Italien har stängts ner, flygbolagen erbjuder ombokningsbara biljetter. Börsen rasar, räntor sänks för att rädda våra sparanden. Karensdagen slopas, staten sticker in pengar. Gatesfoundation investerar miljonbelopp i hemtestnings-kit för Corona. Men vad händer med de som står utanför den sociala strukturer som kallas EU? Det finns över 50 000 hemlösa i Italien. DN skriver om hur läkare i norra Italien tvingas välja vilka de skall rädda. Härbärgen är stängda, ingen tillgång till mat. Människor dör på gatorna, människor som glömts bort av samhället, som flytt krig men som inte haft en anledning god nog för att få ett uppehållstillstånd. Det gäller familjer, det gäller barn. Ingenstans kan jag läsa om hur de mest utsatta tas om hand om. Är inte värdet av deras liv lika klick-vänligt som en nyhet om hur ännu ett fartyg med turister satts i karantän? Jag ber dig tänka till en stund, att det händer här. Sverige har över 33 250 hemlösa. Vi har ett nedmonterat sjukvårdssystem med underbetalda, utbrända sjuk- och undersköterskor. Nu har vi 660 smittade i Sverige och regeringen uttalar sig om den totala kollaps som kan ske. Från att ha varit bortprioriterade i årtionden gällande arbetsmiljö och lön är de nu våra sjuk- och undersköterskor vi sätter pressen på för att bära upp hela samhället. Tänk dig, Sverige stänger ner. Vad händer med de hemlösa som står utanför samhället? Tidningarna skriver om hur handsprit tar slut, hur du skall göra för att säkra din pension, ifall du kan resa på din utlandsresa.. Rapporteringen och effekterna av Corona är ett kvitto på hur litet människovärdet är om du tillhör fel etnicitet eller klass. Är det ödets ironi att det är vi rika som har råd att åka på semester till Italien, placera våra pengar på börsen, som drabbas? Borde vi inte fokusera på proaktivt arbete? Den hemlösa kanske var precis som du, som läser detta nu. Hade ett jobb, läste tidningen, men finanskrisen 2008 gjorde dem arbetslösa. Kanske livskamraten lämna, tog vårdnaden om barnen, lånen blev för stora och alkoholen blev vägen för att överleva. Kan det kanske vara så att vi borde se den kollaps vi talar och läser om, som en möjlighet till reform? En nödvändig reform där karensdagar inte existerar så att de som är sjuka kan vara hemma och bli friska. Där regeringen förflyttar budgetar och resurser till vården istället för ogenomtänkta projekt? En reform där de människor som glömts bort, blir sedda, omhändertagna och mänskliga igen. Ja, det är den värld jag drömmer om.