VIETNAMKRIGET Bernt ”Bison” Nilsson fyllde nyligen 80 men det kunde tagit slut redan före 30-årsdagen. Granatsplittret i magen är ett minne från Vietnam-kriget där han verkade som reporter.
Som första ickeamerikanske journalist hade han lyckats ta sig till den amerikanska militärbasen Keh Sanh i de sydvietnamesiska bergen där 5000 soldater var förlagda, för att döda och kanske dö.
Det var i februari 1968 och det långvariga och söndrande kriget mellan Nord- och Sydvietnam var inne i ett intensivt skede, skulle det visa sig.
Det var en slags naiv önskan att uppleva ett krig som fört honom dit, men väl där, ditflugen i hemlighet av en stridspilot han av en slump träffat på en bar i staden Da Nang, hamnade han i helvetet.
– Vi utsattes för en våldsam beskjutning, en granat slog ner på flygplatsen bara 20 meter från där jag stod, två amerikaner dog direkt och jag blev liggande, helt förlamad.
Mer än ett halvt liv har gått sedan dess, men minnena är alltjämt klara.
Vi ska återvända dit.
Från huset längst ner på Hamnvägen i Burgsvik breder Östersjön ut sig, långt där ute snurrar vindkraftverken och snart åker sommarens båtar i sjön.
En gång, på 1800-talet, då Burgsviks hamn var betydande, var det här tullvaktarbostad. Men tiderna ändrades, fastigheten blev till förråd och 1970, när Bison letade hus i trakten, fick han nys om att den var till salu.
– Jag lade bud och fick köpa. Det har jag aldrig behövt ångra. Sedan dess har jag byggt till en del och nu har jag bott här permanent i 20 år.
Vad finns det här, för dig? Vad talar till dig med den här platsen?
– Vattnet, fisket...och jag trivs med folket här. Men om jag riktigt rannsakar mig själv så är jag nog ännu nordgute, det där är känslor som aldrig försvinner.
Vilka känslor? Beskriv dem.
– Ja, du...jag läser ju det du skriver, om det du känner när du kommer till Småland...det här är nog samma sak. En tillhörighet till platsen, på något sätt.
I 20 år har Bernt ”Bison” Nilsson varit krönikör i Gotlands Tidningar. Här har han skrivit om stort och smått; om fisket, morgondoppen, varpakasten. Men inte sällan har han också tagit politisk ställning. I hela yrkeslivet har han verkat som journalist, han har rapporterat om krig och svält men också från högst alldagliga sammanhang.
Slite på 50-talet, den lille Bernt hade knepigt i skolan, satt långt bak i klassrummet för att ta en plats bland de tuffa och hade därför med sin dåliga syn svårt att se vad fröken skrev på svarta tavlan. Glasögon var inte att tänka på, aldrig att någon flicka skulle titta åt honom då.
– Egentligen var jag ett givet mobbingoffer. Inte minst sedan farsan stack med en annan kvinna och mamma blev ensam med oss tre barn. Vilken skandal. Skilsmässor fanns ju inte på den tiden. Det där hade jag kunnat råka illa ut för, men jag var bra i uppsatsskrivning och framför allt idrott, det räddade mig.
Mest tänkte han på annat, ”sitter du här och drömmer igen, Bernt” sade läraren, och drömde gjorde han. Om att han var Gunder Hägg, löparen, att det var han som fick stadion att jubla.
Uppväxten i den lilla industriköpingen formade honom och hans värderingar, hans minns på dagen när han förstod att det är skillnad på folk och folk.
Direktören på cementfabriken som steg ur sin flotta bil sedan dörren öppnats av den uniformerade chauffören, samtidigt som en av brukets äldre fårade arbetare, alldeles grå av damm, passerade...
– ...och han stannade, tog av sig mössan och hälsade. Jag tänkte, det kan inte vara möjligt. Det där satte sig fast, värderingar som följt med mig genom livet.
När Bison var 16 och ett halvt år lämnade han Gotland för Stockholm, så småningom – vi rusar genom tiden här – kom journalistiken att bli hans gärning; lusten att skriva, möten med människor, möjligheten att berätta en historia.
Trots att han är hemkär – under tonåren i Stockholm tog han sig ofta till centralen när tåget från Nynäshamn kom in, bara att för höra folk prata med hembygdens accent – har det alltid funnits en rastlöshet i honom; hela tiden på väg.
Eller kanske snarare en obändig lust att upptäcka och uppleva, yrket har fört honom runt jorden och även privat har resorna varit många. När vi träffas är han nyligen hemkommen från Albanien.
Vad finns det i världen som inte finns här?
– Helt andra upplevelser, jag brukar springa in i portar och på bakgårdar och kika för att se hur vanligt folk lever...det är väl nyfikenheten.
Och tvärt om?
– Då är vi där igen...uppväxten, tryggheten...Gotland är en ö, folk på öar är lite annorlunda, vi har en särskilt hemkänsla med oss ut i livet. Det är jag övertygad om.
Han har rest mycket, men en resa finns kvar. Frågan är om den någonsin blir av. Han skulle, säger han, vilja leva en vinter i det frostiga Sibirien. För att uppleva den intensiva kylan och utsattheten där.
”Spring för helvete” skrek de och Bison sprang mot flygplatsbyggnaden. Den nordvietnamesiska beskjutningen mot Khe Sanh var våldsam, redan ifrån Hercules-planet dit hade han sett lågorna från granaterna och med ens var han i krigets osminkade verklighet.
