Därför lämnar jag lärarfacket

Det är naturligtvis det osolidariska lärarlönelyftet som är droppen men beslutet har legat och grott en längre tid. Här är de punkter som jag känner mig mest missnöjd med. 1. Varför två fackförbund och inte ett? Den dåliga löneutvecklingen för lärarna är ett fackligt misslyckande som borde få konsekvenser. Tyvärr verkar företrädare på höga maktpositioner blockera radikala förändringar. Det säger sig självt att en enad lärarkår är starkare än en tudelad.
2. Bristen på självkritik. Likt skolpolitikerna ger facken indirekt lärarna skulden till de dåliga Pisaresultaten. Som jag ser det har vi en mer kompetent lärarkår än någonsin. Det är inte där problemet sitter. Det är strukturella problem som politikerna och facken är medskyldiga till. Ta bara frågan om kommunaliseringen.
3. Hur kan facken ställa sig bakom lönereformer som splittrar lärarkåren? Facken resonerar som verklighetsfrånvända nationalekonomer. Bara pengarna kommer in i systemet så blir allt bra. Att satsa på pedagogisk utveckling är inte en dag för sent men måste det ske till priset av att lärare blir nedtryckta? Var är solidariteten? Det är kanske ingen slump att ett annat "kvinnoyrke" har drabbats av samma lönelyftsexperiment, nämligen sjuksköterskorna. Kvinnorna har väl i historien vants sig vid att männen höjer dem med ena handen och sänker dem med andra. Det är för mig ett oacceptabelt sätt att behandla medarbetare på.
Besviken f.d. medlem