UT I LIVET. Det var en tid som tog slut och en annan tid som tog vid. För snart tre år sedan tog Ellinore Vinberg studenten – det här är vad som hände sedan.
Det var en slump att vi träffades nedanför Wisby Strands yttertrappa fredagen den 10 juni 2016. Eller träffades är kanske att ta i.
Som utsänd reporter stod jag i myllret av studenter och deras familjer och letade efter någon att byta några ord med, ställa de givna frågorna ”Hur känns det?”, ”Vad kommer du att minnas av den här dagen?” och ”Vad ska du göra nu?”.
Så plötsligt stod Ellinore i kamerafokus och jag tryckte av, vi pratade en kort stund, hon sade att något sabbatsår skulle det inte bli frågan om efter att ha klarat av det ekonomiska programmet:
– Jag ska plugga till hösten, företagsekonomi på universitetet. Jag kör vidare direkt, sade hon.
Sedan försvann hon ut i vimlet och jag tillbaka till redaktionen. De där korta fraserna var det enda vi sagt till varandra. Fram till nu.
För en dag på jobbet, som jag letade efter en helt annan artikel, dök mitt reportage från den där studentdagen upp och jag tänkte: Undrar hur det gick?
Och eftersom man i mitt yrke kan ta kontakt med vem som helst om vad som helst så gjorde jag det.
Så kom det sig att vi, knappt tre år senare, träffades för att prata om livet, om att vara 21 och ha allt fokus framåt.
Det blev precis som hon sade, Ellinore. Studier i företagsekonomi på det som i dag heter Uppsala universitet Campus Gotland...
–...och i vår tar jag examen, säger hon.
Dessförinnan ska hon genomföra sitt examensarbete och är väldigt förväntansfull. Hon berättar att hon, tillsammans med sin kurskamrat Frida Måhl, planerar att skriva inom beteendeekonomi och just nu väntar på att få en handledare.
21, jag har också varit 21. Inte hade jag några planer då, inte som jag minns. Jag halkade in på lokaltidningen, fick en tjänst och är kvar i yrket än. Men ändå – en så spännande tid av livet då det mesta ännu låg öppet.
Ellinore Vinberg, en av så många ungdomar på väg ut i livet, som har så mycket framför sig att upptäcka och gå igenom. Glädje och sorg, vardag och fest, allt det där som sammantaget är livet.
Hon växte upp i Visby, gick mellan- och högstadiet på Solberga och när det blev gymnasiedags föll valet på ekonomi. Så småningom hittade hon den gren hon fastnade för; företagsekonomi.
– Det var kul, helt enkelt. Jag har alltid gillat siffror och vad de berättar.
Vad berättar de, då? Förklara för mig som inte är någon siffermänniska.
– Haha, ja du, det är det jag ägnar dagarna åt att lära mig.
Den där dagen, den 10 juni 2016, var en dag att minnas, då när de sprang ut från Wisby strand. Ellinore gick all in och lyckades ramla i trappan, en svart fläck på den vita klänningen blev ett minne av den vurpan.
Där nere väntade den närmaste släkten med pussar och kramar, ballonger och champagne.
En era i livet var över, runt om henne stojade hennes årskamrater, men Ellinore säger att hon aldrig rycktes med i den mest euforiska glädjen.
– Dels var det lite sorgligt att splittras från sina kompisar, man visste att vi skulle glida ifrån varandra och så blev det verkligen. Dessutom kände jag mig inte färdigpluggad, jag visste att jag skulle sitta i skolbänken igen om några månader senare.
Hela firandet kom senare den natten att förvandlas till sorg då en student omkom under vagnåkandet genom Visby.
Ellinore tystnar för en stund där vi sitter i Almedalsbibliotekets foajé.
– Jag minns att vår vagnvakt plötsligt fick en massa samtal, man förstod att det var något som hänt.
Hon fick så småningom veta via sms, då hade hon redan skippat efterfesten på Gute och gått hem.
– Det är så sorgligt, alla som var med kommer alltid att minnas, när det firas student tänker man på honom som aldrig fick ge sig ut i livet.
Så lite vi vet, livet som en linje i evigheten. Den stund som är är den stund vi har. Så skör, så briljant.
Ellinore Vinberg är 21 år. Det är en bra ålder, säger hon. Följdfrågan är naturligtvis:
På vilket sätt?
– Det känns som det är nu jag skapar mitt eget liv, det är nu jag väljer vad jag verkligen vill göra. Jo, så känner jag.
