Förlåt. Älskade älskade Visby. Min finaste ögonsten. Du med dina ståtliga kyrktorn och smala gränder. Gränder klädda med rosor lika röda som blodet jag spillde. Du är min oförlåtliga älskare, en älskare som gjorde mig vansinnig. Vår kärlekshistoria hade aldrig kunnat sluta lycklig. Vi var som Romeo och Julia, vår kärlek var brutal men vi var inte menade för varann.
Älskade älskade Visby. Förlåt. Ja blev svartsjuk, avundsjuk. Du måste förstå, du var otrogen. Du valde ditt eget folk framför mig. Du valde din familj, din nationalitet, och du svek mig. Krossade och lämnade mig. Förfallen förstörd och kall, utan hopp om kärleken.
Älskade Visby, du känner mig. Du vet att jag var beroende av dig. Jag var kär i kärleken, men du förstörde min dröm om en pirrande, vild och farlig kärlek, en romans som balanserade på en tunn tråd. Du dödade mitt hopp om kärlek, och därför ville jag döda dig, min allra första kärlek, på samma sätt. Jag ville krossa ditt hjärta som du krossat mitt.
Allra käraste Visby, jag förstörde dig. Men snälla förlåt. Jag gav dig en chans att ge upp och fälla muren mellan dig och mig och bli min. Men du gav dig inte. Du byggde muren starkare desto närmre jag kom. Jag trodde du förstod hur gärna jag ville ha dig, och att en mur inte skulle hejda mig. Förlåt Visby, men jag spillde ditt blod. Jag vill komma dig nära, hela vägen in till ditt hjärta. Och när du inte släppte in mig var jag tvungen att riva din mur med våld. Mitt vansinnigt avundsjuka hjärta styrde mig, allt jag ville var att du skulle känna samma smärta som jag kände.
Jag förstår att du aldrig kommer förstå hur jag resonerade i resonemanget om förstörelse. Att strypa dig till dina sista andetag, pressa ut allt du hade. Jag vet att det låter hemskt, men du förstår nog att du var mitt allt, min stora kärlek, min förebild. Du var allt jag alltid velat vara, allt de jag aldrig varit, allt jag aldrig kommer att bli. Jag ville ha dig, och allt därtill. Så jag tog tills du inte hade något kvar. Dina allra finaste ägor, dina juveler, rikedomar och skönheter. Jag klädde mig i din prakt, smyckade mig med dina halsband. Jag sken av din glans. Jag hade injicerat din skönhet i blodet, en drog jag inte kunde få nog av.
Förlåt Visby, jag tog kontrollen över dig, en tron byggd på blodiga kroppar. Kroppar som skyddat dig. Jag dödade dina systrar och bröder, skrev mitt namn med deras blod. Jag hade dig i min ägo, men det var med våld. Men din tröstlösa vädjande röst om fred fick mig att tveka. Du levde under förtrycket av en olyckligt älskande man.
Är en romans bygd på makt och rädsla en ren och oskuldsfull kärlek? Den må vara vild, brutal, hänsynslös. Och kanske är det endast just den sortens kärlek jag klarar av. Jag är ju trots allt jag. Men den romansen jag var ute efter, det är inte du, allra käraste Visby. Nej du blev istället ett offer för min frustration.
Förlåt Visby. Min allra vackraste ögonsten. Förlåt för blodet jag stänkt över gränderna, för liven jag dräpte, för juvelerna jag stal. Min kärlek var och är obotlig, men det gör den inte förlåtlig. För hur oändlig min kärlek än var, så kände du inte likadant. Så detta brev blir mitt avsked, för jag ger mig nu av.
Med vänliga hälsningar,
din för alltid,
Valdemar Atterdag