Att leva med barn....
Att leva med barn är inte alla förunnat. Själv tillhör jag dem som haftturen att få ledsagas genom livet av barn, det betyder att jag får upplevasaker som jag troligen aldrig annars skulle ha provat på.
åka rulltrappa inne på H&M, upp och ner ett oräkneligt antal gånger utan att
ha minsta ärende på någon av våningsplanen? Eller att tvingas lyssna på
E-Type så fort man sätter sig i bilen? Medan resten av svenska folket visade
ett ganska svalt intresse för E-Types "Paradise" i melodifestivalen så lyssnar jag desto mer aktivt, närmare bestämt två och en halv gånger om jag kör myrvägen till Hemse och hela tre gånger om jag väljer vägen över Alva.
Att leva med barn innebär också att man får vara med om att bryta lagar och
förordningar. Eftersom det stora leksaksvaruhuset i innerstan inte längre
tillhandahåller toalett för sina små kunder och det är för långt till den
offentliga toan tvingas man lamt stå och se på när det urineras på icke
avsedd plats i den gamla Hansastaden. Barn tillför spänning i livet.
Nu verkar det som om jag har turen att få dela mitt liv med ytterligare ett
barn. Jag är havande, i grossess, i ett välsignat tillstånd. Hela jag är
välsignad, inte bara magen utan framförallt bakdelen och fötterna. En mig
närstående person undrade lite försynt om jag väntar ett barn där fram och
ett där bak. Onekligen ser det så ut även om jag aldrig hört talas om något
sådant. Att vara gravid är att ge sig ut på en resa i det okända, man har
inte en aning om vad som väntar där framme, man kan inte ta något för givet,
detta trots att vi lever i ett högteknologiskt samhälle. Jag, moderna
människan, som är van att kunna styra över mitt liv känner mig onekligen
ganska hjälplös just nu, utelämnad till naturlagarna. Jag tänker på mina
historiska medsystrar som, helt säkert, kände ännu större vånda än vad jag
gör. En fru grosshandlarinna Hedda Falk svarar så här, i slutet på
1700-talet, på frågan om hur det känns att ha ett barn i magen: ²Ackurat som
att vara invaderad av främmande trupper. Man fruktar barnsängsfebern som de
ockuperade fruktar den nye herdens vedergällning, den är lika möjlig och
lika nyckfull.².
Främmande trupp har invaderat både min mage och hjärna, hjärnan fungerar
heller inte som förr. När jag ser bilder i Annonsbladet på omhuldade
kattbonsar som sprungit bort kan jag inte hålla känslorna i styr utan
tårarna börjar rinna. Feta Murre, hur har han det nu? Hemmansägaren, den
blivande fadern, har också han svårt att hålla känslorna i styr eftersom
mitt korttidsminne är totalt bortblåst. Jag plockar och städar undan alla
hans viktiga saker och lägger dem på säkra ställen som jag sedan omedelbart
glömmer bort. I väntan på den nya bebisen springer vi runt här hemma och
letar som dårar efter plånböcker, nycklar och fjärrkontrollen till TV:n. Man
hittar dem där man minst anar det. Jag gör också en del omdömeslösa saker,
som att starta en jätterenovering av vardagsrummet. Jag river ner alla
tapeter bara för att upptäcka att jag inte orkar ro projektet i hamn,
svärfar får komma och fixa till allt. Och så det där med pianot. Med facit i
hand inser jag att det var dumt att köpa ett piano som väger 700 kilo när
man är höggravid och inte kan hjälpa till och bära. Oplanerade inköp av
sjuhundrakilospianon är säkert en påfrestning för vilket äktenskap som helst
men är direkt olämpliga i samband med graviditet, svärfar höll dessutom på
att få hela pianot över sigS
Jag inser att jag är lite besvärlig just nu. Jag tröstar mig med att
hemmansägaren brukar tycka att hans gamla horntackor är som allra sötast när
de högdräktiga stapplar fram till foderhäcken, kanske kan han se på mig med
samma ögon. Nu drar jag mig tillbaka med min invaderade hjärna. Om någon
vill ha tag på mig så finns jag i skuggan under valnötsträdet.
<b>Trevlig sommar! </b>
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!