"En av de bästa arbetsplatser jag haft"
Glöm pirater, skörbjugg och obekväma hängkojer.
Nämligen att masten verkligen är 47 meter hög.
Och att 47 meter är högt.
Jag befinner mig ombord på Ostindienfararen Götheborg, för tillfället i Chennai i Sydöstra Indien.
Chennai är en ganska skitig industristad. Båda bramseglen (de sitter längst upp på förmasten och stormasten), och blindorna (de två segel som sitter längst fram på peket i fören på fatyget), färgats sotsvarta. Varje dag strömmar tusentals och åter tusentals indier till skeppet för att gå ombord och titt, och alla vill skaka hand med oss på båten.
Jag hade aldrig varit i Asien innan jag mönstrade på skeppet i Singapore på nyårsafton. Under den pågående etappen kommer skeppet ta mig till, förutom Indien, Djibouti i nordöstra Afrika.
Under de senaste veckornas segling har jag försökt förbereda mig inför Indien med hjälp av de indier som ingår i elevbesättningen.
En av dem är Revathy Menon. Hon stor stjärna i södra Indien. Dansare, skådespelare och regissör. Hon har lärt mig laga indiska rotis (bröd), smällt mig på fingrarna när jag knådat fel så att knogarna vitnat och gett mig ett par goda råd.
- Om du är bekväm med att folk stirrar på dig och ropar så kan du bära kort kjol även i Chennai. Men om så inte är fallet råder jag dig att bära lång kjol.
Vilket jag också gör. Men de stirrar och ropar ändå.
Bortsett från de indiska inslagen i besättningen har vi på den här etappen varit nästan uteslutande svenskar på båten. Vi är 50 i elevbesättningen och därtill ett 20-tal anställda befäl. Åldrarna skiftar från 18 till 51, uppdelade i tre vaktlag som jobbar fyra timmar i stöten innan nästa lag tar över.
Svajjig repstege
Min vakt är mellan fyra och åtta, morgon som kväll. Det innebär att vi går upp kvart över tre varje natt och äter frukost innan det är dags att bege sig upp i beckmörkret och ta itu med det som måste göras.
Ibland rivstartar passet med en tur upp i riggen för att reva ett segel.
Eftersom Götheborg är en nästan exakt replik av sitt föregångsskepp anno 1736 så sker nattarbete verkligen i totalt mörker.
Inga lampor finns, och ganska snabbt märker man vilka oanade resurser även en stadstjej som jag bär på. Synen och hörseln skärps på ett par minuter och det som först verkar omöjligt, som att klättra upp på längs en svajjig repstege i halv storm, 30 meter upp och ut på en liten pinne för att i sällskap med fem andra noviser dra upp ett segel som väger ett ton, det är inte alls omöjligt.
Tvärtom är det en uppgift som är avklarad på någon halvtimme.
Stormasten mäter 47 meter över vattnet och när jag för första gången skulle upp låg skeppet tryggt förtöjt vid gallerian Vivo City i Singapore.
På kajen nedanför stod flera hundra singaporeaner och hejade på oss skrämda nybörjare när vi försiktigt och oändligt långsamt segade oss upp, meter för meter.
Puttingvanten
Björn Ahlander är en av de ursprungliga eldsjälarna bakom hela Ostindienfararenprojektet och även en av konstruktörerna av riggen.
- Vi brukar säja att vi blir mer rädda om de nya eleverna inte känner ett visst obehag första gången de ger sig upp i masten. Att vara helt orädd är inte att föredra eftersom det faktiskt rör sig om ett väldigt farligt arbete. Men i regel känns det mycket bättre redan vid andra försöket.
På 1700-talet räknade man med att ungefär 25 procent av besättningen skulle dö under färden.
De hade inte som vi skyddsselar på sig när de klättrade, men de flesta föll inte offer för höga vågor i kombinerat med arbete i riggen, utan dog istället av sjukdomar och brist på färskvatten.
