Tecknandet pågår ständigt i skissblocken, där utvecklar hon sin teknik.
Skogen, ja. Den milsvida, hemtrakterna i Trundön utanför Piteå i Norrbotten och även än längre norrut; Gällivare, Kiruna. Det är därifrån hon kommer. Från norr.
Vi ses i hennes ateljé i Visby, dit hon flyttade för sex år sedan, och hon berättar.
Om de vida skogarna som aldrig tar slut, om de vilda djuren, om tystnaden på en plats där endast vinden väser.
Hennes trygghet kom det att bli och är alltjämt.
– Jag har så länge jag minns sökt mig till ensamheten där, det är där jag känt mig som allra mest hemma, i skogen är man som man är.
Har du känt att du inte passar in, menar du?
– Jamen precis, lite så är det. Jag har mått dåligt i perioder, men att måla och vara i skogen…då mår jag som allra bäst.
Under Kristi himmelsfärdshelgen håller många konstnärer, konsthantverkare och formgivare sina ateljéer öppna för allmänheten. Detta har pågått sedan 1994 och många är de som på detta sätt upptäckt såväl nya favoriter, som aldrig tidigare besökta platser på ön.
För Cassandra var de allra flesta, säg alla, platser okända när hon flyttade till Visby för sex år sedan, 2019, för kärlekens skull.
De skulle ju bara vara vänner när de träffades på nätet...men så blev det som det blev.
Sambon Emil flyttade till Umeå för att plugga och Cassandra flyttade också dit, drygt 20 mil hemifrån, och försökte skapa sig ett liv.
Vad är väl bättre än skogen?
Det gick sådär.
– Jag jobbade på ett lager ett tag med mådde bara dåligt, jag tänkte börja plugga, men varför det? Om det är konsten jag mår bäst av så ska jag väl ägna mig åt den.
Hon gick, säger hon, en ABF-konstskola i Umeå, men det blev inte mycket bevänt med den heller:
Hon skrattar, Cassandra, åt sig själv, kanske:
– Jag var aldrig där, jag åkte hem till Trundön istället och gick ut i skogen och målade.
Skogens färger; brunt, grönt, gult och grått.
Men så gick alltså flytten istället till det något överromantiserade Gotland. Tyckte hon; ”Jag har aldrig riktigt sett charmen”.
…och det var ju bevars för pojkvännen som flyttlasset gick.
Som älskare av sjumilaskogar blev de gotländska skogarna en annorlunda upplevelse för de tar ju slut. Rätt som det är, är man på andra sidan.
Många tycker det är obehagligt med stora djupa skogar, men alltså inte Cassandra:
– Jag gillar att gå långt och länge och jag hittar alltid tillbaka, det är alltid någon sten eller något annat jag känner igen, säger hon.
Cassandra Sjöholm har haft sin ateljé i konstnärskollektivet Space i drygt ett år.
Så här är hon nu, en pandemi senare. Och jo, hon har lärt sig gilla Gotland också, även om hon, i de fall någon frågar, brukar säga att hon simmat fel.
Hon gillar de små detaljerna i naturen, det som inte alla ser. Cassandra behöver ingen ringmur för att överväldigas, det räcker med en pinne. En helt vanlig skogspinne.
– Att hålla den i handen…det är obegränsad fantasi, det!
Jag frågar när Cassandra började måla och svaret blir: Jag har aldrig slutat. För så är det, alla ritar och målar som barn, men hon bara fortsatte.
Inspiration fick hon hemifrån då mamma gjorde en del dekorationsmålning på korgar och liknande.
För närvarande gör Cassandra Sjöholm inget annat än målar. Hennes avsikt är att leva på konsten.
Det gjorde också att hon hade tillgång till färger, penslar och annat material. I årskurs sex började hon ta ritlektioner och blev därmed ”den konstiga”.
– Jag blev aldrig riktigt en i gänget i skolan och höll mig mycket för mig själv.
Vilket du trivs med, tycks det?
Hon sitter tyst ett tag, ser ut genom fönstret på konstnärskollektivet Space, där hon haft sin ateljé sedan april i fjol. Säger sedan:
– Det är dubbelt…jag vet vad jag vill, men tvekar alltid för att göra det.
Är det roligt med konst? Jovars.
Bland tavlor med färgskala i brunt, grönt, gult och grått, skogens färger, berättar hon om den sociala fobi som följt henne genom åren. Känslan av obehag för att stå i centrum och även grovt obehag för att eventuellt utsätta sig för det.
Känslan att inte våga ta för sig, inte gå på andras utställningar utan konsumera konst online, inte anmäla sig som konstnär till Öppna ateljéer, till exempel.
Inte förrän nu.
– Det är klart att den hindrat mig och hållit mig tillbaka. Men jag vill leva på min konst och då måste jag ta ett steg fram…det här är ett sätt att göra det.
Tja, varför inte, ett kranium bör man väl ha.
Det här är det verkliga hemma för Cassandra Sjöholm, naturen långt uppe i norr.
Det märks inte mycket av det när vi sitter här, du och jag.
– Nej, en del säger det. Men när vi pratar om konst brukar det trots allt gå bra, då är jag som hemma.
