Även Emma har blivit vuxen till slut

Vi sjunger och spelar gitarr, lyssnar på kletzmer-musiken nerifrån stammen. Kokos och saffran, vi fyller glasen ur en tunna äppelvin.
Den varma kvällen på den lyckligaste platsen på jorden där alla fotbollsmatcher slutar oavgjort för att ingen ska bli ledsen.
- Visst är det häftigt här, säger Emma Lindström.

Men allt i livet sker inte i träden, somt sker på asfalt i bilar av plåt.
Samma eftermiddag jag första gången ringer om den här intervjun har musikern och kulturarbetaren Emma Lindström klarat teoriprovet efter en tre veckors intensivkurs för att ta körkort.
När vi sen väl ses har hon äntligen lappen i sin plånbok.
Intervjun ska komma att handla om kontrollbehov, om ett aldrig tystnande tjut i öronen, om vad den här kojan verkligen är för något, men först det där med bilen. För:
Varför ville du ha körkort?
- För att jag har en syrra på landet jag gärna hälsar på, för att jag gillar att handla grönsaker i gårdsbutiker, för att jag gärna vill kunna komma ut och campa...det finns en massa olika anledningar.

Tidigt betyg i sång
Ta mig med till stunden just före uppkörningen, Emma.
- Väldigt nervöst. Jag gick in på toa och gjorde lite hemmagjord chi-gong. Det var en stark doft av lavendel där inne som var lite avkopplande, faktiskt...
På toa!? Och efteråt?
- Jag var otroligt glad. Det kändes som en vuxenrit, som om jag skulle ut i djungeln och klara mig där i tre veckor eller nåt, som de gör i andra kulturer...så nu är jag väl vuxen, då. Vid 33 års ålder.
Okej, vilka fler vuxenriter har du gått igenom?
- Du, när jag skulle fylla 30 var jag rätt ledsen och deprimerad, jag tänkte på alla måsten som skulle komma: gå till jobbet, sluta vara impulsiv, ordning och reda, inte skratta, prata om hyra och amorteringar...
...menar du det?
- Ja, det var så. Men det där gick också över, det blev ju inte så, haha. Man kan vara lika barnslig som förut. Leka, skratta...leva!

Emma är musikansvarig för Ungdomens hus Fenix i Visby. Hon arrangerar spelningar samt har hand om fyra replokaler och en inspelningsstudio och är varje sommar med och ordnar ett musikkollo för tjejer mellan 12 och 17.
- Stimulerande och inspirerande att se tjejerna stötta och pusha varandra, det är nåt jag skulle velat gått på när jag växte upp, säger hon.

Emma växte upp på Rengränd i Visby innerstad, där tonårsrummet var brådmoget inrett med Beatles-affischer på väggarna samt en, tycker hon i dag, hemsk plansch i rosa-turkos-gult med silhuetten av ett par som kysstes på stranden.
Kanske den vita strand som sträcker här nedanför, längs ringmur och vajande palmer.
Redan tidigt fick hon höra att hon var duktig på att sjunga och hon berättar om en tidig dröm att bli operasångerska. Att stå där på scenen men stora klänningar.
Så blev det inte, men det blev mycket annat: som teater och en teaterlinje i Örebro, den enda plats på fastlandet där hon då kände någon.
- Det var mycket performance, dans, improvisation de åren, minns hon.
När Emma var 25 lärde hon sig spela gitarr, tyckte det var dags då, och började sjunga sina egna sånger runt om i Visby.
Allt det där, som vi bara gjort en snabbskiss av här i kojan, ledde så klart till den hon är i dag.

Ett inbyggt larm
Vad har musiken räddat dig ifrån?
- Vad då? Räddat? Man kan inte säga så, den är upplyftande i ena änden och väldigt krävande i den andra.
Berätta.
- När den är som bäst, när jag som mest känner kraften, är musiken just där och då, när det stämmer, när det jag gör är tillräckligt. Men det finns perioder då jag inte känner så, när musiken blir mer hjärna än hjärta, då tar det kraft istället för att ge.

Emmas har just köpt en dvd-box med Tati-filmer, hon kan bara se film på sin tv, hon tycker John Lennon var snygg och äter gärna grön ärtsoppa med nybakat bröd eller varför inte bananpannkaka serverat på ett palmblad.

