Bilden som pryder bokens omslag visar en ung Magnus Ihreskog. Exakt när den är tagen vet han inte.
Minnesbilden är lika klar som vag, säger Magnus Ihreskog. Han är tre, fyra år och bor i Oskarshamn. Nedanför familjens bostad ligger stadsparken.
– På den tiden fanns det djur där. Hjortar, lamm och så. Under min tidigaste barndom minns jag att det ibland sades att jag hade varit hos hjortarna innan jag kom till mamma och pappa. Vid något tillfälle frågade jag vad de menade med det. Då sa mamma: ”Ja, du låg i en annan mammas mage.”
Efter det togs ämnet aldrig upp igen. Och han var ju så ung, så informationen sorterades någonstans i det undermedvetna. Där vilade det grumliga minnet ostört i många år. Magnus Ihreskog växte upp, blev journalist, lämnade Småland för Gotland och anställdes vid Gotlands Tidningar – där han blivit kvar till denna dag.
I slutet av år 2000 fick Magnus, då 39 år, och hans sambo sitt första barn. Kort därpå fyllde hans mamma 80. Det var nu sanningen skulle komma i dagen.
– Vi var i Vetlanda för att fira mamma. Det var första gången de träffade min son, som var knappt två månader då. Det småpratades lite runt bordet, min sambo satt och ammade. ”Ammades Magnus”, frågade min sambo mamma. Då sa hon det: ”Nej, han är adopterad”.
Bara så där? Var det planerat?
– De sa att de ville vänta med att berätta tills jag hade ett stabilt liv. De tyckte väl att jag hade det i och med första barnet.
Magnus återger händelsen helt utan darr på rösten.
Det var inte överrumplande?
– Nej, man har ju hört om andra vars tillvaro kantrar när de får reda det. Så var det inte för mig. Efter att mamma berättade grät pappa och undrade om allt skulle bli annorlunda nu. ”Nej, det är ju ni som är mina föräldrar”, förklarade jag för honom. Och det var helt sant. Det här har varit en icke-fråga i mitt liv.
Vill han ens veta varifrån han kommer? Magnus Ihreskog har inte bestämt sig än. ”Jag har inga planer på att ta något DNA-test eller så, men nu har jag liksom tagit in att det är en möjlighet.”
Därför såg han heller ingen anledning till att rota i det förgångna. Det enda han vet om sitt ursprung är att han tillbringade sina första tre månader på barnhem, och att den biologiska mamman var väldigt ung.
– Det var tydligen därför hon inte kunde ta hand om mig, fick jag höra. Men det var allt. Jag vet inte ens med säkerhet var barnhemmet skulle ha legat.
Inte för att det är något han har gått runt och grubblat på så värst mycket. En icke-fråga, menar han som sagt.
– Det är ju inget skamligt med det, att vara adopterad.
Nej, men det är inget du gått runt och pratat om. Det vet de som känner dig.
– Visst, men jag har liksom aldrig varit i något sammanhang där det varit relevant att berätta det. Eller jo, det var ju förstås när jag började utredas för mina hjärtbesvär och läkarna frågade om det fanns en historik i min familj. Nej, svarade jag bestämt. Sedan gick det upp för mig: Det kan jag ju inte veta. Det krävdes flera besök hos läkaren för att jag skulle nå den insikten. Så fast har jag varit i tanken att min familj, det är den jag växt upp med.
Och nu sitter han ändå här och berättar – för tusentals läsare. Varför?
Han har skrivit i spalterna i flera decennier, men det var först 2022 han fick sina texter i bokform. Det gav mersmak.
2022 gav Magnus ut ”En bok”, som samlade ett 70-tal krönikor från åren som reporter vid Gotlands Tidningar. Skrivlusten hos den gamla Biskops Arnö-eleven fick därmed förnyad kraft.
– Först funderade jag på att skriva om mitt sommarhus i Oskarshamn, det betyder mycket för mig. Men – vem vill läsa om ett hus? Så jag funderade vidare. Då slog det mig: Just det, det var ju det där med att jag är adopterad.
Skriva en bok om en ”icke-fråga”?
– Jag började helt förutsättningslöst. Åkte till min stuga och bara skrev och skrev utan någon större tanke. Det jag märkte var att det kom in nya vinklingar och frågor hela tiden. Skrivandet fick mig att börja fundera kring det här ämnet på allvar, vilket jag egentligen aldrig hade gjort tidigare.
Vad var det för funderingar?
– Att det finns en parallell värld någonstans, ett sammanhang som jag hade kunnat vara en del av. När man väl börjar tänka i de banorna uppstår en rad kittlande frågor. Har jag syskon nånstans? Mina biologiska föräldrar, lever de fortfarande?
Magnus Ihreskog vid viken intill sommarhuset i Oskarshamn. ”Jag började helt förutsättningslöst. Åkte till min stuga och bara skrev och skrev utan någon större tanke.”
Den som förväntar sig att få svar på de frågorna i den bok som nu landat på bokdiskarna lär bli besviken. ”Kommen från ingenstans” – som den heter – är snarare en tankebok och uppväxtskildring i fragment.
– Jag har inte skrivit den här boken för att söka de svaren. Egentligen vet jag inte så mycket mer nu än jag visste för 20 år sedan. Den tidigare generationen satt säkert inne på svar, men alla de är borta nu. Sedan finns det så klart en möjlighet att någon någonstans läser det här och lägger ihop två och två.
Ja, om någon hör av sig, hur skulle du reagera?
– En del av mig vill inte veta. Men som sagt, det är också lite kittlande. Så jag vet faktiskt inte. Vi kan säga så här: Jag har inga planer på att ta något DNA-test eller så, men nu har jag liksom tagit in att det är en möjlighet. Det var det inte tidigare för mig.
Inspirationen till ”Kommen från ingenstans” kommer från Göran Greider och hans ”Barndomsbrunnen”. I likhet med honom är Magnus Ihreskog sparsam med punkterna i sin bok.
– Mitt favoritskiljetecken är semikolonet. En punkt blir så definitiv. Ett semikolon markerar ett avslut, men också början på något nytt.
Ska vi sätta ett semikolon där då?
– Ja, det blir nog bra.