Du&jag
Vi tar oss in i den gotländska dansbandsmusiken i dag, till skiftet 60-70-tal då den stod på sin topp. Band i mängd och dans i varje buske, tio, tolv platser varje helg, i Visby och på landsbygden.
Det var på CUF-dansernas tid, långt före Facebook och mobiltelefoner, på tv gick ”Hylands hörna” och i radion Tio-i-topp. Folk träffades på dans för att slåss eller snacka.
Det var i den eran de verkade – DreamGirls.
– Vi var rätt duktiga på stämsång, det var lite vår grej, och världen låg för våra fötter. I alla fall Gotland. Vi hade självförtroende och i och med att vi var ett tjejband fick vi hjälp med allt, säger Inga-Lill.
Det har gått så många år sedan de tog sitt sista ackord. Det var i Levide bygdegård, januari 1976, då hade de hållit igång i tio år, från att de gick i femte klass på Solbergaskolan.
Inga-Lill har en kassettinspelning från det tillfället, gjord av Curt Ekman, ljudlegendar inom den gotländska livemusiken. Det är det enda som finns bevarat och bara i privat ägo.
– Inför avslutet säger vi att ”det här blir vår sista låt, vi kanske kommer tillbaka när vi är pensionärer”. Vi hade bestämt oss för att sluta och pensionärer…det var något odefinierbart långt fram.
Men tiden går och där är de nu, pensionsåldern passerad även om några av dem fortfarande arbetar.
Vi träffas i Tallunden för att prata minnen. Det är trots allt ett rätt bra jobb jag har, reflekterar jag på cykeln dit: träffa drömtjejer på arbetstid!
Nåväl:
• Inga-Lill Hinas, i dag boende i Sanda och fortfarande yrkesarbetande som sjuksköterska. Spelade orgel i DreamGirls, en tvåmanuals Solina med Leslie-modul.
• Mona Jacobsson (då Nilsson), boende i Lärbro och återflyttad till Gotland för tre år sedan. Har i hela livet ägnat sig åt travhästar, i bandet var hon basist.
• Anna-Karin Svensson, bor i Visby och är en dag yngre än Mona. De har känt varandra sedan barndomen. Var yrkesverksam som distriktssköterska och spelade trummor.
• Ulla Ronström Lundgren har bott på fastlandet i många år men är åter i Visby. Senast arbetande inom Hemtjänsten men nu är hon pensionär. Hon var medlem under bandets två sista år och spelade gitarr, ett Fender-plagiat.
Ulla ersatte då Lena Hejdenberg som varit med praktiskt taget från start men som då kände sig klar med musicerandet.
DreamGirls existerade som band mellan 1966 och 1976, tio intensiva år då de for runt om på Gotland.
I dag är de 68 år blivna, förutom ynglingen Ulla som blir 67 i år.
Följaktligen var Inga-Lill, Mona och Anna-Karin bara elva när de drog igång. De gick i femman på Solberga och på listorna låg Hep Stars, Hollies, Tages och Ola and the Janglers.
Influerade av dessa giganter samt inte minst av knattebandet River Boys med Joakim Åstrand, radio-Jocke, i sättningen skulle så klart även de ha en orkester.
…så de träffades en dag efter skolan i Inga-Lills barndomshems källare på Follingboväg 1 och så var de ett band.
Ingen kunde spela men det var mindre viktigt. Inga-Lill hade en orgel, det fick räcka. Men vad skulle de andra spela? De behövde en trummis, det visste de.
Det löste sig med ett set i papp där Anna-Karin kunde sitta och banka lite försiktigt. Mona fick nöja sig med att sjunga, klasskamraten Elisabeth Karlsson hade en gitarr och kom därför med i gänget.
Även Eva Svensson var med, klasskamrat även hon, då hette de Five Girls. Med det var för en dag. Eller om det var två veckor.
Att vara just fyra var viktigt, det var ju de flesta band.
Första spelningen skedde i familjen Hinas vardagsrum. Det kom två personer och lät väl, kan tänkas, ”sådär”.
Så många minnen är det som flyger mellan de höga tallarna i Tallunden. Stark är deras gemensamma historia från en så viktig tid i livet.
