I dag tar Charlotte Stade studenten. En mintgrön klänning inköpt redan i påskas och studentmössan kastad mot skyn.
I ungdomens vår låter hon sig fröjdas med blomsterklädd vagn och en allt omfamnade glädje.
Och sedan, sedan väntar livet.
Det stora livet, så fullt av möjligheter.
- Det är så häftigt, säger hon. Men jag är inte rädd, jag är redo.
Och så skrattar hon, Charlotte.
?? När den här intervjun görs är Den Stora Dagen en dryg vecka bort. Vi sitter i villaträdgården i Visby och pratar om nu och sen, men inte så mycket om "då".
- Jag har så dåligt minne, jag minns inget speciellt. Det gör inte mamma heller, det är nog något genetiskt, det där, säger hon när jag ber om något barndomsminne.
Det här samtalet ska istället komma att handla om hennes engagemang för flyktingar, om året i England och drömmen om att komma till Indien.
Hon har haft tid att tänka
Men först studenten. För i dag är den över, studietiden. Charlotte har läst samhällsprogrammet med medie- och musikprofil och den dag vi ses har det varit föreläsning om fornnordisk religion.
Annars är det rätt slappt, så här på sluttampen. Någon lektion om dagen, inte mer.
Så vad upptar din tid just nu, med en vecka kvar?
- Planering inför det fortsatta livet, mest.
För livet!? Jag trodde studenten var alltings fokus.
- Nja...jag är inte så jätteengagerad i det där, faktiskt. Det har andra fått ta hand om. Det är klart det är kul och vi ska klä vagnen och så, men jag har hellre fokus på det som kommer efter.
Efter studenten stiger du ut i livet, från och med den dagen hänger allting på dig. Ingen lärare som säger åt dig vad du ska göra, ingen ny termin att inställa dig till.
- Ja, det är häftigt. Och jag känner mig redo. Jag bodde i England ett år och då hade jag tid att tänka och planera, så jag är inte rädd, jag vet vad jag vill göra.
?Charlotte Stade är engagerad i Rädda Barnen och läser läxor med flyktingbarn en gång i veckan, förutom att hon fungerar som såväl vän som vägledare för många av de människor som flytt hit från krig och förtryck, från Somalia, Afghanistan, Irak.
- Hon kommer med ett leende och går med ett ännu större leende, berättar Kerstin Blomberg i Rädda Barnen.
?? Staden Hanley Castle i Worcester-shire i västra England, nära gränsen mot Wales, fem mil sydväst om Birmingham.
Det var där, inneboende hos familjen Beadon (som nu blivit som Charlottes extrafamilj), hon studerade läsåret 09-10, det var där tankarna på resten av livet mognade. Hon ska berätta om det, men först:
Ta mig med dit, hur var det?
- Alltså, det var ju en jättehäftig upplevelse. En kulturkrock, verkligen. Och språkkrock också, trots att det var engelska. Det var ett annat liv.
Hur då?
- Här hemma är jag en student bland andra och bor hos min mamma och min bonuspappa. Där var jag exotisk trots att jag bara var från Sverige, det var ju ingen i skolan som varit i Sverige, jo, någon kanske, men...jag förstod ju inte att jag var spännande. Jag var ju bara jag! Nej, det var väldigt annorlunda.
På mellanlandning
Men samtidigt, berättar hon, drabbades hon av "panik" genom alla frågor hon fick: Vad ska du göra sen? Vilket universitet ska du gå på? Familj? Jobb?
- Ja menar, jag var bara 17 år, det känns inte som något man måste veta då! Men alla frågade hela tiden och jag hade ingen aning.
Men Charlotte lät alla frågor landa i sig, började fundera på sitt liv, bakåt och framåt, tänkte igenom vad som kändes rätt och viktigt.
Och då kom du fram till vadå?
- Att jag vill bli volontär utomlands. Så jag kom hem och började jobba ideellt på Rädda Barnen och det är verkligen jättekul. Man är mitt i världen här hemma.
Var är du i livet just nu?
- På mellanlandning, tror jag. Jag har varit här ett tag, ja, i hela mitt liv och nu är det dags att dra i väg. Nu vill jag ut och jobba, nästa steg är ett volontärjobb i Indien. Det är så jag vill uppleva kultur och språk, genom att vara på ett ställe, inte bara flacka omkring jorden runt.
Stora frågor nu, men vilka förväntningar har du på livet?
- Ja, du...jag har nog inte så stora förväntningar. Bättre att ha låga förväntningar och stora ambitioner, tänker man tvärt om är det stor risk att bli besviken.
