Ella har tagit stora steg i livet

För en vecka sedan, förra fredagen, vann Ellas låt "Love is like a miracle" Radio Gotlands uttagning till musiktävlingen "Svensktoppen nästa!".
Hon satt på scenen på Öster i Visby med sin akustiska gitarr och en vit blus med röda prickar.
Bakom henne, efter den första lågmälda versen, mullrade husbandet igång med ett bastant komp som tog sången in i mål.
Och när lyssnarnas röster sedan räknats var hon segrare.
I direktsändning i radio.
Det kunde inte bli större för en som aldrig tidigare stått på en scen.

Vi träffas i Ellas föräldrahem på Terra Nova några dagar efter den omtumlande triumfen.
Måndag morgon, Ella har arbetat hela helgen och inte riktigt hunnit sova ikapp.
- Jag har sommarjobb på färjan, i restaurangtorget. Det börjar bli en del folk nu, många som ska ha mat, haha.
Jaså, vilken rätt går mest, då?
- Det är nog ganska lika, faktiskt...men de yngre äter mest pasta, där går det ju att lägga på lite mer. De äldre, pensionärerna, äter gärna fisk.

"Nej, det funkar inte..."
Eftersom det är morgon nu: hur ser en bra morgon ut i ditt liv?
- Jag är morgonmänniska och går gärna upp tidigt. Men en bra morgon...då får jag vakna i lugn och ro, gärna ligga och dra mig ett tag, sen en god frukost och varför inte en morgonpromenad...men duschar gör jag inte, inte på morgonen, då blir jag så kall!

Ella Palmgren är visbytjejen som sedan två terminer bor i Kalmar där hon studerar till sjuksköterska. Under det första läsåret har det på kursen pratats om bemötande och att sätta patienten i centrum, men också om njurar, hjärta, blod, hormoner...
- ...och det är jättekul, det är ett så varierande yrke, det finns så många olika riktningar, man blir inte fast, för det gillar inte jag...man kan hela tiden utbilda sig vidare.
Ella lever med pojkvännen sedan tre år, Robert, som också studerar i Kalmar. Hans val i livet är att bli sjökapten.
Vi pratar om den där stunden på Östercentrum, när Ella gick upp på scenen. I direktsändning. Och med en vakande publik framför sig.
Ella som tidigare bara skrivit sånger på kammaren och fick övertalas av svärmor att skicka in sitt bidrag till P4-tävlingen.
När du gick upp på scenen, vad tänkte du?
- Jag tänkte nog "ska jag göra det här? Fixar jag det?" Sen en bit in i första versen tänkte jag att "nej, det funkar inte, rösten bär inte, men jag kan ju inte bara gå hem", så tänkte jag. "Jag gör det här, jag måste göra det...". Och så gjorde jag det.
Och när bandet kom igång i en sång som du skrivit?
- Det var helt fantastiskt! Första gången, när vi tränade..."men Gud, det är ju en låt! Som jag gjort själv!". Alltså, jag bara log. Så jättehäftigt.

En sökande tid
Jag har förstått att du är ganska blyg.
- Ja, det får jag nog säga.
Berätta.
- Jag gillar inte när alla tittar på mig...som nu när jag jobbade på båten och det stod om mig i tidningarna och folk kom fram och pratade, jag vill inte vara i centrum på det viset...det har nog varit så sen jag var liten.
I fredags, då, på scenen, var det besvärande där också?
- Nej, då var det ganska peppande, faktiskt...hade det kommit fyra personer, då hade det varit jobbigt, att ingen bryr sig, liksom...

Vi talar om blygsel, om att inte tordas, känslan av att inte räcka till. Det finns så klart en paradox i att såhär öppet sitta och prata blygsel.
Men Ella tycks både genuin och trygg, blicken är fast och skrattet, känslorna, alltid nära.
Hon har humör, säger hon. Växlar snabbt mellan ytterligheter.
Ella berättar om tiden i högstadiet och början av gymnasiet, hur "jättejobbig" den var.
- Jag har lätt för att rodna och det var ju tacksamt..."tut tut här kommer brandbilen" och "kolla tomaten"...men jag bytte klass några gånger, av studieskäl, och den sista jag kom till, där kunde jag säga vad jag tyckte och tänkte, då blev det mycket bättre.
Finns de känslorna kvar i dag?
- Ja, men det har blivit mycket bättre...man ska ju inte bry sig om vad andra tycker, men...om man inte vet vem man är, hur visar man vem man är då? Men det var ju också en speciell tid, man utvecklades. Sökte.
Och i dag?
- Jag känner att det hänt mycket med mig som person, "allt kretsar inte bara runt dig, Ella" sa alltid min mamma och först nu börjar jag förstå vad hon menar, jag ser mig själv i ett större sammanhang, liksom.

