Arne i Gothem sätter sina strykjärn högt

Gothembon Arne Öberg har samlat på strykjärn länge.
Ja, det är en hemsk massa år sen jag började, säger han, medan han lyfter upp ett gammalt tungt strykjärn, som eldades med kol!
Vid en räkning visar det sig att han har drygt 90 strykjärn och det finns inte två som är likadana.
Nej, så har det varit sen jag började samla, att jag vill inte ha två av samma sort, säger han. Men det är intressant med strykjärn.
Arne Öberg är snickare, har sin dagliga gärning hos Faktab. Både bostadshus, garage och uthus skvallrar om hans stora yrkeskunnande liksom inredningen i den härliga bostaden, i stort som smått.
<span class='mr'>Dammas och fettas in</span>
Arne Öberg vet att han inte är ensam om att samla på strykjärn på ön.
Vi är nog ett par tre samlare, säger han. Det märks på auktioner när priserna ropas upp.
Han samlar inte på strykjärn för att stryka med dem. Men han ser till att järnen görs rena och underhålls fastän de skall se gamla ut.
Jag brukar ha genomgång av dem två gånger om året, säger han. Det blir till jul och midsommar. Förutom att dammet torkas bort så brukar jag fetta in dem.
Släkt och vänner känner väl till hans hobby och då och då kan han få strykjärn som någon till exempel tagit med sig hem från utlandet.
Han visar upp ett järn med inskription på kinesiska. Det har han fått från en bekant som arbetar i Kina.
Ett argentinskt strykjärn i samlingen kommer från en vän som är pilot.
Äldst i samlingen är det smäckra styrkjärnet från slutet av 1700-talet med plats för ett uppvärmt lod i ett fack innanför stryksulan.
En hel hylla upptar stora, tunga strykjärn med skorsten. I den tunga stryksulan finns plats för kol och röken går ut genom skorstenen. Ofta var det skräddare som använde sådana järn, inget att sno runt med bland knapprader och kragsnibbar i vanlig hushållsstrykning precis.
Sex strykjärn har varsitt rum i fördjupningar uppe på en mindre kamin. Nertill på kaminens framsida finns plats att stoppa in bränsle, tunna vedpinnar eller kol, och i mitten uppe finns hål för röken att gå ut.
En sån här kamin användes av skräddare förr, säger Arne Öberg. Det gällde att ha många varma järn till hands.
<span class='mr'>Vackra bruksvaror</span>
När han pratar om sin samling så betraktar han strykjärnen som vackra bruksvaror från en svunnen tid. Han kan berätta mycket om dem och han tycker definitivt att många gamla hantverkare inte bara såg till att järnen skulle vara praktiska utan även vackra att se på.
Fakta: Strykjärn, redskap för utslätning av tyg, omtalas i Kina redan på 300-talet efter Kristus. I Norden togs det i bruk under 1500-talet för behandling av linne. Det ersatte så småningom äldre metoder som glättning mot gnidsten av glas eller sten. Dessa äldsta strykjärn var ihåliga och värmdes med ett lod av järn, som lades in sedan det upphettats i eld. Därmed undvek man sot på det ljusa linnet. Före 1700-talet var strykjärnen runda framtill, och materialet var intill mitten av 1800-talet vanligen gjuten mässing, "malm". När järnspisar och så kallade strykugnar kom i bruk under senare delen av 1800-talet blev det möjligt att värma järnet direkt på eldstaden utan risk för sot och man övergick då i stor utsträckning tlll strykjärn av massivt järn. Det elektriska strykjärnet uppfanns av H.W. Seely, USA, och kom i allmänt bruk under 1920-talet, termostatstrykjärnet uppfanns av Joseph W. Myers 1924, och ångstrykjärnet lanserades 1926.
Källa: Nationalencyklopedin