– Det är svårt att lägga av. Jag har känt att jag ännu kunnat göra en insats, men när jag tänker efter så är det nog mer för min egen skull som jag har haft svårt för att sluta. Så länge man är med i kåren så finns man, säger Börje Eneqvist, brandman i Garda brandvärn.
Han har fyllt 70 och då anses man för gammal för uppdraget. Redan efter 65 krävs det särskilda skäl för att få fortsätta. Jobbet är krävande och fysiken är inte vad den en gång varit, medger Börje Eneqvist.
– Börje har varit en stor tillgång, både när det gäller kroppskraft och erfarenhet. Hur mycket det än brann så hade Börje varit med om värre, säger kårkollegan Jan-Ola Jonsson.
Den 1 december 1972 som blev Börje Eneqvist anställd som deltidsbrandman på Garda brandstation. Stationen ska ha tolv personer i styrkan, men det har varit svårt att rekrytera på senare år vilket är en anledning till att Börje Eneqvist stannat kvar. Nu är två nya på väg in så styrkan är fulltalig även utan Börje.
– Alla som är här har kommit hit till kåren efter mig. Jag är imponerad av hur snabbt de vuxit in i sina roller, säger Börje Eneqvist.
Minnena från tiden i kåren är många. Naturligtvis var han med när Torsburgen i Kräklingbo brann 1992.
– Vi fick larmet vid ett-, tvåtiden på natten. Vi släckte hela natten och tog inte paus förrän fram på dagen. Alla ansåg att elden var släckt, men när vi satt och drack kaffe så ser vi hur en stor gran plötsligt står i högan låga.
Elden var lynnig den gången. Det var den också den gången Lina myr i Hörsne brann. Börje minns att han tvingades hoppa i kanalen för att ta skydd när elden plötsligt bytte riktning.
Men riktigt rädd har han aldrig varit.
– Nej, men man hajar till ibland.
Han berättar om ett hus i När som brann, Börje var rökdykare.
– Jag klättrade in genom ett fönster på andra våningen. Det var helt rökfyllt, men jag kunde se att det brann längre bort. Jag kröp och kände mig fram på golvet eftersom jag inte kunde se något och plötsligt kände jag att det inte fanns något golv. Det höll på att renovera huset, det var jag inte riktigt beredd på.
Kollegorna minns också, särkilt kollegans fysiska styrka.
– Vi behövde aldrig någon lyftkran för vi hade Börje. En gång brann det i en spannmålstork i Lojsta. Vi skulle skovla ut all säd för att kunna släcka. Vi andra byttes av att skovla, men det var aldrig någon som bytte av Börje för han blev aldrig trött, berättar Jan-Ola Jonsson.
Imorgon fredag ska Börje Eneqvist firas av nya och gamla kollegor.