Drömmer om att kunna mala igen

Fallhöjden är 20 meter från Närsåns början vid Lillrone i Lye till Stenstu i Stånga, två kilometer längre bort. Det är ovanligt mycket för att vara på Gotland och det var en resurs som man såg till att ta vara på förr i tiden. Vid mitten av 1800-talet fanns det inte mindre än 22 vattendrivna verk på de två kilometrarna här: Fyra sågar, tolv vattenkvarnar, tre valkor som tovade ull, ett färgeri och ett garveri.
- Det var ett verkligt industrisamhälle, berättar Kurt Lillro. Han äger Lillrone gård tillsammans med sin fru Britt-Marie och här på gården ligger Lillrone kvarn eller "Bruhns kvarn", som den också kallas. Det är den enda av de 22 verken som fortfarande finns kvar.

Gick sin egen väg
Dikesföretagen ville på sin tid att också den här kvarnen skulle bort, vattnet borde strömma fritt och utan hinder från träsken och myrarna i Etelhem och ut mot havet, tyckte man. Men David Bruhn, som drev kvarnen i början av 1900-talet gick sin egen väg och därför finns hans kvarn bevarad till eftervärlden. Här gäller också fortfarande dämningsrätten och Kurt Lillro kan, om han vill, stoppa vattenflödet i ån och hålla vattnet kvar till en viss nivå som har markerats på damm-armen
Med sina dubbla kvarnhjul och kvarnstenar kunde Bruhns kvarn mala finmalet till bröd och grovmalet till djur på samma gång. Vid fullt vatten kunde man mala fem eller sex tunnor om dagen och här tillgodosågs malningsbehovet i Etelhem, Hemse och Stånga.
Kvarnen vid Lillrone var i fullt bruk fram till 1936. Under andra världskriget användes den också, men sedan har kvarnen förfallit.
Kurt Lillro drömmer om att kvarnen en dag ska kunna mala igen.
- Att se kvarnen mala skulle kunna bli en verklig attraktion under exempelvis medeltidsveckan, funderar han.

80-talet
I början av 80-talet restaurerades de båda kvarnhjulen av hembygdsföreningen och nu har återupprustningen tagit ny fart. I flera veckor har Stefan Erlandsson, Bo Larsson och Lars-Göran Larsson spikat spån på taken till både kvarnen och det lilla stallet där bönderna som skulle mala ställde ifrån sig sina hästar.
Varken Stefan, Bo eller Lars-Göran hade lagt spåntak förr, men 12 000 spån senare vet de precis hur det ska gå till. Det lilla stallet, där syllen var genomrutten, har också fått en rejäl upprustning som borgar för att det kommer att stå kvar i många år till.
Det räcker inte med nya tak för att kvarnhjulet ska kunna snurra igen, men det är inget omöjligt projekt. Alla delar till den snillrika vattenkvarnen finns kvar inne i kvarnhuset. Nästa steg på vägen mot en fungerande vattenkvarn kommer att bli att förstärka den gjutna damm-armen som spärrar av vattenflödet i ån och förse den med rejäla dammluckor som klarar trycket.
Att hålla vatten i ån handlar inte bara om kulturvård, utan även om naturvård. Nedanför kvarnen har vattnet fått vandra fritt i slingrande neandrar och här skulle öringen kunna stortrivas, tror Kurt. Fanns det bara en fisktrappa, lite längre ned i ån så skulle fisken kunna ta sig ända hit.
Kurt inser att det kommer att ta tid innan kvarnen kommer att fungera fullt ut igen, men tills dess har han själv och alla andra som vandar längsmed naturstigen mellan Lye och Stånga i alla fall fått en vacker kvarnmiljö att se på.