Dagligen så blir människor sjukskrivna av en enda anledning, den sjuka arbetsplatsen. Tyvärr är detta inte en formell diagnos trots att det är ett faktum för många medarbetare och deras familjer. Många av dessa medarbetare är kvinnor med omvårdnadsarbete på olika nivåer. Hur kommer det sig att detta problem snarare ökar än minskar trots all kunskap som finns kring detta? Det formella ledarskapet är viktig faktor i sammanhanget, ett ledarskap som ser sin personal som en resurs och på alla sätt försöker underhålla och reparera sin personal när behovet uppstår är fundamentet för en hållbar arbetsplats. Det finns någon slags logik i detta tycker jag? Det går att skapa hög effektivitet samtidigt som man har goda arbetsvillkor, detta är ingen motsättning. Medarbetare som blir sjuka kostar definitivt pengar för verksamheten och för samhället i stort, vad är det då som gör att personer i ledande funktion bortser från det mänskliga lidandet, minskad effektivitet och ökade kostnader? Min analys är att det handlar om oförmåga och ointresse i första hand vilket känns lite märkligt om någon valt att vara i ledande ställning? Jag tänker att man kan fundera på vem som ger någon rätten att blunda eller ambivalent se på när den arbetsplats man har ledaransvar för gör människor sjuka? Det finns många goda exempel att tillgå tänker jag, där man kan hämta inspiration och tillsammans med sina medarbetare vända den nedåtgående spiralen. Att ändra på något innebär också att man måste vilja och kunna se en helhet, genom att reflektera över sitt ledarskap, sin människosyn och hur man beter sig mot medarbetarna utvecklar man sig som ledare. Det finns idag varningssystem för medarbetares hälsoutfall och många av dessa är också användarvänliga. Jordens klimat är på agendan låt oss också föra upp klimatet på våra arbetsplatser på dagordningen.
