer några verkligt tunga dagar, i väntan på besked om vad de hittat i lymfkörtlarna. Jag har inte lust med någonting. Tänk om cancern spritt sig? Tänk om den finns på fler ställen i kroppen? Hur får man reda på det?
Men där finns goda vänner som orkar lyssna och låter mig prata på.
Tisdag den 20 januari berättar kirurgen att jag kan vara ganska nöjd. Hon har plockat ut nio lymfkörtlar och endast en av dem är angripen av cancerceller.
En är i alla fall fler än ingen, tänker jag dystert.
Jag får tid i februari för besked om vilken efterbehandling jag ska få. Ny väntan. Jag går tillbaka till jobbet.
Måndag den 2 februari träffar jag i Visby en onkolog, cancerläkare, från Karolinska sjukhuset. En grupp experter har där diskuterat min cancer och dess förlopp och nu beslutat vilken typ av efterbehandling som jag ska få.
Strålbehandling
Han säger att min cancer är mycket hormonstyrd och att jag därför ska få hormonbehandling under fem år. Egentligen handlar det om antihormoner, som ska ta bort all östrogen ur kroppen, och därmed eventuellt kvardröjande cancerceller.
Och så ska jag på strålbehandling på Radiumhemmet i Stockholm. Tre veckor med behandling varje vardag.
Jag slipper cellgiftbehandling och är glad för det.
När jag hämtat ut min hormonmedicin läser jag på bipacksedeln och får en chock. Alla tänkbara biverkningar, från förlamning till hjärtbesvär, kan drabba den som sväljer dessa tabletter. Riktigt orolig ringer jag till Bröstmottagningen igen och får prata med kirurgen. Hon lugnar mig direkt.
- Det är ovanligt med biverkningar. Du kanske inte kommer att märka något alls.
Samma fredag åker jag till Karolinska för att förbereda strålningen. Jag får tre små prickar tatuerade på kroppen.