DU&JAG (GT) Miljoner människor dog i Stalin-regimens sibiriska arbetsläger. Dalia Kasparaviciute och hennes föräldrar kom levande därifrån och kunde återvända till Litauen.
Arbetslägret Vorkuta i norra Sibirien, kolgruvor och evig tjäle, 60 000 invånare tio mil norr om polcirkeln och 200 mil från Moskva.
Platsen där så många liv släcktes blev också en början. Det var här hon föddes, Dalia, en sensommardag 1959. Dalia som i dag heter Andersson, bor i Hejde och lever ett alldagligt liv med man och jobb.
Mamma Anna och pappa Vytautas hade båda sju år tidigare deporterats från det ockuperade Litauen på grund av sina antisovjetiska sympatier.
På den karga och ogästvänliga tundran långt borta från allt tvingades lägerfångar under Stalins hårdföra diktatur bygga vägar, järnvägar, fabriker och kanaler, hugga skog och stå för gruvdriften i områden som just Vorkuta i nuvarande Ryssland.
Hon har inga egna minnen därifrån, Dalia. Hon var bara ett halvår när de fick ta tåget hem. Allt hon vet har hon läst sig till eller fått berättat för sig.
Någon lust att resa dit, för att som vuxen ta del av sin historia har hon inte och har heller aldrig haft.
– Nej, säger hon. Jag vill inte dit, vad finns det att se? Ingenting.
Men spåren av Sibirien finns för alltid i hennes blod, liksom hela hennes hemland Litauens blodiga historia.
Vi ska återkomma till det.
Den här intervjun görs i Dalias rum på Almedalsbiblioteket. Hon arbetar som biblioteksassistent och har den här morgonen kört till jobbet från hemmet i Hejde i ett ymnigt snöfall. Livet har sedan länge gått vidare.
Det var kärleken som förde Dalia till Gotland. 1994. Tre år tidigare hade Litauen blivit självständigt sedan Sovjetunionen fallit samman och Dalia arbetade på motsvarigheten till LRF som just inlett flera samarbetsprojekt med de skandinaviska länderna.
Och där dök Anders från Gotland upp och så gick det som det gick. När kärleken kommer är det kärleken som bestämmer, 34 år ung valde hon att lämna sitt hemland och bosätta sig på ön i Östersjön.
Här är hon kvar, fortfarande litauisk medborgare men med rötter fastvuxna även i den gotländska åkerjorden efter snart 25 år på ön.
– För mig är det bara en fördel att ha två ”hemma”, säger hon.
Kaunas, Dalias barndoms- och uppväxtstad, 350 000 invånare, Litauens näst största efter Vilnius vid sammanflödet av floderna Njemen och Neris, hennes hjärtas tydligaste ”hemma”.
Varje gång hon kommer dit känner hon samma sak.
– Människorna, miljöerna, språket, luften man andas...jag vet inte om du varit utomlands en längre tid och sedan kommit tillbaka till Sverige, men har man det, levt i ett annat land och sedan återvänder...det är en slags befrielse som känns i hela kroppen.
Hur ofta är du i Litauen i tanke och hjärta?
– I hjärtat alltid! Och i tanken...jag läser litauisk media varje dag och jag reser dit åtminstone någon gång om året. Jag har en del släkt kvar och vänner från ungdomen. Så även om Gotland också är hemma är Kaunas verkligen att komma hem.
Josef Stalin (1878-1953) tog över som Sovjetunionens ledare efter Lenins död 1924. Under Stalins tid vid makten hårdnade den kommunistiska diktaturen, miljontals oliktänkande avrättades eller dog i arbetslägren. Hur många har aldrig med säkerhet gått att fastställa.
I efterkrigstidens ockuperade Litauen fördes ett blodigt och för väst tämligen okänt partisankrig mot Sovjetstaten där tusentals människor fick sätta livet till.
Många ställde upp som kontaktpersoner åt de unga krigarna i skogen, försåg dem med mat, kläder, information.
En av dessa var den unga Adele Briliute, den kvinna som senare i livet i en barack i Sibirien skulle bli mamma till en liten bebis, Dalia.
Adele deltog i antisovjetiska motståndsrörelsen men upptäcktes, togs till fånga och torterades sedan i det ökända KGB-fängelset i Vilnius.
Det var i juni 1947, Adele Briliute var bara 16 år.
Men trots allt hade hon tur, en förhörsledare förbarmade sig över hennes ungdom och satte henne på fri fot.
I fem år höll hon sig gömd innan hon 1952 åter greps och deporterades i en trång och iskall boskapsvagn till ett arbetsläger i Omsk. Där sändes hon ut i kylan med uppgift att fälla skog.
Adele fick efter en tid förflyttning till Vorkuta, sedan hon fått reda på att hennes käresta Vytautas arbetade i kolgruvorna där.
Vytautas, han som studerat till maskiningenjör i Kaunas när det på skolan börjat spridas antisovjetisk propagande. Och eftersom ingen erkände tilltaget sändes helt enkelt samtliga på kursen till Sibirien.
Där återförenades de två, Adele arbetandes i köket och Vytautas som slet i kolgruvorna. Där blev dagar till veckor och månader och år.