Han var 29 år, tvåbarnsfar, ute i världen med block och kamera, ganska naiv, säger han när han ser det i historiens ljus.
– Jag var inte särskilt påläst, jag var på Bali på ett annat jobb för Aftonbladet och så öppnades möjligheten att komma till Vietnam, och jag tog den.
Men att vilja ut i krig?
– Biggles-komplex, kanske.
Vad då?
– Jag läste mycket Biggles-böcker när jag växte upp, kanske kommer det därifrån, jag vet inte, det var en önskan jag hade.
Vi sitter i köket, kaffe och rabarberpaj, Bison är 80, en gång var det så gammalt så det fanns inte!, men här inne dånar också krevaderna, skriken av sårade, det vassa lukten av brandrök, det röda dammet som gör håret strävt som tagel, det dova dånet från artilleriet.
När granaten slog ner vräktes han omkull av tryckvågen och blev som förlamad av chock, lomhörd av explosionen. Smärtan i buken, känslan av att något var fel. Blod.
Två amerikaner dödades, han såg dem lyfta som i ultrarapid och sedan falla till marken, Bison klarade livet med en hårsmån.
– En kille kom krypande mot mig, ”ligg kvar”, sade han. Jag skulle vänja mig, lovade han. Lära mig skillnaden på ljuden mellan granater på väg in och ut...och så blev det.
I tre dagar var han instängd i Khe Sanh, omöjligt som det var för USA att få ut sina sårade och döda. Till slut flögs han ändå med en evakueringstransport till Saigon där han fick vård.
Det finns ett så tydligt före och efter i Bisons liv, före och efter attacken i Khe Sanh. En slags medvetenhet om livets skörhet.
– Tidigare hade jag väl sett gammelfarmor död, inget annat, nu dog människor framför mina ögon...det är klart det sätter igång tankar. Jag levde med de där bilderna i åratal efteråt.
Och mer:
Flickan som fått benen sönderslitna och som han bar i säkerhet, hur hon såg på honom, den blicken kan han när som helst återkalla.
Granaten som slog ner under middagen i en bunker, hur han fick bära döda och sårade soldater till sjukvårdstältet.
Och barnhemmet i Da Nang där han träffade den där lilla flickan som han tyckte sjöng så märkligt:
– Hon hade fått tungan avskuren, visade det sig. Det är så fruktansvärt. Det där förföljde mig länge, det fanns ju ingen krishantering på den tiden. Jag vaknade ofta på nätterna och skrek.
Han skulle vilja återvända, säger han. Försöka leta reda på den lilla flickan för att se hur allt gick. Eller, nej, det vill han egentligen inte, vågar inte:
– I tanken gick det bra för henne, hon lever med sin familj och har det gott. Men om inte...jag skulle inte klara det, nej, jag vågar inte. Det ger mig dåligt samvete.
Han rapporterade från kriget i Aftonbladet, ögonvittnesskildringar i text och bild. Tack och lov hade han just bilder ty ingen av kollegorna trodde till en början att han faktiskt varit på plats.
– De flesta av de svenska journalisterna var kvar i Saigon, gick till amerikanarnas dagliga presskonferens och skrev sina texter från hotellet. På kvällarna satt de på hotellets tak och tittade på ”fyrverkerierna”, som de sade om granatelden från Saigons utkanter. Att jag skulle ha varit i Khe Sanh var omöjligt, ren lögn, sade de, men så var det.
Och nu har du nedsatt hörsel och granatsplitter i buken som eviga hågkomster därifrån.
– Ja...jag brukade skylla på splittret när det gick dåligt i orienteringen, som jag höll på med förr. Att det var det som fick kompassen att dra fel.
...säger han, som om vissa minnen och upplevelser kräver en knorr för att orka uthärda.
När Bison fyllde 80 fick han alla sina artiklar från Expressen och Aftonbladet av sina barn, som letat fram dem bland Kungliga bibliotekets mikrofilmer. Det är en ohygglig mängd, bland annat från utrikeskorre-åren i London. När han fick jobbet avslöjade han inte att han var, ska vi säga, svag i engelska. Men det gick ändå.
Krigen och svältkatastroferna, direktören och arbetaren, allt det där har format hans människosyn, säger han. Och inte minst hans allra första kontakt med flyktingar:
–Det var när baltflyktingarna kom till Slite, jag minns hur väl de togs om hand av ortsborna, det gjorde stort intryck på mig. Över 10 000 kom till Gotland på kort tid, ett parti som Sverigedemokraterna skulle aldrig haft en chans att existera på den tiden, säger han.
I sina krönikor tar han inte sällan ställning för just flyktingar.
– För mig är det självklart, jag står definitivt i tacksamhetsskuld, så väl mottagen som jag blivit hos folk som inte har något själva. Jag betalar bara tillbaka, så är det.
Åren har gått, det allra mesta ligger bakom, han cyklar till Fiket, följer Hammarby, kastar sina stenvarpor, ibland sätter glömskan in, inte mer än tre grejer från affären utan inköpslista, men än är han inte på andra sidan drömmarna, Bison, för drömmer gör han än.
– Jag är världens bästa väntare, jag sitter och spanar in folk, fantiserar om deras liv...ibland pratar jag för mig själv, som om det är någon annan som pratar...det är väldigt fascinerande att lyssna på.
Men du, till sist, Gunder Hägg som du fantiserade om, träffade du någonsin honom?
– Jajamen, vi sprang ett varv på Stadion för ett reportage, men han var gammal då. Men jag slog honom!