Bagaren Ramon drabbades av Alzheimers sjukdom
I tretton Är drev de Espegards konditori i Ljugarn. Men sommaren 1990 gick det inte lÀngre. Ramon Persson talade om för sin fru Sonja att det inte kÀndes som det skulle, att det inte stod rÀtt till i huvudet.Fyra Är senare kom diagnosen. Ramon hade fÄtt Alzheimers sjukdom, den vanligaste orsaken till demens. Sedan dess Àr det Sonja, som tar hand om sin make Ramon i villan vid GÀrdestigen i Visby. Jag tar en dag i taget. Jag njuter av hur det Àr. Det gÄr inte att oroa sig för hur det ska gÄ, sÀger Sonja Persson.
Sonja Persson Àr en av mÄnga som Àr anhörigvÄrdare och oftast handlar det om kvinnor som fÄr ta hand om sina mÀn. Sedan i maj 2001 har hon anhörigstöd. DÄ gick hon pÄ en anhörigtrÀff första gÄngen. Det var pÄ à kermanska i Visby. DÀr ingÄr hon i en grupp som trÀffas var fjortonde dag, fyra anhöriga plus tvÄ sjuka. Ramon Àr en av dem.
 Det har varit fantastiskt bra med trÀffarna. Det gÄr jÀttebra att ha Ramon med ocksÄ och i gruppen finns Àven en annan som har hand om en make med Alzheimers. Vi förstÄr varandra sÄ vÀl. Det finns sÄ mycket problem att prata om, problem som ingen annan begriper, sÀger Sonja Persson.
<span class=MR>Minnet försÀmras</span>
Alzheimers sjukdom kan komma ganska tidigt, mellan 40 och 65 Ärs Älder. Vanligast Àr dock efter 65 Ärs Älder. Vid Alzheimers sjukdom drabbas framför allt minnesfunktionerna i hjÀrnan.
Sommaren 1990 sÄ kÀnde Ramon Persson att hans minne inte fungerade sÄ bra och att han inte klarade att sköta Espegards i Ljugarn lÀngre. Konditoriet sÄldes och Ramon fick jobb som konditor pÄ Wisby hotell.
 Men sÄ fick han smÄ blodproppar, blev sjukskriven och sedan blev det förtidspension. Redan 1993 började jag förstÄ att hans minne hade blivit sÀmre. Vi var pÄ Lanzarote och dÀr gick Ramon bort sig. Han var bara ett par minuters vÀg frÄn hotellet. Men dit hittade han inte. I stÀllet hade han gÄtt ivÀg flera kilometer, innan vi hittade honom, berÀttar Sonja Persson.
Hon förstod att nÄgot var mycket fel och tog med Ramon till lÀkare nÀr de kom hem. LÀkaren sÄg till att det blev skallröntgen i bÄde Uppsala och Stockholm.
 DÄ fick vi beskedet att det var Alzheimers sjukdom, som Ramon hade. Han fick bromsmedicin och nu har han den bÀsta bromsmedicinen som finns att fÄ. Trots medicinen blir han ÀndÄ sÀmre hela tiden.
<span class=MR>Humöret Àr ett plus</span>
 Men han Àr glad, har gott humör och Àr skÀmtsam. Det Àr ett plus. Det som Àr tungt Àr materiella saker som att huset behöver renoveras och underhÄllas. Men framför allt Àr jag lÄst hela tiden.
 Jag har avlösning 14 timmar i mÄnaden, 3,5 timmar varje fredag. DÄ kommer en tjej som heter Anki hit medan jag kan gÄ ut pÄ stan och handla eller kanske Äka och spela golf i NÀr, dÀr Ramon och jag Àr med. Ramon kan förstÄs inte spela tÀvlingar, men ibland kan han vara med och spela golf tillsammans med mig.
3,5 timmar i veckan Àr inte mycket. Det skulle behövas mer, tycker Sonja. Men nu ska hon i alla fall fÄ en hel veckas avlösning. Ramon fÄr bo pÄ GöransgÄrden, dÀr hans syster ocksÄ jobbar pÄ en avdelning bredvid.
Under den hÀr veckan ska Sonja till fastlandet för att Äka skidor. Det Àr första gÄngen pÄ tvÄ Är, som hon kunnat ta en vecka ledigt. Förra gÄngen mÄdde Ramon bÀttre och det rÀckte att man kom hem med mat till honom.
<span class=MR>Tacksam för avlastning</span>
 Jag Àr verkligen tacksam för den hÀr avlösningen. Jag fÄr ju annars sköta om Ramon hela tiden. Jag hinner inte med nÄgot annat. Mesta tiden gÄr Ät till att hjÀlpa honom stiga upp och klÀ pÄ sig pÄ morgnarna, gÄ ut och gÄ med honom och till att sköta tvÀtt och stÀdning. Mycket fÄr jag ocksÄ ta itu med först nÀr Ramon har somnat pÄ kvÀllen.
Ramon hittar inte lÀngre ute, inte ens till kiosken, som finns ganska nÀra. Ibland kÀnner han heller inte igen Sonja. Livet med Ramon har ocksÄ pÄverkat hennes sömn.
 Jag sover dÄligt och nÀr jag vaknar pÄ natten, sÄ ligger jag bara och lyssnar. Jag mÄste alltid ha tÀnt pÄ toaletten och dörren till Ramons dörr öppen. Annars hittar han inte till toaletten, sÀger Sonja.
Hon har ocksÄ fÄtt papper om olika hjÀlpmedel som larm till dörrarna och trygghetslarm som Ramon skulle kunna ha pÄ armen. Men Àn sÄ lÀnge gÄr det bra utan nÄgra larm.
Sonja Persson Àr en pigg, glad och spÀnstig 70-Äring. Hon inser dock att en dag kan de inte bo kvar i villan.
 Huset Àr för stort. Vi funderar pÄ ett annat boende, det har vi gjort lÀnge. HÀr har vi ju bott i 30 Är nu. Men det Àr inte sÄ lÀtt att bara flytta, sÀger Sonja.
Just nu kÀnns det i varje fall bra. En hel veckas avlösning och hon vet att Ramon Àr i trygga hÀnder.
SĂ„ jobbar vi med nyheter