?Charlotte tycks mig mogen, säker, stark. Svaren på frågorna förefaller genomtänkta såväl som eftertänksamma.
Trygghet i sig själv, det är känslan jag får under vårt möte i trädgården.
I en tid då många satsar på sig själv brinner hon för de människor som behöver ett hjälpande hjärta.
?? Inför intervjun har det sagts mig att Charlotte Stade alltid är glad. I vårt första samtal i telefon skrattade hon nästan hela tiden och under intervjun i trädgården är skrattet också närvarande.
- Jag är nog en rätt glad person, säger hon. Även när jag inte känner mig på topp försöker jag sprida glädje omkring mig så gott det går.
Okej, fråga från en dysterkvist: vad finns det att vara glad åt?
- Ja, men se dig bara omkring! Fint väder, fina blommor, jag har en fin familj...just nu är jag glad över livet självt, det är den enda sanna glädjen, tror jag.
Näring från en tuff tid
Men allt annat som finns runt om oss; för att inte tala om allt som flyktingarna i din närhet gått igenom.
Hon tystnar, ser sig om; blommorna, allt det gröna, säger sen:
- Om jag skulle ta allt jag får höra in på livet skulle jag förstås inte alls må bra, det skulle inte gå att skratta. Allt hemskt som händer...det gäller att försöka förstå så gott det går, men samtidigt vara tacksam för vad jag har, annars går man under.
När jag träffar utsatta människor kan jag känna skuld för att vi...
- ...har det så bra, ja, precis!
Gör du det också?
- Det är jättesvårt, det där. Jag tycker till exempel jättemycket om att fotografera, men jag vet aldrig om jag vågar ta upp kameran i de sammanhangen. De kanske inte har en kamera, kanske inte ens har fotoramar...det är jättesvårt.
Du läser läxor med flyktingbarn, säger du. Hur växer du av det?
- Jag utvecklas varje gång, blir mer pedagogisk, tålamodet blir bättre...och samtidigt ser jag hur de utvecklas, ser deras äkta glädje, det är jättehärligt. Det är så härligt att känna sig behövd, att hjälpa till. De här människorna finns på riktigt, flyktingproblemet är inte bara en text i en tidning.
Många av människorna som kommer hit bär på väldigt trauman. Ändå tycker både du och jag att de utstrålar en så djup glädje.
- Ja, och jag tror det beror på religionen. Vi har inte religion på samma sätt, den är mer närvarande i de här människornas liv, de har något att tro på, då blir det bättre. Det är så jag tänker.
?Charlotte Stade älskar musik, gärna 60- och 70-tal. Hon tillhör det fåtal som ännu köper cd-skivor och söker ständigt nya band på Youtube.
Det senaste hon fastnat för är engelska indierockgruppen Yuck.
- Jag lyssnar verkligen på musik jämt, säger hon.
?? Charlotte har växt upp i Visby utan syskon. När hon bodde hos familjen Beaton i Hanley och gick igenom sitt liv för att finna en framtida väg hämtade hon näring i sin delvis tuffa tonårstid ("jag hade väl en identitetskris ett tag") med en familj som splittrats.
Hon vände allt detta till sin fördel: det går att må skit och ändå få det bra, till slut.
- Den tuffa tiden jag gått igenom, även om jag haft det bra jämfört med de flyktingar som kommer hit, insåg jag att jag inte bara kan hjälpa mig själv, jag kan hjälpa andra också. Det är min övertygelse och det jag verkligen vill göra.
Bra att ha en riktning
Hon har kontakt med en volontärgrupp i staden Banjara Basti norra Indien och kanske reser hon dit så småningom. Troligen blir det så. Men hon vet inte när.
- Jag vill jättegärna vara här hemma ett år till och jobba med Rädda Barnen, men vi får se hur det blir.
Okej, res i tiden, till slut. Vad gör du om tio år?
- Om tio år? Oj, så långt har jag inte tänkt. Men jag hoppas att jag kämpar för flyktingbarns rättigheter, det är det jag vill nu. Men det kan hända så mycket längs vägen.
Men du har i alla fall en tanke, det är mer än jag kan minnas att jag hade i din ålder.
- Ja. Men jag kanske blir jätteintresserad av sjukvård och börjar med det istället, sånt vet man aldrig. Men just nu känns det bra att ha en riktning.
* * *
I dag är det studenten och Charlotte låter sig fröjdas i ungdomens vår för än klappar hjärtat med friska slag.
Och sedan, när hon hoppat av vagnen, finns så många vägar att gå.
Det känns som Charlotte har valt en av de viktigaste.