Klockan är runt halv sju på kvällen och de börjar droppa in. De har suttit utanför Rusta, Ö&B, Torgkassen och Ica i Slite. De är trötta och hungriga efter en dags tiggande. Men alla tar sig tid att hälsa och de börjar med att betala de 10 kronor det kostar att sova över på härbärget.
– Det är bra här. Det är bra på Gotland. Folk är snälla och jag och min man får ihop mellan 200 och 250 kronor per dag, säger Irina Monteno som kom till Gotland för några veckor sedan tillsammans med maken Vasilij. Hemma väntar tre barn.
– Vi skickar hem pengar till en affär och där får barnen gå och hämta mat, säger Irina Monteno.
Irina och hennes man drömmer om fasta heltidsjobb. De skäms över att behöva tigga och de säger att landsmän tycker att de som tigger ger Rumänien dåligt rykte.
– Men vi kommer för att vi inte får några jobb hemma.
Så är det, säger Janne Nilsson, frivillig från Röda Korset och för tillfället samordnare för härbärget.
– Det är inte de mest nödställda i Rumänien som kan ta sig hit. De som kommer är driftiga, ofta hyfsat utbildade, yngre människor. Men de har ingen annan möjlighet att tjäna pengar hemma och de är i en otroligt utsatt position. De har ofta äldre och barn att försörja.
Fördomar
Matlagningen har börjat och i grupper fixar de till kvällens middag. De flesta som reser till Gotland gör det familjevis. De är kanske några vuxna som hjälper varandra och delar på bil.
– På det sättet är de organiserade, ja. Men att det skulle handla om kriminella ligor, det inte är sant, menar Janne Nilsson.
Han fortsätter att sticka hål på några av de fördomar som finns mot migranterna; ja de har smartphones.
– Det är nog det sista jag skulle släppa ifrån mig om jag var i deras situation. De har daglig kontakt med sina barn som de har lämnat hemma. Det mesta har en logisk förklaring, säger Janne Nilsson som jobbat med utsatta människor i många år.
Det är samma sak med den mat som en del gotlänningar skänker. Visst behöver EU-migranterna mat.
– Men det är svårt att skicka hem bananer, säger Janne Nilsson och slår ut med armarna.
Saknar sina barn
Tore och Nicoletta Ioana delar ett av rummen på härbärget med ett annat par. Tore är murare och jobbade ett tag på Irland. Nu tigger de på Gotland medan mormor och farmor tar hand om de två barnen på fem och sex år.
– Vi saknar våra barn, vi får se hur länge vi klarar av att stanna.
Det kommer nya migranter hela tiden, och flera gånger har de rest hem redan efter en dag efter att ha blivit informerade om läget på Gotland; det är fullt på härbärget och fullt utanför affärerna. Janne Nilsson säger att ingen tvingade dem att åka.Irina Monteno säger att det blev bråkigt när de kom men att de fick hjälp av volontärer att reda ut det. Klart är att det finns konkurrens om platserna utanför Gotlands mataffärer och att det ibland uppstår diskussioner om vem som har rätt till platserna.
Härbärget ska enligt plan ha öppet till någon gång i april. Men Janne Nilsson tror att det måste finnas en mer långsiktig lösning även efter det. De organisationer som står bakom satsningen på härbärget har börjat diskutera olika lösningar men i nuläget saknas pengar och volontärer för fler boenden