En helg för minnen
Allhelgonahelgen är en viktig helg för Karl-Erik och Lillian Olofsson i Visby. De åker mellan kyrkogårdarna med en bil som är fullastad med gravlyktor och gravdekorationer. Och medan de gör fint omkring gravarna rör sig tankarna kring de som ligger begravda här.
- Det är minnen, minnen, minnen, förklarar Karl-Erik, medan han rättar till lyktan vid sina föräldrars grav.
Det blåser snålt från havet vid Norra kyrkogården i Visby. Mörka moln far fram över himlen. Men under de stora träden inne på kyrkogården rör sig ändå många besökare i skymningen. Det glimmar till i mörkret och en lykta tänds vid ytterligare en grav. På lördag kväll kommer hela kyrkogården att se ut som en stjärnhimmel med alla sina brinnande lågor.
Karl-Erik och Lillian Olofsson är snart klara med årets allhelgonafärd mellan de gravar som de har att ta hand om. På Norra kyrkogården har de tänt lyktor och lagt ut kransar vid Karl-Eriks föräldrar och hans bror, men också hos hans morfar och två mostrar. Karl-Erik och Lillian har varit i Othem också, för där har Karl-Erik en annan bror begravd. Lillians familjegravar i Lärbro och Hall tar hennes syster hand om i år.
Det är lite pyssel, medger Karl-Erik och Lillian, men de känner sig inte tvungna att åka runt och göra fint vid alla dessa gravar. Om de någon gång inte skulle orka eller hinna så är de förvissade om att deras släktingar skulle ha överseende,. Ändå vill de ogärna slarva med den här traditionen.
- Vi har hållit på med det här i åtminstone 40 år och vi kommer att fortsätta så länge vi orkar, förklarar Karl-Erik och Lillian.
- När man är ung så är man inte så traditionsbunden, men sedan kommer det mer och mer. Jag var inte så gammal när min mamma dog och då blev graven viktig, fortsätter Lillian.
Det handlar inte bara om det praktiska, där vid graven. Medan de snyggar upp omkring stenen och gör fint för vintern då minns de och pratar om dem som ligger begravda här.
- Så länge någon pratar om en person så är den människan inte riktigt borta!
Allhelgonahelgen har firats i mer än tusen år och den ser ut att stå sig i konkurrensen med halloween-skeletten. Att stanna upp och tänka kring döden och de som är borta verkar ha blivit allt viktigare på senare år, tycker biskop Lennart Koskinen:
- Jag tror att stora olyckor som exempelvis tsunamin och Estonias förlisning har påverkat oss. Under lång tid lade man locket på. Det var känsligt att tala om döden, men idag är den mer närvarande. Döden finns i vårt allmänna medvetande och det tror jag är bra.
Han tycker om sin allhelgonahelg. Den infaller vid en bra tidpunkt, menar han. Varje årstid behöver sin högtid och när naturen omkring oss vissnar ned är det naturligt att vi tänker på döden. Men det är också en bra helg som ger människor tillfälle att meditera över både alla de människor som har levt på jorden före oss och personliga förluster av människor som vi har haft nära.
- Den här helgen ger oss också tillfälle att tänka över vår egen död, säger han.
Allhelgonahelgen är också en helg som är kringstrålad av ljus.
- När man går bort, då går man in i ljuset - det är i alla fall min tro, funderar Lillian Olofsson när hon tänder lyktorna på sina gravar. Lennart Koskinen funderar vidare kring vad gravlyktorna står för:
- När ett barn döps, då tänder vi ett ljus som ett yttre tecken på att man har tänt det inre ljuset. Ljuset på graven blir en påminnelse om att ljuset också fortsätter på andra sidan.
Och mitt i allt detta skramlar häxorna och skeletten omkring i ett modernt halloween-firande. Många störs av att att omges av dessa spöken och gastar just den här helgen när vi minns våra döda. Lennart Koskinen är mer försonligt inställd till halloweenfirandet. Även om det inte finns någon egentlig koppling mellan halloween- och allhelgonafirandet, så tycker biskopen att det finns en psykologisk koppling mellan den stillsamma gravlyktan och halloween-spektaklet:
- Ett sätt att beveka döden är att skämta om den. I halloween-firandet tillåter man sig att närma sig döden och bli lite rädd. Jag kan tycka att vi är alldeles för gravallvarliga inom kyrkan, det finns en kyrklig "snipighet". Döden är en allvarlig sak, men döden är också burlesk och det går att skämta om den!
Så jobbar vi med nyheter