Brott eller i kläm mellan lagen och myndigheterna

Till exempel gjorde kronofogden utmätning av de rostfria täta containrar som skulle användas vid mellanlagringen av bilbatterierna.
Därefter har lagringen skett på träpallar. Och inte heller har kravet om en torr invallad lagringsyta uppfyllts.
Men ingen skada har skett, konstaterade Leif Silbersky. Varken på människa djur eller natur.
Skrotgården haft tillstånd för mellanlagring av uttjänta bilbatterier på särskilda villkor sedan 1995. Batterierna skulle bland förvaras i rostfria syrafasta containrar. Varje container rymde ca 7,5 kbm.
Men i februari 1999 mättes containrarna ut av kronofogden.
Därmed kunde villkoren för mellanlagringen inte uppfyllas helt.
Batterierna kom fortsättningsvis att ställas upp på träpallar. Området var inte inhägnat och inte märkt ¿miljöfarligt avfall". Inte heller hade den instängsling som stipulerats kommit till utförande.
Tillsynsbesök
Detta noterades vid ett tillsynsbesök sommaren 1999. Men även att det börjat växa upp ett ansenligt berg av däck på Skrotgårdens fastighet.
Det var en verksamhet som startats utan att anmälan gjorts till myndigheterna.
Tillståndet för mellanlagring av bilbatteriet gick tillbaka till 1 september 1995 och omfattade 20 ton batterier per år. Det var den mängd som behövdes för att göra verksamheten lönsam och som ekonomiskt kunde motivera transporterna till återvinning.
Insamlingen och lagringen av batterierna har fortsatt även det det att tillståndet för verksamheten gick ut i december 1999. Vid den tidpunkten hade ca 4 ton batterier tagits emot och fanns lagrade på på fastigheten Dyple 1:29 i Tofta.
Under tiden 2000-2001 togs ytterligare ca 10 ton batterier emot enligt åklagaren, som stöder sig på en uppgift från återvinningen i samband med att batterier togs bort genom kronofogden handräckning.
Mellanlagringen har enligt åklagaren skett på ett otillfredsställande sätt och inte i enlighet med de direktiv som ursprungligen gavs för batterihanteringen.
Skrotgården begärdes i konkurs sommaren 1997 och verksamheten stod i princip stilla under drygt ett års tid. Då visade det sig att konkursen inte var nödvändig. Det blev ett överskott, som gjorde att företaget kunde leva vidare utan att likvideras.
Det var egentligen vid den här tiden de stora problemen uppstod.
Leif Silbersky framhöll att det inte konstaterats någon skada på varken människa, djur eller natur.
Han hävdade till och med att verksamheten på samtliga tre åtalspunkter varit ofarlig.
Kåre Olsson berättade i ett förhör att han tagit emot batteriet från såväl privatpersoner som företag. Men att det varit svårt att få tillräckliga volymer på grund av den konkurrens som finns från kommunen och även Bro bilskrot. Kåre Olsson berättade också att han haft ett muntligt avtal med ett företag som däcken.
Blåst
Men vi har helt enkelt blivit blåsta, sade Kåre Olsson. Företaget vill inte kännas vid avtalet.
Det behövs minst 10 ton däck för att borttransportera ska vara lönsam.
Den tjänsteman som gjorde tillsynsbesöket sommaren 1999 vittnade inför rätten på åklagarens begäran. Han trodde det fanns 4 ton batterier på platsen vid den aktuella tidpunkten. Batterierna hade placerats på 3-4 pallar.
Syran i batterierna är inte så farlig, sade han. Det allvarliga är om någon blir exponerat för bly under längre tid eftersom blyet är cancerogent.
Har då hört talas om någon som kommit tillskada, undrade Leif Silbersky.
Nej, sade tjänstemannen.
Han sade vidare att däcken inte utgör någon större fara för miljön som de ligger i idag.
Det är mest en fråga om synintrycket...
En kronokommissarie berättade om den handräckning som genomfördes på Skrotgården i maj 2001.
Han kunde inte komma ihåg uppgiften om att de skulle röra sig 14,8 ton bilbatterier som togs omhand. Men han förmodade att den kommit från ¿återvinningen".
Föreläggande
Inför tingsrätten berättade Kåre Olsson att han gjort vad han kunnat för att avveckla verksamheten. Men det har inte gått att hitta någon köpare till fastigheten på grund av bland annat upplaget av däck.
Åklagaren menade att Kåre Olsson gjort sig skyldig till ett uppenbart brott när han inte följt föreläggandet att ta bort bilbatterierna.
Utan i stället fortsatt att ta emot ännu flera.
Leif Silbersky ansågs som sagt att Kåre Olsson kommit i kläm mellan paragraferna. Och han hävdade att det finns en ett utslag i Högsta domstolen, HD, som skapat en ny praxis som gör att en person i Kåre Olsson situation inte skall fällas för brott.
Han har gjort så gott han har kunnat. Han har inte haft något uppsåt och han har inte tjänat ett öre på sitt handlande.
Dom i målet meddelas om två veckor, den 18 september.