Christoffer mötte sin kärlek under cancerbehandlingen

CHRISTOFFER ENEQVIST är ute på andra sidan, cancern är lämnad bakom. Han tvivlade på framtiden när han var på botten, inte längre. ”På sjukhuset träffade jag den stora kärleken” berättar han för MAGNUS IHRESKOG.

Christoffer Eneqvist var på botten under sin cancersjukdom, Line utbildar sig till sjuksköterska och fick hans om honom på Karolinska. Och ljuv kärlek uppstod.

Christoffer Eneqvist var på botten under sin cancersjukdom, Line utbildar sig till sjuksköterska och fick hans om honom på Karolinska. Och ljuv kärlek uppstod.

Foto: Christoffer Eneqvist

Gotland2021-04-18 07:33

DU&JAG

Christoffer befinner sig på en bensinmack i Huddinge när den här intervjun görs.

Det är lunch, dags att öppna lunchlådan med ägg och potatis som blivit över efter söndagensmiddagen dagen före.

Han skulle kunnat äta på någon lunchkrog, men så blir det sällan. Det blir alldeles för dyrt i längden. Matbox duger bra.

– Jag sitter i hytten och käkar, säger han. Jag är glad att jag kan äta alls.

För det där med lastbilen och lunchlådan är i sammanhanget inte oviktigt. Det är den vardagligaste vardagen, den Christoffer är så glad att få uppleva igen. För han vet ju hur lyckligt lottad han är.

– Det tänker jag ofta på. Varje dag…lyckan att få uppleva det här, det vardagliga. Om det gått illa kanske jag inte levt i dag.

Vi tittar bakåt i dag, på Christoffers resa och även några andra resor. Människor som intervjuats på Du&jag senaste året får frågan: Hur gick det, vad hände sedan? Vi återkommer till det i den här texten, så även till Christoffers nyvunna kärlek.

Det är tredje gången Christoffer förekommer under Du&jag-vinjetten. Det är i sanning ovanligt, men så har ju också livet hänt för den 36-årige gotlänningen.

Första intervjun handlade i första hand om hans muskler och smidighet.

På en stor bild till reportaget gjorde han en ”Straddle backlevel” där han bar upp sina 80 kilo på axlar vridna åt fel håll. Ett annat paradnummer var ”Human flag” där kropp, ben och fötter pekar 90 grader ut från en lodrät stång.

Det var så det var. Då. I januari 2019. Christoffer drev ett gym i Visby parallellt med jobbet som lastbilschaffis och livet var tämligen bekymmerslöst.

Som vi alla tänker att det alltid ska vara.

Men livet gör med oss människor som det vill och intervju nummer två kom att gå i en helt annan ton. Mörk, svart men trots allt med ett spirande hopp om framtiden.

Sommaren 2020 upptäcktes att Christoffer drabbats av testikelcancer. På bara några timmar välte världen.

Från att ha stått och gått på händer under några semesterdagar på Gotland till en svartnande smärta och akutremiss till Karolinska sjukhuset.

När intervjun publicerades, 10 oktober 2020, befann han mitt i behandlingen. 

Vi tajmade in en dag mellan de tunga cellgiftskurerna när han mådde hyggligt och jag inledde med att fråga just det. Hur han mådde. Det vi slentrianmässigt frågar utan att lyssna på svaret.

Hur mår du?

– Just nu helt okej, men behandlingen är rätt tung, så mellan varven mår jag ganska kass. Jag sover och äter, det är väl det enda. Just nu har jag återhämtat mig hyggligt och jag kommer att bli frisk…men det här är en påminnelse om vad som är viktigt.

Så svarande han då, ett drygt halvår sedan nu.

I dag är han ute på andra sidan, på väg mot framtiden i sin kombinerade krok- och kranbil. Han jobbar för den entreprenadfirma i Stockholm där han bara hann ha anställning i tre månader innan sjukdomen slog till.

– De var hyggliga att låta mig vara kvar, det är jag så otroligt glad för, säger han.

Om jag ställer samma fråga nu: Hur mår du, Christoffer?

Han skrattar, jag hör trafiken utanför hytten, han är i alltings mitt:

– Just nu mår jag skitbra, det har hänt mycket sedan vi pratade sist. Jag är fri från cancern, färdigbehandlad, inga mediciner, jag har jobbat fulltid sedan 10 februari och är i full gång med träningen.

Otroligt. Tänker du så?

– Ja…jag tänker mycket på vad som hänt, vad som kunde hänt…

Christoffer växte upp i Väte och har arbetat som lastbilschaufför i 20 år. Bättre jobb kan han inte tänka sig. Det är frihet under ansvar och ger tid för tankar.

– Jag är rätt social annars, här får jag vara för mig själv. Det är klart det kan vara stressigt, men jag stressade nog mer när jag var yngre, nu blir det som det blir.