När de nu ses är de i såväl nuet som i ett högst påtagligt då.
– Det är som om ingen tid gått, som om vi träffades igår, säger Anna-Karin.
Faktum är att de inte alls hållit kontakten genom åren, inte mer är något julkort då och då eller att de sprungit ihop av en slump på stan.
Men sedan Mona alltså flyttat åter till hemön bestämde sig så småningom de tre ursprungliga drömtjejerna att börja ses, vilket de nu gör någon gång i månaden, gärna tillsammans med andra musiker från den tid som var.
I våras åkte de på dans i Havdhem och tog då även med sig Ulla – och detta var första gången alla fyra träffades sedan 70-talet.
Det var som om tiden stod, och stått, still.
– När vi satt och fikade i pausen kändes det som det var vår paus, som om det var vi som var där och spelade, säger Ulla.
Tillbaka nu till det sena 60-talet. För de förkovrade sig verkligen på sina instrument. De spelade i ”Knattepopen” och vid en musikgala i Södervärnshallen kom tre år äldre veteranen Janne Bertholdsson med ett råd:
– ”Ni är duktiga tjejer, men ni behöver en basist” sade han, minns Mona.
Han erbjöd sig att kompa dem, satt bakom scenen under deras framträdande…
– …och det lyfte verkligen. Eftersom jag inte spelade något instrument var det jag som fick ta basen och då fick vi ta hjälp av Dolle igen.
Dolle, det är Dolle Muthas, legendarisk dragspelare och musikhandlare på Gotland, bortgången sedan länge.
Allt som hände inom den gotländska musiken gick på något sätt via hans musikaffär på Söderväg. Så tjejerna gick dit, Dolle höll en grundkurs…och med ens hade DreamGirls en basist.
Vid det laget hade de redan tillbringat mycket tid i butiken, kanske kunde de via Dolle få någon spelning, kanske köra några låtar under danskvällar då andra band hade paus.
Så skedde rätt ofta – inte minst för att de var just tjejer, en bristvara på dansscenerna.
Det var så de kom att utvecklas som musiker. Och många spelningar blev det. De var inte mer än 14 då de körde danskvällar 21-01 eller på nattklubbar, 23-03.
– Vi var egentligen alldeles för unga men vi fick dispens och i den åldern orkar man ju allt.
Repertoaren bestod av den tidens mest populära låtar, många av banden hade ungefär samma repertoar; Tonix, Thorleifs, lite Abba; ”Hasta manana”, ”Anna och mig” var också ofta spelad.
De ändrade också i texter, ”han” blev ”hon”, hette någon i originallåten ”Eva” fick han heta ”Evert”, ”Tiotusen röda rosor” blev lika många gröna trosor.
Det var inte alltid enkelt att få fram texterna, men det går alltid att finna på råd. På konditori Norrgatt fanns Sten & Stanleys ”Alla vet” i jukeboxen så dit drog de med fickorna tunga av mynt…och spelade låten om och om igen till övriga kafégästers förtret.
– Men till slut hade vi lyckats skriva av hela texten, minns de.
Till en början fick föräldrarna skjutsa runt dem till Stenkyrka, Ljugarn, Fole, Garda och var de nu spelade, så småningom satt pojkvänner bakom ratten och till slut köpte de en egen VW-buss för 600 kronor.
Den målades lindblomsgrön och svart, DreamGirls skrivet på sidorna, rätt fin att se på men knappast pålitlig.
– Nej, minns Anna-Karin, växellådan pajade, jag minns vi fick köra på ettan uppför Gutebacken och torka imma på rutan. Hade vi tur kom vi ibland upp i 30!
Hon, Inga-Lill och Mona hängde ihop i alla år, den fjärde medlemmen var lite olika genom åren. Under de flesta år spelade Lena Hejdenberg gitarr…
…men när hon lämnade orkestern 1974 fick Ulla frågan om hon ville hänga på. Och det ville hon.
Hon hade tidigare vunnit Tiljans talanger och fick ta de finstämda låtarna med sin klara röst, Inga-Lill tog de riviga numren medan…
– …jag fick ta de som var ganska enkla, säger Mona.
