Bonden som inte ville bli bortglömd

Fäi-Jakå tittar upp och svarar Kall’-Niklas.
- Det svåra är inte att skriva, utan att komma på vad man ska skriva om.
Så låter det på scen på gården Fie, i Lau socken på södra Gotland. Ja, kanske inte riktigt så ändå. Faktum är att dialogen i pjäsen Ei häude på Fäi-Jakå, framförs på tvättäkta gutamål.
Tur då för dig som inte är uppväxt med gutamålet att lektor Mathias Klintberg (spelad av Tommy Wahlgren) finns med på ett hörn för att berätta, förklara och översätta. Och skulle inte det räcka, så har gutamålsnestorn Las Jakobsson hjälpt till att instifta en ordlista i programbladet.
Många brev
Det är en brevkorrespondens mellan just Klintberg och Fäi-Jakå, eller Jakob Karlsson som var hans riktiga namn, som ligger till grund för pjäsen. Fram tills Klintbergs död 1932, brevväxlade de två i drygt 40 års tid. De breven har man använt som källor för hur det såg ut för en gotländsk bonde runt sekelskiftet.
- Under de här åren skrev Fäi-Jakå 262 brev till Klintberg, där han berättade om vad som hände i hans liv - på Laumål. Om det var tack vare breven eller inte, så hade han rykte om sig att vara en dålig bonde. Och som hans bror Kall’Niklas säger, huvudet är för mössor, berättar pjäsens regissör, Örjan Herlitz.
Tillsammans med sin besättning har Örjan Herlitz förlagt pjäsen på Fie, gården där Fäi-Jakå levde fram till 1933.
På Fie får publiken vara med om något alldeles speciellt. Åskådarbänkarna är placerade mitt på gårdsplanen. Skådespelet pågår runtomkring och under sommarkvällen får publiken snurra på sig, för att kunna följa med.
Inte sitta still
En scen är uppbyggd framför det vita boningshuset. Där pågår Fäi-Jakås brevskrivande. För att se vad som händer på kyrkogården, får publiken vända sig ett kvarts varv åt vänster. På andra sidan gårdsplanen står den grånande ekan, som tar bröderna ut på sjön.
Plötsligt känns den urbana vardagen väldigt, väldigt avlägsen och en lantlig harmoni infinner sig.
På Fie bor också Fäi-Jakås hustru, Anna. Liksom brodern Kall’-Niklas har Anna svårt att förstå varför hennes man lägger så mycket tid på att skriva brev.
- Han som bara pratar blir bortglömd om hundra år, han som skriver lever vidare, försvarar sig Fäi-Jakå.
Om Anna och Kall’-Niklas är ense om brevskrivningen, står de på två olika sidor i en annan central fråga.
Åka eller inte åka
I början av 1900-talet utvandrade ett hundratal Laubor till Amerika. Och visst är "Fäi-Jakå" inne på de banorna också. Men hustrun Anna vill absolut inte ge sig av. Kall’-Niklas däremot är ordenligt ivrig på att packa kappsäcken.
Och "Fäi-Jakå" - han funderar.
- I Amerika ska det finnas obeskrivligt med fisk, goda jordar och äpplen tre gånger så stora som en pärkboll. Om ändå livstiden var lite längre, grubblar han.
Nu blev det ingen resa över Atlanten. Men frågan är om inte Fäi-Jakå...
- ... ångrar sig? Det är en fråga vi ska besvara i pjäsen, säger Örjan Herlitz.

Bonden som inte ville bli bortglömd

- Vad är det du skriver? Bönder behöver inte händerna att skriva med, fattar du inte det? Och huvudet, det har man för att ha mössan på, gormar Kall’-Niklas till sin bror, Fäi-Jakå.Den skrivande bonden från sekelskiftet, Fäi-Jakås, liv har blivit teater.