Från uppväxten på brittiska öarnas västkust via några år på Irland till Gotland i Östersjön. Ben Lockwood är en äkta ”island-hopper”. Men med Brexit är vägen tillbaka stängd.
Den lilla turistorten Lytham St Annes med sina 40 000 invånare är belägen i Lancashire på den engelska västkusten någon mil söder om den betydligt större staden Blackpool.
Det var här han växte upp, Ben, i ett rött typiskt tegelhus bland alla andra röda tegelhus på Rufford Road; heltäckningsmattor, en stor eldstad och en liten välskött trädgård.
Det var här hans tidiga drömmar om att se världen med egna ögon närdes.
– Jag ville uppleva den själv, det minns jag sedan jag var liten. Resa och se nya saker i verkligheten istället för att hänga på nätet, säger han.
Och så har det blivit, sedan två år bor han i Visby, dels tack vare hans hans upptäckarlusta men också för den speldesign-utbildning han går på Campus Gotland.
Intervjuserien ”Från ö till ö” tar i dag avstamp i England och Storbritannien, men mellanlandar alltså även på Irland. Hur skiljer sig egentligen känslan av att leva på en ö mellan dessa platser?
Det var Bens svenska ex-flickvän som fick honom att överhuvudtaget hamna i Sverige. Han hade varit i Malmö, flickvännens hemstad, och Stockholm men så upptäckte han den där kursen bestämde sig för att flytta till Uppsala.
– Men så visade den sig vara här i Visby. Visby? Gotland? Jag hade ingen aning, skrattar han när vi ses i Almedalen en varm majeftermiddag.
Om han inte haft ö-känslan i sig tidigare så fick han den den där dagen i september 2016 när han, tillsammans med exet, för första gången gav sig av mot Visby.
– Jag förstod redan på flygplatsen i Stockholm att jag skulle åka till ett mindre ställe för planet var så litet. Och sedan var det bara vatten, vatten, vatten innan jag såg ön på håll.
Och vad kände du då?
– Jag gillade det, det tog nästan andan ur mig, så vackert var det.
I dag bor och lever han i den lilla staden med sitt medeltida arv, som en av flera med brittisk bakgrund. För hur länge vet ingen, ett år är kvar på studierna, sedan får han se. Kanske blir han kvar, kanske blir det Malmö, kanske Stockholm, det beror lite på utbildning och jobb.
Men nu är nu. Relationen med den svenska flickvännen är avslutad men kunskapen i det svenska språket är intakt, även om han pratar hellre än bra.
– Jag förstår mer än jag själv kan prata, så är det väl alltid, säger han.
Och alla förstår vad du säger, du kan aldrig prata skit om någon på ditt eget språk!
– Nej, haha, det är nackdelen med engelskan.
Han har periodvis vid sidan av studierna extraknäckt på en restaurang i staden och har då och då också tagit en pint eller flera i Visbys engelska pub.
– Det är en engelsk känsla där. Och så har de Guinness, det är nice.
Temat för dessa intervjuer är att leva på en ö, men Ben säger att den känslan knappast är relevant i England även om ju Storbritannien faktiskt ligger för sig självt där ute i Atlanten.
– Englands fastland är mer ett land än en ö. Åker man in till Blackpool eller till Manchester är känslan att vara i en stad, kort och gott. Inte i en stad på en ö. Jag tror aldrig att jag tänkt att jag växt upp på en ö.
Men vart ni är reser måste det ske via flyg eller båt.
– Ja, men jag har ändå aldrig tänkt så om England. Ö-känslan var i så fall mer påtaglig på Irland.
Irland, ja. Där levde Ben i tre år sedan han följt med flickvännen som studerade där. Irland, den gröna ön, närd av regnen som drat in från väst.
De bodde i huvudstaden Dublin men såg till att göra hela ö-riket till sitt, utflykterna och upplevelserna där var många; Connemara, Cliffs of Moher, Galway och Cork och det skummande svarta ölet.
På vilket sätt är ö-känslan där stark?
– Jag upplever att invånarna är stolta över sin ö och känslan är verkligen att vart man än är så är det aldrig mer än en timme till kusten. Jag gillade verkligen åren där.
Men största delen av sitt liv har han ändå tillbringat hemma i England, det England som vi svenskar har en ständigt pågående relation med via språkundervisningen i skolan, popmusiken, tv-serierna, drottning Elisabeth och inte minst fotbollsmatcherna.
Leriga planer och polisonger stora som lövbiffar skapade under 70-talet en livslång relation till England för alla fotbollfans som under lördagarna bänkade sig framför ”Tipsextra”.