Under sina tio verksamma år spelade de mycket, ofta och överallt. Midsommar, jul och nyår var givna och dessutom ett par helger i månaden.
I början fick de dela på 400 spänn per kväll, så småningom dubblades gaget och som Inga-Lill minns det fick de som mest 265 kronor vardera för en spelkväll.
Fina extrapengar som de pliktskyldigt deklarerade för, rätt ska vara rätt för medlemmar i Musikerförbundet.
Så många gemensamma minnen har de. Allt de sett. Allt hångel på dansgolven, allt drama, fylla och slagsmål.
Många är paren de spelat ihop, många är sannolikt också de par som spelats isär.
– Ja, det hände att man såg folk som inte borde vara där de var, säger Anna-Karin.
På samma sätt minns Håkan Larsson de åren. Håkan spelade orgel i Ö-bandet på 70-talet och är i dag uppburen vin- och matskribent och redaktör för tidningen ”Allt om vin”.
En tid syntes han flitigt lagandes fredagsmat i SVT:s ”Gomorron Sverige”.
– Ibland såg man hur några kysstes och senare läste man en vigselannons i tidningen. Men ibland var det slagsmål, kanske var det vi som på sätt och vis var upphov till det också, har han sagt i en tidigare Du&jag-intervju.
DreamGirls var alltid nyktra då de spelade, killarna i Ö-bandet likaså. Men ändå frågan till vinexpert Larsson:
Du med ditt kunnande, vilken årgång hade publiken vanligen stärkt sig med, skulle du säga?
– Nja, vin var det aldrig tal om, det håller jag för uteslutet. På södra Gotland var det säkert dricke, annars mellanöl, det här var ju på mellanölets tid. Fast mest var det nog Explorer och päronsoda, fem pers i bilen där en fick vara fyllechaffis.
Rolf Herman Nirs Wahlgren var en förgrundsfigur för den gotländska dansbandsrörelsen – minns Hermans orkester – och är så alltjämt.
En tid gick han omkring i mediahuset och drog såväl papperssulos som fräckisar men är nu pensionär sedan några år.
När han ombeds förmedla ett enda minne från sina mer än 50 år bakom basen kommer svaret snabbt:
– Det jag först kommer att tänka på var ett par som knullade utanför bygdegården i Hejde, i buskagen till vänster, där gick det hett till.
Åter nu till DreamGirls där vi sitter i Tallunden, nära 50 år sedan det begav sig. De har tagit med sig pärmar med urklipp och fotografier, bläddrar och visar, minns.
Mycket nostalgi att vältra sig i, tröjor med ”Dreamgirls” tryckt över bröstet, det gick att fixa på Tempo.
Men hur vi än vrider och vänder, och trots att det är närvarande i minnet, så är detta en tid som var. Minnen, hågkomster, nostalgi.
Förutom en återföreningsspelning på Solhem 1992, då Lena Hejdenberg åter höll i gitarren, har ingen av dem spelat musik sedan dess.
Jo, Ulla har alltid hållit igång trubadurandet, men de andra tre, nej. Det var DreamGirls och sedan inget mer.
Saknad? Ja, kanske. Men allt har sin tid, de var 21 och försvann från ön åt var sitt håll för studier och sedan tog livet vid med familjer och barn.
Dessutom upplevde de att andra band blivit så mycket bättre, även om de själva var helt okej hade det behövts en ordentlig satsning för att hålla jämna steg och den viljan fanns inte.
Men det var ju det där de sade vid avskedsspelningen i Levide i januari 1976, då när listorna och dansgolven tagits över av disco: ”Kanske kommer vi tillbaka när vi är pensionärer”.
Och det är ni ju nu, så hur blir det?
– Nja, det får vi nog fundera på en stund i så fall, säger Inga-Lill.
Det hon däremot skulle vilja är att de som var med när det begav sig, de som spelade i de många band som fanns på ön, träffades för en gemensam fest.
– Så som vi ibland gjorde förr i tiden, träffades, pratade, åt en bit, kanske jammade lite ihop. Vi har ju så många gemensamma minnen och alla minns ju dessutom olika saker. Det vore så himla roligt!