I juni 2001 reste ett gÀng gotlÀndska ungdomar till Göteborg för att delta i seminarier och demonstrationer i samband med EU-toppmötet och USA:s dÄvarande president George W. Bushs Sverigebesök.
â HĂ€lften av vĂ„rt gĂ€ng Ă„kte till Hultsfred, hĂ€lften till Göteborg. Vi var sĂ„ blÄögda â sĂ„ naiva. Det var nog nĂ„got Gotlandsfenomen, vi trodde pĂ„ kĂ€rlek och solidaritet och sen var det sĂ„ hĂ„rd stĂ€mning nĂ€r vi kom till Göteborg. Vi hade aldrig sett nĂ„got liknande, det kĂ€ndes som att vi bara grĂ€t under de dĂ€r dagarna, minns Elin BĂ„Ă„th.
Elin BÄÄth Àr glad att de höll sin fredliga linje hela vÀgen.
â Det var vĂ€ldigt mycket pĂ„ vĂ„r bekostnad, men jag Ă€r Ă€ndĂ„ glad att vi att vi kunde vara en motkraft, att vi kom med blommor i hĂ„ret, metaforiskt uttryckt. De Vita overallerna visste vad som vĂ€ntade och att de mĂ„ste ha masker och skydd, det visste inte vi och jag ville inte heller vara föreberedd pĂ„ det. Det sorgligaste Ă€r att det, som allt vĂ„ldsamt i ens liv, hĂ€rdar en.