Ungefär mitt på masten sitter märskorgen. Det är en avsats som under märsseglet och för att ta sig dit måste man passera puttingvanten. Det är en sträcka på ett par meter där vanten (stegen) går ut och bakåt så att man måste klättra i armarna, hängandes med ryggen nedåt.
Grät av skräck
Den där första dagen i Singapore grät jag av skräck när jag skulle ta mig förbi puttingvanten. Precis när jag skulle ta det sista taget och svinga mig upp på avsatsen slant handen.
I sista millisekunden fick min vänsterhand grepp om vanten igen och jag lever fortfarande och kan berätta om det. Numera klättrar alla i min vakt upp och ned i masten som spindlar och jag kan lova att 40 meter faktiskt inte är så högt som det låter.
Det här är en av de bästa arbetsplatser jag haft, på rået, med solen och vinden i ansiktet och havet så långt ögat når.
De flesta i elevbesättningen har någon segelerfarenhet. Ändå är varje arbetspass en ny lektion i segling av 1700- talsskepp. Till att börja med gäller det att lära sig alla skeppets 280 knopar.
Efter en månad har jag kommit halvvägs med den uppgiften.
Vi som är ombord nu mönstrade på i Singapore på nyårsafton och kommer att mönstra av i Djibouti i mitten av mars.
På väg till Afrika hoppas vi på badstopp vid Maldiverna. Lite avsvalkning kan behövas inför Djibouti.
Enligt rykten åkte djävulen på semester till Djibouti och när han kom hem till helvetet blev han ögonblickligen förkyld eftersom helvetet kändes så kallt..
Ostindienfararen Götheborg nr 2 började byggas 1995
Modellen var det skepp med samma namn som förliste 1745 i inloppet till sin hemhamn Göteborg efter att ha seglat på Kina i tre år. Resan var skeppets tredje och eftersom den räddade lasten gjorde färden till en lönsam affär spekuleras det i att ett försäkringsbedrägeri låg bakom.
Ovanligt med skeppet är att riggen är byggde helt enligt 1700 -talssnitt. Knappt några syntetmaterial eller plast används ombord. Tamparna är av tjäraindränkt hampa och block smörjes med fiskleverolja.
Skeppet har fyra däck, det ursprungliga hade fem men man har valt att anpassa takhöjden efter dagens mått.
Men skeppet har också alla moderniteter som motorer, duschar och diskmaskiner.
Dagens Ostindienfarare drivs som en stiftelse, framför allt med hjälp av sponsring från svenska företag.
Götheborg avseglade från Göteborg den andra oktober 2005 och vill åter se sin hemhamn den nionde juni i år.
På sin färd har skeppet stannat i Spanien, Brasilien, Sydafrika, Australien, Indonesien, Kina, Hong Kong, Singapore och Indien.
Alla kan ansöka om att få vara med på en av resans etapper.
Modellen var det skepp med samma namn som förliste 1745 i inloppet till sin hemhamn Göteborg efter att ha seglat på Kina i tre år. Resan var skeppets tredje och eftersom den räddade lasten gjorde färden till en lönsam affär spekuleras det i att ett försäkringsbedrägeri låg bakom.
Ovanligt med skeppet är att riggen är byggde helt enligt 1700 -talssnitt. Knappt några syntetmaterial eller plast används ombord. Tamparna är av tjäraindränkt hampa och block smörjes med fiskleverolja.
Skeppet har fyra däck, det ursprungliga hade fem men man har valt att anpassa takhöjden efter dagens mått.
Men skeppet har också alla moderniteter som motorer, duschar och diskmaskiner.
Dagens Ostindienfarare drivs som en stiftelse, framför allt med hjälp av sponsring från svenska företag.
Götheborg avseglade från Göteborg den andra oktober 2005 och vill åter se sin hemhamn den nionde juni i år.
På sin färd har skeppet stannat i Spanien, Brasilien, Sydafrika, Australien, Indonesien, Kina, Hong Kong, Singapore och Indien.
Alla kan ansöka om att få vara med på en av resans etapper.
Så jobbar vi med nyheter