”Don’t talk to strangers” står det på din tröja!
– Ja, man måste försöka möta det jobbiga med lite humor. Och skräck.
Skräck, alltså?
– Ja, jag älskar skräckfilmer, det har jag alltid gjort. Vi fick internet ganska sent på Trundön som jag fick hållas med DVD och VHS-kassetter och jag såg nästan bara skräck, skrattar hon.
Kanske kommer det från det skämtsamma skrämslet när hon var liten att det fanns en stor läskig katt i gammelmosters källare. Klart sådant kan sätta fart på fantasin hos en liten uppväxande tjej.
DU&JAG, Cassandra Sjöholm.
Om sitt konstnärskap säger Cassandra att hon har huvudet fyllt av idéer som måste ut. Skissa, måla eller skapa på annat sätt.
Ofta ett landskap med ett djur, räv, älg, björn, en fisk kanske. En tid försökte hon måla ”det folk ville se” men hittade med tiden sin egen stil.
Inte minst via den teckningskurs hon gick, varje torsdag i Öjebyn under tio år. Då växer så klart både stil, erfarenhet och mod fram.
Så nu följer hon sina egna tankar. Om hon inte målar akvarell eller gouach tänker hon idéer och konst. Konsten är helt enkelt livet.
Lika ofta som hon målar i sitt lilla krypin på Space så ger hon sig alltså ut i skogen men penslar, färg och duk. Sätter sig på en stubbe och sugs in i en annan värld.
Rävar, älgar och björnar, skogarna i norr är fulla av vilda djur. Även mygg och knott, dessvärre.
I Follingboskogen, kanske…men allra helst i de mäktiga skogarna i norr, som hos mamma som numera bor i Merasjärvi i trakterna av Vittangi (googla!).
I Trundön har hon ingenting kvar. När hennes far gick ur tiden strax efter att hon bosatt sig på Gotland sålde hennes mor huset och flyttade därifrån.
– Efter det kände jag att jag faktiskt inte behövde åka dit mer, att det är skogen som är mitt hemma. Det är där jag kan tänka.
Jag har hört att det finns mygg i dina hemtrakter.
– Haha, har du hört det? Ja, det kan man säga! Det är alltid en utmaning när man sitter och målar. Och knott. Och svidknott som är ännu mindre. Det är hemskt, de sätter sig i öronen och överallt, ibland målar man in dem i tavlan!
Så just det saknar hon inte och slipper också till stor del här på sin relativt nya ö.
Inte behöver hon möta brunbjörn heller, vilket hon gjort i hemtrakterna. Vi avvaktar med att berätta hur det gick.
”Don't talk to strangers” står det på tröjan, men mer och mer vågar hon göra det, trots sin sociala fobi.
Nu i Kristihimmelfärdshelgen öppnar alltså Cassandra sin ateljé för första gången.
Lite kvalfyllt har det varit men trots allt känner hon sig trygg. Tänkesättet är: Vad är det värsta som kan hända?
Ja, vad är det värsta?
– Jag vet inte…kanske att det inte kommer någon. Det har jag nästan ställt in mig på att det inte gör.
Men nu hamnar du ju på sajt och i blad, det ska väl locka någon?
– Jag, kanske. Man kan ju hoppas. Det vore roligt att prata lite konst, det är min hemmaplan så det borde väl gå bra.
Aira Lee är ordförande i föreningen Öppna ateljéer.
…och så var det det där med björnen. Hon skissar och målar gärna bland annat björnar för att förfina tekniken. Men på riktigt, har hon träffat någon i det fria?
Jodå, två gånger.
En gång när hon som liten var ute på cykeltur, en annan gång körandes med fyrhjuling. Men skräcken som infann sig var inte mycket större är inför den där groteska fantasikatten i källaren:
– De sprang bara i väg, de är nog räddare för människor än tvärt. Fast det kan ju förstås bero på i vilken situation man träffar på dem.
Öppna ateljéer
Konstrundan Öppna Ateljéer på Gotland startade 1994 på initiativ av nu avlidne konstnären Eugen Budrys. Han tog kontakt med Lars Herlin, då redaktionschef på Gotlands Allehanda och sedan dess har alltsammans drivits som ett gemensamt projekt.
2004 var rundan väl etablerad men behovet av en fungerande organisation var påtaglig. Konstnären Mia Grönkvist-Olsson axlade rollen som projektledare och började utveckla evenemanget.
Fyra år senare, 2008, bildades den ideella föreningen Öppna Ateljéer på Gotland. Alla medverkande, och själva motorn, är medlemmarna i föreningen och det är föreningens styrelse som driver evenemanget.
I dag är Aira Lee i Eksta ordförande och tillika utställande konstnär i såväl måleri som textilkonst.
Årets Öppna ateljéer blir hennes sista. Efter 15 år på Gotland avser hon att återvända till fastlandet, tillkännager hon på konstrundans hemsida.
Över hundra konstnärer och kreatörer deltar i årets evenemang. En samlingsutställning med ett axplock av utställarnas verk finns att se på Konstmuseet på S:t Hansgatan i Visby fram till 8 juni.