Gycklargruppen Jauvet börjar med att kolla på gamla filmklassiker innan de sätter igång. De plockar ut godbitarna och skriver sedan ett manus. I år spelar de Sonja Sövardotter, en skruvad version av Ronja Rövardotter.
- Vi förändrar, förstärker, lägger till och tar bort, säger Putte Elgh, medverkande i Jauvet.
- Vi vill hitta igenkänningsfaktorn. Ta till exempel Birk i filmen om Ronja. Han är en sådan ruggigt usel skådis, och sådant försöker vi ta fasta på. Sådant som folk känner igen, tillägger han.
Stolpmanus
Under Sonja Sövardotters premiär, första dagen på Medeltidsveckan, satt närmare 1 500 personer i publiken. Putte Elgh säger att de försöker hitta rätt känsla inför varje show och att de improviserar mycket med hjälp av publiken. Manuset är egentligen bara ett stolpmanus och vad som helst kan hända. Och berättelsen om Sonja Sövardotter är inte alltid en rumsren historia. Innan föreställningen varnas publiken för att fula ord och obscena gester kan förekomma.
- Jag skulle säga att den riktar sig till familjer. När vi skämtar om barn, alltså över barnens huvud skrattar föräldrarna, och när vi gör bort de vuxna skrattar barnen. Vi försöker hela tiden anpassa oss. Men det är inte en renodlad barnföreställning, säger Putte Elgh.
På gränsen till ok
Han säger att de hela tiden ligger på gränsen för vad som är okej, men att de alltid kommer undan med det. De är fula i munnen, men de gör det med glimten i ögat. Och sagan om Sonja Sövardotter är egentligen en saga om vänskap. Liksom i filmen om Ronja Rövardotter är hon vän med Birk, eller Bark som han kallas här, och tillsammans gör de uppror mot morsan och farsan och flyttar ut i skogen.