– Men de kunde i alla fall gifta sig där i lägret, de skrev på ett papper, sedan var det klart, berättar Dalia.
Varje människa bär sin historia, så tänker jag. Alla vi möter på gatan kommer någonstans ifrån, går med hela världar inom sig. Glädje, sorg, saknad, förväntan, kärlek. Det är hisnande märkvärdigt.
Efter diktator Josef Stalins död 1953 inföll en politisk tö-period i Sovjetunionen sedan Nikita Chrusjtjov blivit premiärminister. I oktober 1959 togs det politiska beslutet att stänga de hundratals lägren i Sibirien då de inte ansågs ha fyllt sin funktion att ”rehabilitera fångar genom arbete”.
Adeles, Vytautas och sex månader gamla Dalias tid i Sibirien var över.
Efter sju år i arbetsläger i kyla, armod och svält kunde de återvända hem, sjukliga och sargade. Men till vilket hem? Som en gång lägerfångar var de alltjämt paria i Sovjetstatens ögon.
I tre år flackade de runt mellan släkt och bekanta innan de först lyckades hyra ett rum i ett hus i Kaunas innan de till slut fick tag i en egen bostad.
Så småningom fick pappa jobb som ingenjör på en metallfabrik i Kaunas, mamma hade några småjobb men sjukpensionerades redan i 50-åren.
Vad blev de för personer efter Sibirien, dina föräldrar?
– Pappa hade ena armen amputerad från axeln efter en olycka i gruvan och sade aldrig särskilt mycket. Inte mamma heller egentligen, hon fick sin hälsa förstörd i lägret. Men det präglade dem så klart, de var ganska brutna människor.
Men ändå, mitt i eländet:
– På sätt och vis hade de tur att de skickades till Sibirien så sent. De fick mat och hade åtminstone baracker att bo i, de första som kom dit hade ingenting, bara tjäle, snö och kyla. De dog där.
Hon berättar, Dalia. Om moster och morfar och morfars bröder som alla sändes i väg i boskapsvagnar, om mammas morbror Jonas och hans familj som aldrig återvände hem. ”Men mormor slapp i alla fall Sibirien, hon sprängdes till döds av en mina 1944”.
Allt det där är så länge sedan, allt är alldeles nyss. Dalia präglades förstås också av sin egen och sin familjs historia.
– Klart att det påverkat vem jag blivit, att mamma och pappa led av de där åren. Och det fanns vissa vägar som var stängda, att vi hade det som vi hade, det har jag med mig i hela livet.
Exempelvis drömde hon om att studera journalistik, men med en bakgrund i fångläger var det uteslutet, det såg de sovjetiska myndigheterna till.
– Så istället jag läste litteratur och engelska på universitetet i Vilnius.
Det här är ett lösryckt minne: Hur den lilla Dalia var livrädd att gå ut på den kullerstenssatta gården, grannpojken var några år äldre, han knuffades, slogs och Dalia hade alltid skrubbsår på knäna. Varför är just detta minne så starkt? Ingen vet.
I dag är Litauen sedan 1991 en fri och självständig stat, ingen styrning längre via dekret från Kreml. Frigörelsen var en mäktig stund för ett genom historien sargat folk.
Men kanske var händelsen två år tidigare, 2den 3 augusti 1989, än mer känslosam. På 50-årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten – ett ickeangreppsavtal mellan Sovjet och Nazityskland med konfidentiellt tillägg om uppdelning av Polen och Baltikum – bildade två miljoner människor en 60 mil lång mänsklig kedja, hand i hand mellan Estlands huvudstad Tallinn i norr, via lettiska Riga till Vilnius i söder.
Dalia var där, hon var 30 år, hon hade varit barn, tonåring och ung vuxen i det slutna sovjetiska systemet, nu började den fria framtiden öppna sig:
– Det var obeskrivligt, varenda människa tog sig dit, det var långa köer på vägarna. Det var storslaget och högtidligt, både skratt och gråt.
Nu när vi pratar om allt det här, vad är det för känslor inom dig?
Hon sitter tyst ett tag, snön vräker ner över Almedalen där ute, i ett fönster står en röd-gul-grön litauisk flagga:
– Det är blandat...det borde inte ha hänt. Ockupationen, alla deporteringar, alla som dog. Inte där, inte någonstans. Men aldrig att jag tänkt ”varför just vi?”. Praktiskt taget alla litauer har någon anhörig som deporterats, i det avseendet var vi inte speciella.
Mamma och pappa är borta sedan länge. Vyautas dog 1990 och ligger begravd i Kaunas, mamma Adele ligger sedan 2004 på kyrkogården i Hejde.
När hon 1995 var på besök hos sin dotter fick hon sin tredje hjärnblödning, blev oförmögen att återvända hem och fick av humanitära skäl permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Så blev det, livet.
Dalia gifte sig med sin Anders och valde att ta makens efternamn. Det finns en sorg i det. Inte i namnet i sig, men att så väldigt få kunde uttala det som verkligen var, och kanske alltjämt är, hon.
Dalia Kasparaviciute.
– Folk sa alltid ”Dalia Kaspara ...Kasparavi...nånting”. Det tog ifrån mig en viss värdighet. Först hade jag tänkt behålla det men det är bättre med Andersson än att bli en ”nånting”.