Vad vore väl en jul utan tomte? Tomten är höjdpunkten på hela firandet där han kommer med sin lykta och sin säck genom trädgården. Han går i kringelikrokar runt äppelträden, då och då stannar han upp, sätter ner säcken och tar sig för ryggslutet. Han skakar på huvudet, julafton är en hektisk dag för en tomte.
Fastän man vet att tomten ska komma, fastän man precis haft sms-kontakt med honom, ja kanske till och med varit och hämtat honom någonstans och släppt av honom borta vid grannarnas ladugård så att inte barnen ska ha en aning om var han kommer ifrån, så är det alltid lika spännande ändå. Här vid Hägsarve går man inte och köper tidningen när tomten ska komma utan man går ut och lägger ved i pannan, eller så tittar man till lammen, och ingen misstänker såklart någonting. Och så fånar man sig när han kommer in genom dörren:
- Har tomten mycket att göra i kväll? Jag tycker tomten ser trött ut, ska han inte sitta ner en stund? Barn, barn, kom här och sitt i tomtens knä så mamma får ta en bild!
Och så sätter sig något barn högst motvilligt i tomtens knä och barnet har ungefär samma min som katterna har när man har tvingat i dem maskmedel. Man ser på barnen att de vet att de egentligen sitter i farbror Eriks knä eller i farbror Pers knä men för att göra mig glad så spelar de med.
Kommer tomten till alla hus på julafton? Den frågan ställde jag till en av mina klasser i skolan ett år. Det var en av de där allra värsta lärardagarna i slutet på terminen, när allt skolarbete egentligen har upphört och alla elever redan har gått på jullov i tanken. För att få tiden att gå satt jag och småpratade lite med eleverna medan vi knaprade på pepparkakor och tittade på adventsljusen som brann på katedern.
- Hem till oss brukar det inte komma någon tomte, var det en av killarna i klassen som sa. Fast, jo, förra året fick vi besök av en. Kan ni tro, som vi sitter och ser på Kalle Anka öppnas dörren och det raglar in en tomte. Han har svårt att gå och måste hålla sig i väggarna för att inte ramla omkull. Tomtemasken har han fått på sig uppochner så skägget sitter uppe i pannan.
Vid det här laget lyssnar hela klassen spänt och några av eleverna har börjat fnissa hejdlöst. Killen fortsätter:
- Jo, morsan, som såg att det var Pettsson, som bor ett par hus bort, tyckte synd om honom och bjöd in honom. När han skulle sätta sig i soffan satte han sig bredvid i stället och hamnade på golvet. Och sen fick han för sig att han skulle dela ut paketen som låg under granen men då vinglade han så mycket att han välte granen. Då blev morsan vansinnig och fick tag i en kvast och sen slog hon på tomten och skrek ut, ut! Ja, då ramlade han ner för yttertrappan och när han skulle gå ut genom grinden så missade han grindhålet och blev hängande över staketet, tillsammans med postlådan.
Nu skrattade hela klassen hejdlöst åt den tokige tomten. Alla skrattade utom en liten, tunn flicka som satt längst fram. Hon höll sina magra fingrar för ansiktet och ögonen var fulla med tårar när hon viskade till mig:
- Den där tomten, det är min morfar.
Med ens var all julstämning borta. Jag kände mig som när man var barn och hade klätt ut sig och någon skrattade åt en. Fort, fort rev man av sig kläderna och knölade ner dem i en kasse för att allt skulle bli som vanligt igen. Men den här berusade tomten, som nu fyllde klassrummet och elevernas tankar, var inte så lätt att bara knöla ner i en kasse och slänga ut. Honom fick vi dras med länge.
Visst skrattar jag fortfarande åt Smaklösas variant av Stilla Natt, det jättefalska trumpetsolot och versen där de sjunger att fadern är full och inte går att väcka för han är så trött, och morsan har skrikit så katten har dött. Visst är det kul. Men flickan med de magra fingrarna för ansiktet finns med där också, för alltid.