Det var då Ipswich mötte Stoke och West Ham tog emot Newcastle i våra vardagsrum och blev en del av den svenska folksjälen.
Bens favoritlag är Leeds United. Eller snarare var. Ofta reste han de 15 milen från Lytham St Annes för att se vit-tröjorna på arenan Elland Road men numera spelar klubben i näst högsta serien och intresset har svalnat.
– Jag håller ingen koll, jag vet knappt hur det går för dem längre. Jag gillar hellre att se basket.
Och din egen idrottsbakgrund?
– Då kommer vi tillbaks till det där om mina drömmar som liten.
Jaha?
– Att bli professionell skateboardåkare! Man måste väl få drömma!? Det händer att jag åker i skatehallen här i Visby, men särskilt professionell känner jag mig inte och så mycket annat har det inte blivit.
Men tillbaka till vår svenska syn på England, vad vet vi svenskar egentligen?
– Det är det där vanliga, te och gurkmackor, fish’n’chips och att det alltid regnar.
Men så är det inte?
– Nja...Englandär oerhört rikt på historia, det tror jag många inte vet. De flesta reser till London, men det finns så mycket annat...
...säger han och berättar om sina resor kors och tvärs genom hemlandet för att ta del av den egna kulturhistorien via mäktiga slott och borgar.
Trots att Ben från början inte visste mycket om varken Gotland eller Sverige kan han tänka sig att tillbringa resten av livet i just Sverige. För att han trivs här. Och på grund av Brexit.
Brexit röstades fram i samband med en folkomröstning sommaren 2016 och innebär att Storbritannien avser att lämna EU. Marginalerna var små, 51,9 för ja-sidan mot 48,1 för nej.
Formellt lämnar Storbritannien unionen den 29 mars 2019 och övergångsperioden väntas vara i två år innan UK därmed blir en slags politisk ö.
Ben var, och är alltjämt, anhängare av nej-sidan och han gjorde vad han kunde för att göra sin röst hörd.
– Jag åkte över för att rösta mot ett utträde, men vad hjälpte det? Planen är att bosätta mig här och söka svenskt medborgarskap, jag har ingen längtan att återvända till England.
För Brexits skull, alltså?
Ja, säger han, men även av andra skäl, för det finns sådant han inte saknar. Som den utbredda konservatismen.
– England är behind the times, i Sverige får människor vara som de är, det är en stor skillnad och en mycket större öppenhet här.
Men den öppenheten går inte igenom i allt. Vi svenskar kan vara stela, tillbakadragna och hålla oss till vårt. Det är inte första gången det sägs i den här intervjuserien med människor med ursprung i andra länder och kulturer.
Även om Visby och det gotländska samhället är litet – det är alltid någon som känner någon när saker och ting kommer till kritan – så kan känslan av att inte höra till vara stark och långvarig.
Ben har känt den, säger han.
– Om än inte så mycket, jag umgås mycket med studenter av vilka de flesta inte kommer härifrån, då har man en helt annan utgångspunkt.
Kan du precisera det typiskt gotländska kynnet?
– Nja...nej, det kan jag inte säga. Men det är en stor skillnad mot till exempel Irland, går man på en pub där pratar alla verkligen med alla!
Men hur det än är och trots att Brexit skapat besvikelse inom Ben så finns en grundmurad kärlek till ursprunget. Hans hjärtas hemma är huset i Lytham St Annes där han växte upp, det med heltäckningsmattor och eldstad.
– Mamma och pappa bor kvar i stan, mina syskon också och många uppväxtkompisar. Det kommer alltid att vara hemma, åtminstone tills jag skaffar ett eget hus...men det tror jag dröjer.
När du tänker på ”hemma”, vad tänker du?
Han sitter tyst ett tag, vänder i tanken inåt, bakåt:
– Pubkulturen, det är något jag verkligen saknar. Att gå in, ta en öl eller en kaffe som en del av vardagen.
Kvarterspuben heter The Blossoms och ligger på Woodlands Road, nära Fylde Rugby and Football Clubs anläggning. Via Google går det till och med se vad de serverar på tallrikarna där. De har eget bryggeri och gör en god ale som heter ”Wainright”, kanske står just den ölen som symbol för Bens plats i världen, tänker jag.
Så blev det, livet, den del av det som passerat. Den lille killen som fick sin barndoms skrubbsårsknän på den engelska västkusten, dit folk från hela England styrde kosan för semester, hamnade på en semesterort i Östersjön.