När Emma Lindström gick folkhögskola i Skinnskatteberg och cyklade ensam genom tystnaden hörde hon för första gången hur det sjöng i hennes öron. En svag men aldrig avtagande ton.
Inte förrän senare förstod hon att det var hörselhandikappet tinnitus.
Det förändrade förstås hennes vardag. Och hon har numera specialgjorda öronproppar när hon vistas i bullriga miljöer.
Men hon har också som en slags inbyggd varningssignal över hur hon egentligen mår.
- Är jag harmonisk hör jag bara en ton, mår jag riktigt bra är den ganska mörk. Men är jag stressad eller har sovit dåligt eller mår dåligt på annat sätt låter det som en hel orkester i huvudet.
Hur påverkar tinnitusen din vardag?
- När jag fick det blev jag väldigt deppig, det var i samband med att jag skulle fylla 30...skulle det alltid låta så, skulle jag kunna fortsätta med musiken, jag var rätt knäckt, faktiskt. Men nu...det är bara att ta hand om sig, det är det bästa jag kan göra.
Hur låter det i dina öron nu när vi sitter här?
- Just nu är den en sinuston, ganska ljus, som från ett kylskåp, ungefär.

En dröm bland träden
Emma sitter tyst ett tag, kletzmer-bandet har tystnat, hon tänker sig ett kletzmer-band surrat runt trädstammen under oss, nämligen, som i filmen "Svart katt, vit katt".
- Det är lite jobbigt när man repar...att inte kunna njuta fullt ut. Och utsätter jag mig för vissa ljud, som hårt distade gitarrer och mycket cymbal, då är det som det blöder i öronen. Men det är något jag fått lära mig leva med.
Vi lämnar det öronbedövande och dricker vårt äppelvin och gröna te från Kina.
Hon har den vanan, att köpa direkt-importerad te från Kina för närmare 300 kronor hektot "för det är så gott".
Jag frågar hur hennes drömmar ser ut och hon funderar länge och väl och sedan säger hon det där med trädkojan, som fått bilda tänkt fond åt den här artikeln.
- En dröm är att bygga en trädkoja, men utan spikar, snurrad med rep. Och sen ha fest där uppe med alla man tycker om, sitta där på grenarna, ha en tunna äppelvin och en massa musik.
Emma strålar när hon berättar, när hon fantiserar, drömmer.
Hon berättar om Söderhavet, om öar där hon läst om, om den dragning dit som hon känner inom sig. Oklart varför. Jag glömde fråga.

Okej, projekten nu:
Nystartade bandet Manic Mondays som spelar psykedelisk rock "för att det är så kul".
Samarbetet med Anna Weisser på tonsättarskolan, där Emma gör röstimprovisationer till hennes klangbildsverk.
Gustaf Larsson-projektet med Patrik Silvereke, Janne Sandborg och Lennart Bäck, som till våren, efter många år, ska ros i land, som man säger här i Oceanien.
Musicerandet med Balalajkaorkestern.

Vi pratar om att ha och mista kontrollen. Emma sade inför vår träff att hon är lite kontrollfreak och därför ville veta vad intervjun skulle handla om.
Jag säger att jag är likadan. Inte särskilt förtjust i överraskningar, planerar dagarna på minuter när, tror allt för få om mitt eget kunnande.

Överraskande spegel
Emma säger att hon är ganska noggrann. Hon trodde att hon var slarvig, men har ändrat uppfattning:
- Jag har rätt högra krav på mig själv, men jag jobbar på att kunna släppa ifrån mig saker, att de inte alltid måste vara perfekta. Men det är svårt ibland.
När blev du senast riktigt överraskad?
- När jag lånade mammas bil och backspegeln plötsligt bara ramlade ner! Första gången man lånar bilen och så händer nåt sånt!
"Du, mamma, jag har pajat bilen!". Snyggt efter första turen. Men överraskning i större format?
- Jag vet inte, jag kanske är ganska kontrollerad ändå...jag kan inte komma på nåt så jag kanske inte låter sådana saker hända...jo, i somras när min barndomsvän Sara ringde och ville ut och campa, då blev jag förvånad och glad.
Vad kan hända om du, om vi, släpper greppet?
- Allt. Allt från avgrund till himmel, det är det som är så skrämmande och underbart. det är en rädsla man måste försöka övervinna hela tiden, eller vad säger du?

Vi avslutar intervjun, Emma säger att hon tyckte det var kul och hon släppte ju faktiskt kontrollen en aning.
Kanske för hon inte tog det så allvarligt. Det är så hon försöker tänka.
Att ta saker med mer humor, inte "ta allt så himla allvarligt".
- Det som är allvarligt i livet är katastrofer och krig, det finns hur mycket som helst runt om oss. Men det gäller att se allt det roliga, fina och bra som också finns där hela tiden.

Även Emma har blivit vuxen till slut

Vi träffas i en trädkoja, högt över Visbys röda tak och där ute bortom takåsarna häver sig Stilla havets väldiga vidd. Byggd av drivved och rep är den, kojan, inga spikar, inget fusk. Alla hon vill ska vara här är här.