Tid att tänka, alltså. Reflektera. Och han har bevars saker att reflektera kring.

Hur han av sjukdomen helt kördes i botten, mellan varven orkade noll och intet, hur hans 80 kilo minskade till 62, kvar var mest tatuerat skinn och ben.

– Jag minns jag skulle hjälpa de jag bodde hos, jag var inneboende hos vänner till familjen då. Jag skulle hålla en lamparmatur över huvudet medan den skruvades upp i taket…jag höll den i två minuter, svettades floder och fick sedan gå och sova. Kroppen var helt slut av alla gifter.

Testikelcancer drabbar i första hand unga män. Prognosen är god, 95 procent botas för gott. Och Christoffer botades, men allt gick inte så smärtfritt som han hoppats.

Efter cellgifter och en första operation tillstötte komplikationer med kroppens lymfbanor. Det genererade i sin tur jävulsk smärta, vid första dräneringen tappades kroppen på 22 liter lymfvätska. 

In i detalj ska vi inte, detta är ingen läkarvetenskaplig artikel, men konstateras kan att Christoffer då, runt jul och nyår då kurvan skulle vända uppåt, befann sig på sin absoluta botten.

Ingen fysisk ork, ett psyke som svajade ("varför just jag!"), han som skulle bli frisk, något annat fanns inte, men när det var som värst hände det att han tvekade.

– Ja, säger han. Då mådde jag inte jättebra…det var tufft. Jag tänkte…ska det vara så här…

Desto mer anmärkningsvärt då är att han två månader efter sin absoluta bottenkänning åter klättrade upp i sin lastbil, full tid direkt.

Aldrig tidigare hade det varit så mäktigt att vrida om startnyckeln.

– De fick ordning på lymfbanorna genom en ny typ av operation. Två veckor efter det kände jag mig jäkligt pigg för första gången på över ett halvår.

Berätta.

– Det var som att allt bara lyfte. Jag kunde börja äta, jag började träna nästan direkt…jag vet inte, kanske har jag en superkropp! Ibland känns det så. Men jag är så oerhört lyckligt lottad, det inser jag.

Vad hände sedan?

Vi bryter här av berättelsen om Christoffer och återvänder till några andra personer som förekommit på Du&jag senaste året.

20 mars 2020: Stefan Helleblad skulle just ut på Europa-turné med hårdrockbandet Within Temptation när vi sågs i Lau. Barndoms-Lau. Den plats där stockholmsbon känner sig mest hemma.

Av turnén blev intet (pandemi!), istället fick han tillfälle att utveckla sin studio och satte nya mål för sitt gitarrspelande.

Men mest pratade vi om den olycka med en elsparkcykel han varit med om halvåret tidigare. En krasch med svåra skallskador och hjärntrötthet som följd.

– Ärligt talat är det nog tur att turnén ställdes in, jag är inte helt säker på att jag orkat.

Hur mår du idag, ett år senare?

– Det var inte förrän i höstas jag kände att jag faktiskt mår riktigt bra igen. Jag har ibland svårt att hitta ord och dessutom har jag dubbelseende i vänstra hörnet av synfältet. Men om det stannar vid detta är det helt okej, det kunde gått betydligt värre.

4 april 2020. Innebandystjärnan Sara Steen ställde upp på en intervju efter att just ha kommunicerat att innebandykarriären var över. Sviterna av en brutal hjärnskakning under en match i Karlstad blev för mycket. Dagsljus smärtade, skönast var ett mörkt rum i stillhet.

Ett drygt år har gått sedan det svåra beslutet att ge upp det hon tyckte var roligast av allt.

Så hur är läget i dag, Sara?

– Jag har fortfarande ganska ofta huvudvärk, men inte så att det påverkar vardagen. I början var problemet att jag var rädd men det har släppt. Nu kan jag hantera det.

Omställningen att gå från elitspelare och fullbokade veckor till ”ingenting” var stor. Många tunga tankar men med tiden har hon skapat ett nytt aktivt liv fyllt av golf, tennis och padel.

När du tänker tillbaka på ditt avslut, hur tänker du?

– Ska jag vara helt ärlig har jag nog förträngt det. Jag tänker inte på det. Det kommer nog en dag när jag ser tillbaka på en fin tid istället för sorg. Jag är verkligen stolt över min karriär.

25 juli 2020: En sista intervju innan förre domprosten Mats Hermansson efter tolv år lämnade Gotland. Ett år tidigare hade han entledigats från sin tjänst efter att inte längre ha Kyrkorådets förtroende.

I dag känner han sig privilegierad, säger han:

– Ylva och jag bor i Uppsala. Jag hyr en ateljé där jag får utrymme för mitt måleri. Jag är deltidspräst i Alfta Ovanåker i hjärtat av Hälsingland varannan helg. Jag målar, upptäcker ett nytt landskap och umgås med barn och ett snart tvåårigt barnbarn.