Hon vill fortsätta studera och i höst flyttar hon till Umeå, vi kommer till det. Men att veta vad hon vill bli, det är en helt annan femma.
Är det stressande, tycker du? Att inte veta?
– Egentligen inte, men det är hela tiden så många som frågar! Många, framför allt de som är äldre, tänker att man måste veta varför man pluggar. Att man har ett speciellt mål och studerar för att nå dit.
Men det har inte du?
– Nej, jag gör lite tvärt om, jag pluggar och så får vi se om jag hittar något längs vägen. Det enda mål jag har är att bli riktigt bra på något.
Snart är det alltså än mer studier som väntar, nu i Umeå. Nationalekonomi, kanske att hon rent av kan tänka sig att doktorera i ämnet i framtiden.
Hon var lite på gång till Umeå redan efter gymnasiet men ”fegade ur”, som hon säger.
– Pressen blir större att lyckas om man ”ger upp” livet hemma på ön för att flytta till en annan ort. I alla fall trodde jag det då.
Men nu är det dags att se något annat.
– Jag läste en termin i Örebro under den utbildning jag går nu, då längtade jag ganska mycket hem, framförallt saknade jag havet märkte jag, där fanns bara en å, det var inte så kul. Men nu känner jag mig redo.
Men först ska hon försöka fånga dagen med sina studiekamrater på Campus Gotland. Hon har annars svårt för det i det mesta hon gör, säger hon, tankarna hela tiden framåt istället för att njuta av det som är för stunden.
Varför? Tja, vem vet.
– Men nu har vi gjort en lista på saker vi ska göra tillsammans, festa mer, ordna picknick och middagar, prova olika sporter, göra roadtrips för att visa Gotland för alla som inte är härifrån, göra saker som svetsar oss samman, trots att vi vet att vi försvinner åt olika håll sedan, precis som efter gymnasiet.
För tiden går ju så fort.
– Ja...jag börjar redan få lite ålderspanik, faktiskt.
Nej, det får du inte.
– Jo, det är sant. Det låter säkert konstigt för att jag är så pass ung, men jag har en gnagande känsla om att livet håller på att springa ifrån mig. Nu är jag 21… oj så gammal.
Okej, vi leker en liten tankelek. För tio år sedan var du elva och gick i femman, om lika lång tid framåt är du 31. Vilket känns mest avlägset?
– 31, helt klart.
Om vi träffas igen om tio år, vem träffar jag då?
– Om jag visste det...då vill jag nog ha barn, jobba med något kul och ha blivit bra på det jag jobbar med.
Samtidigt är hon lite rädd för den tiden i livet, då när det mesta är vardag. Jobba måndag till fredag, hämta på dagis, natta, laga mat, städa...och sedan börjar allt om igen.
När du, i vår tankelek, är där framme, vad saknar du av den här tiden då, tror du?
– Friheten, att kunna göra precis vad man vill när man vill. Jag kommer nog också sakna hur spännande livet är nu. Och att plugga! Nu pluggar jag tillsammans med några av mina närmaste kompisar, vi tillbringar jättemycket tid ihop och lär oss nya saker hela tiden. Det är egentligen skillnaden mot gymnasiet, vi som pluggar nu har verkligen valt just ekonomi.
Men sedan, tänker hon. Att sedan kanske jobba med folk man inte gillar särskilt mycket eller har något gemensamt med...nja.
Så det är bra att vara 21, alltså?
– Ja, det är bra. Kul.
Jag tänker att det är bra i min ålder också, på andra halvan av femtioåren. Alla åldrar har sina förtjänster. Men alltid tycker man att livet går för fort. Ska det inte börja någon gång? Och plötsligt ligger det där bakom.
Om Ellinore bosätter sig på Gotland igen efter sina fastlandsstudier, nja, det vet hon förstås inte.
– Tveksamt. Men planen är att bo här på somrarna, i alla fall. Sedan får vi se.
Vi går ner till vattnet vid Kallis efter intervjun för att ta några bilder. Sol, några minusgrader, gässen som går där ute, inte en människa på den väg som var så fylld av folk, då när Ellinore stod där med sin vita mössa.
Det är en annan tid nu, Ellinore är den hon var men är ändå en annan, en bit på väg. Studentmössan ligger på vinden hos pappa, hon hittade den härom dagen när hon letade efter helt andra saker.
Ungefär som jag, när jag hittade min gamla artikel om Ellinore.