Drömmen om smidesguden

- Smedsyrket är så jävla överdramatiserat, så svårt är det inte. Lite träning sedan är det bara att köra, säger Niko och låter övertygande.
Min överväldigande känsla försvinner upp ur skorstenen.
Om det är smederna själva eller folk runt omkring som spridit ryktena vet han inte. En annan myt som Niko passar på att avslöja är att det inte går bättre att banka skiten ur järnet om man är arg.
- Det är ingen terapi, jag går aldrig ut i smedjan för att jag är arg.

Uppsving för smidet
För tjugo år sedan när Niko började med smide var intresset hos allmänheten inte så stort, hantverkarna hade sedan 60-talet bytts ut mot maskiner. När sedan nybehaget av datorer och andra moderniteter under 90-talet börjat svalna såg sig människorna omkring efter det lite mer personliga igen, och hantverket blommade upp.

Skrotsmide
På cykel och en omgjord rullstol till cykelkärra tog sig smeden Niko Caspers till Gotland, idag håller han till i Dalhem och drömmer om drakar.
Runt 90-talet hade Niko en återanvändningsfirma. Tillsammans med en vän gick han på containerjakt och samlade på sig allt möjligt skräp, bland annat rullstolen som han sedan gjorde om till cykelkärra. Han började smida i skrot och utvecklade sedan sina kunskaper till det han kan idag.
- Det var nyttigt att lära sig se saker i det som inte är någonting, säger Niko.

Smidesgud
Inspirationen till de smidda drakarna och figurerna som man kan se lite överallt i Visby hittade han i jakten på sin egen smidesgud.
- Volund var ingenting för mig, det fanns även en grekisk gud som inte var så lustig. Men så letade jag bland celterna och hittade fruktbarhets- och underjordsguden Sucellos, den skulle bli min, säger Niko.

Båsigt och platt
Han kände kopplingen mellan sitt hemland Holland och celterna, det var även så han hittade Gotland.
- Det är likt norra Holland, blåsigt och platt, säger han.
Figurerna Niko smider är hämtade ur en saga han själv skriver. En egen värld av drakar, figurer och egen runskrift. Den har växt till fem kapitel och är inte färdig än.
Han smider det han vill men tar också emot beställningar, långtråkigt tycker han aldrig det blir, även om schackpjäserna var lite jobbiga att göra.

Smide för dövblinda
Niko håller med jämna mellanrum kurser i smide, det senaste inslaget var ett gäng dövblinda som skulle lära sig hantverket.
- Det har varit jättekul och lärorikt. Långsamt lär de sig förstå värmen och städet, vibrationerna när man bankar och surrandet i järnet när man kyler det, berättar han.
Senare i augusti blir det ett liknande gäng på 14 elever och 28 assistenter som kommer att hålla till på konsthögskolan, då vill det till att se var man lägger handen.

<b>Text & foto: Paula Zielinski</b>

Drömmen om smidesguden

I en liten röd lada med vita knutar står Niko Caspers och svettas vid elden. På väggen hänger en skiss över ett gravkors som ska smidas, resetn av den lilla lokalen är full av vverktyg, järnbitar, kol och smuts. Känslan över att det finns en "riktig" man i huset är påtaglig.