Mats anställdes som domprost 2007 med uppdrag att förnya, i dag är han nöjd med hur han förde kyrkan närmare folket. Bitterhet ligger inte för honom.

– Jag har fått möjlighet till en nystart. Sedan jag slutade i Visby har jag haft 15 utställningar med mina presenningsikoner i kyrkor runt om i Sverige och jag har skrivit en roman om min uppväxt, "Farsan". Framtiden är full av möjligheter.

5 september 2020. ”Efter allt slit är Clara på väg att nå målet”. Så löd rubriken till en lång intervju med Clara Klingenström, där hon befann sig i gränslandet mellan drömmen att slå igenom och att verkligen göra det.

I en längre intervju ett år tidigare hade vi pratat om hennes dåliga mående, den här gången var musiken i fokus. Hon var glad över att singelsläppet ”Sommarminnen” strömmats över 100 000 gånger.

…och vi vet ju hur det gick. Genombrottet med ”Behöver inte dig i dag” blev kolossalt. 

Men kanske ännu viktigare: hon har blivit en förebild för många genom att öppet tala om destruktiva relationer och psykisk ohälsa. Att vara sann mot sig själv är att sprida ljus över andra.

20 mars 2021. Eva Ahlin Sigrén i Guldrupe berättade om sin bok ”Sorgen sätter sina spår” där hon behandlar sorgen efter sin bortgångne bror Bo-Göran, Boen kallad.

I intervjun efterlyste hon också vem som sjöng på broderns begravning den 10 juli 1993. Josefin Nilsson hade lämnat återbud och ordnat en ersättare. Vem denna person var noterade aldrig Eva eller övrig familj mitt i allt känslokaos.

Svaret fick hon redan samma dag som publiceringen. Det var Åsa Nilsson som sjöng, i dag kantor i När.

I tisdags träffades de, 28 år senare, och Eva fick möjlighet att lämna över en blomsterbukett som tack.

– En fin vårkväll i mina föräldrars trädgård i Hemse, med solen i ögonen och fåglar som kvittrade rofyllt. Jag är så glad att vi äntligen fått veta!

Åter till nuet

...där Christoffer sitter i sin lastbil i Huddinge, nykär, redo för dagens lunch.

Han är i det närmaste tillbaka till sina 80 kilo. Han kan stå på händer igen, kan göra "human flag", det gillar han. Träning fem pass i veckan, men behöver han vila så vilar han.

Christoffer hyr ett Attefalls-hus i Tyresö och kör sin lastbil kors och tvärs genom Stockholm.

Kanske är livet till och med lite bättre är förr. För, alltså, det var ju det där med kärleken.

Berätta! 

– Hon heter Line, hon utbildar sig till sjuksköterska och hade praktik på min avdelning. Hon fick mitt rum, tog hand om mig och kom ofta in och snackade. Det hjälpte mig mycket. Hon och alla andra vänner som tagit mig igenom det här.

Det är sånt som bara händer på film, ju!

– Ja, eller hur! Hon bor i Rönninge, vi ses nästan varje dag. Tränar, umgås...lever så bra det går. Hon kom in i mitt liv när jag var på botten och lyfte mig upp. Det är kärlek!

Så nu är de alltså ett par, om än bara i början av möjligen något större.

Vad som händer i framtiden vet han inte. Det vet ingen, det är han ett av många bevis på. Man tanken på barn har börjat gro. 

Line har barn, det har inspirerat.

– Jag har fyra år till 40, att kunna föra livet vidare det har jag tänkt mycket på, det vore fint. Det finns nedfrusen sperma som ligger och väntar, vi får se hur det blir, skrattar han.

Återstår gör också att skaffa en ny tatuering. Det finns plats på kroppen, om än inte särskilt mycket.

Sin första tattoo gjorde han när han var 20, tre stjärnor på armen. Sedan blev kroppskonsten som ett gift nästan.

Det har gjort att han ser livsfarlig ut, vissa har till och med varit rädda att ta kontakt. Med tiden förstod de att han är värmen personifierad.

– Det finns plats på benen. Det måste bli något som minner om det jag gått igenom, att ta vara på den tid vi har.

Först ska dock de tatueringar som skadats i samband med den avslutande avancerade operationen då en tumör i magen togs bort återskapas.

– Sjukhuspersonalen sa att det var bra att tatueringarna fanns. Det blev som mönsterpassning, skrattar han. Då visste de exakt hur de skulle sy ihop mig.

Christoffer Eneqvist

Namn: Christoffer Eneqvist.

Ålder: 36.

Yrke: Lastbilschaufför.

Bor: Tyresö.

Familj: Mamma Ann, pappa Ronnie, syskonen Annie och Sofia.

En bra bok: Beyond the bars: From prison to the podium - Chris Tatted Strength Lauera.

En bra skiva: Anyone - Our Last Night.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!