Svårt med gunget
Jag ber Ella berätta om någonting som hon är bra på, vi har ju pratat så mycket negativt, och jag vet inte vilket svar jag egentligen väntat mig.
Spela piano, kanske. Hålla andan. Steka pannkakor. Gå på lina. Hur som helst hade jag inte väntat mig:
- Att göra julkort.
Julkort?
- Ja, haha, jag börjar redan på sommaren och kolla i pysselkataloger och beställer hem glitter och pennor och gör listor på alla jag vill skicka till.
Fantastiskt!
- Ja, det är skönt att sitta och pyssla. Rogivande. Och det är roligt för att folk uppskattar det, jag tycker om att ha glada människor omkring mig.

Ella Palmgren har serverat kaffe i köket och på bordet står ett kakfat som ingen av oss rör.
Den här veckan, midsommarveckan, ska hon vara ledig. Annars innebär sommaren mest jobb på färjan.
Hon gillar det. Den enda hon har problem med är om det gungar. Hon har köpt ett litet armband med en kula på som sägs kunna lindra sjösjuka och hon säger att det är skumt men att det faktiskt hjälper.
I vårt samtal reser vi i tiden och jag frågar hur det såg ut i hennes flickrum när hon växte upp.
- Jag hade rosa tapeter...min bästa kompis Linnea hade massor av hästplanscher på väggarna men det fick inte jag ha för då blev det märken. Men jag red mycket, det var bara hästar då.
Hur långt från den lilla flickan är du nu?
- Jag vet inte...jag vill inte lägga bort barnet i mig, jag är ganska flamsig, till exempel, men samtidigt har man väl en annan verklighetsuppfattning, att det finns allvarliga saker i livet.
Som vad då?
- Att man måste upp på morgonen och tjäna pengar...jag kan bli irriterad över att så mycket kretsar kring pengar, många jobbar hur mycket som helst för att få in pengar till en familj de aldrig hinner vara med...det där går inte ihop.
Och om du ser framåt, var är du i livet om tio år?
- Jag är klar med studierna och drömmen är ett hus med ett stall. Mycket djur ska det vara, hästar, hundar, katter, kaniner...kanske bor jag nån annanstans några år, men jag kommer nog tillbaka till Gotland. Jo, det gör jag.

Låten "Love is like a miracle" går nu vidare i "Svensktoppen nästa!"-tävlingen. Det är en av 24 sånger som sen ska bli tio, ifrån den finalen får vinnaren testa in till den klassiska topplistan.
Ella Palmgren säger att hon inte har några tankar kring det, hon är nöjd med nuet, och ännu känns det overkligt att hennes kärlekssång tagit sig dit den gjort.

Konstigt med publik
Jag ber henne berätta om kärlek och hon säger att det är viktigt i livet.
- Har man kärlek omkring sig fixar man det som är jobbigt. Det behöver inte vara att man är kär i nån, men att man har folk omkring sig som betyder något...familj, vänner. Och det har jag.
Gå tio år framåt igen. Hur tänker du på den här tiden då, tror du?
- Att det var då jag tog steget...det är svårt att förklara, men...jag har hittat mig själv lite mer, fått en stabilare grund att stå på. Och bara att gå upp på scenen var ju ett jättesteg.

Det mullrar utanför. Måndagsåska. Himlen öppnar sig och Ella säger att hon inte riktigt vet vad hon ska göra den här dagen. Mer än att ta det lugnt. Vara ledig.
Jag, som ingick i den jury som valde ut de fem finalbidrag som P4-lyssnarna sedan kunde rösta på, berättar till slut att jag gav henne högst poäng när vi rangordnade låtarna.
Utan att veta vem som sjöng.
Ella skrattar till. Säger sen att det känns jättekonstigt. Overkligt.
Den sång hon satt hemma på kammaren och skrev och nödtorftigt spelade in...att den faktiskt fått en publik.
Nästan som ett mirakel, som kärleken själv.
Sen frågar hon om jag vill ha mer kaffe.
- Vill du ha mer kaffe? frågar hon.

Ella har tagit stora steg i livet

Ella Palmgren är tjejen som kommit att se sig själv i ett större sammanhang.Och som nästan övervunnit sin blygsel.Så starkt då att berätta om detta i tidningen.