"Är man fattig har man ingen rätt"
- Man ska ner under isen. Helst ännu längre. Människovärde vet jag inte längre vad det är.Louise och hennes två söner har levt på marginalen i flera år.
Hon känner sig utsatt. Utsatt och utpekad. Efter ett par kontakter per telefon säger hon ändå ja till att ställa upp på en intervju. Men hon väljer att inte röja hela sin identitet. Vi får kalla henne Louise.
Hon känner sig jagad, tycker att kraven bara ökar från alla håll.
- Alla kör med en, säger hon. "Gör det, gör det", säger dom. Är man fattig har man ingen rätt, man blir så illa behandlad. Ibland tänker jag att vi har inte längre något liv.
Louise har en lång historia av arbetslöshet, sjukdom, psykiska besvär, krångel med myndigheter och dålig ekonomi.
Tillfälligt boende
I juli 2004 kom det verkliga dråpslaget. Då drog Försäkringskassan in hennes sjukersättning.
- Jag hade inte fått det sjukintyg som krävdes. På psyk sa man att jag var "ett avslutat kapitel", jag fick inte ens någon ny läkartid. Och inte heller fick jag det intyg som hade krävts för att jag skulle bli antagen till en datautbildning jag sökt.
Försäkringskassan förlängde sjukbidraget i två gånger tre månader efter beskedet om det uteblivna läkarintyget, men sedan var det definitivt stopp.
- Sedan dess har jag varit utan inkomst, det blir två år till sommaren. Och nu är jag dessutom bostadslös. Igen. Vi har flyttat tio gånger de senaste tio åren, mina söner och jag, säger hon.
- Nu bor vi tillfälligt i en liten stuga på en semesteranläggning. Åtminstone den här månaden får vi bo där, sen vet jag inte.
Louise har varit nära att ge upp många gånger.
- När jag nollades på Försäkringskassan kände jag verkligen att "nu ger jag upp". Och det gjorde jag väl också, jag kände att det gick bara inte. Men så har jag ju mina grabbar, det är dom jag lever för och för deras skull måste jag orka, säger hon.
Flydde ut på landet
- En gång försökte dom ta dem ifrån mig, fortsätter hon. Det var när vi vräktes från lägenheten i Gotlandshem. Jag låg efter med hyran och det hade blivit något krångel med kommunikationen med socialen. Då åkte vi ut!
- Jag som då inte trodde att man vräkte barnfamiljer i Sverige; jag trodde inte att man slängde ut folk på bar backe. Det sa jag också och svaret jag fick var att det gör man egentligen inte heller, pojkarna tänkte de placera i fosterhem och mig på vandrarhem. Då fick jag panik, packade några väskor och flydde med pojkarna ut på landet. Sen bodde vi i husvagn den vintern. Barnen tänkte jag inte lämna ifrån mig.
Vill inte träffa folk
De senaste snart två åren har Louise varit hänvisad till socialbidrag. Det innebär en tillvaro helt utan marginaler. Och ett liv med skammen stämplad i pannan, i varje fall är det så Louise upplever situationen.
- Jag går helst inte ut längre, vill inte träffa folk. Man stämplas, folk ser ned på en, så är det bara.
Det värsta är rekvisitionerna, berättar hon. Att behöva handla mat med rekvisition från socialen. Men det är något hon ibland tvingas till när matpengarna är helt slut.
- Då går man runt i affären med miniräknare och skäms, säger hon och hukar med huvudet när hon berättar.
Förändras som person
Rekvisitionen är nämligen utställd på ett visst belopp och det går inte att få växelpengar tillbaka om summan skulle bli litet lägre, förklarar hon. Och sen när hon kommer till kassan ska den där förhatliga lappen fram.
- Då vet alla vad man är för en, säger hon. Det känns hemskt.
Att år efter år leva helt utan marginaler, att aldrig kunna unna sig något, aldrig våga planera framåt tär på hela familjen. Och man förändras som person, menar Louise. Hon tycker att hon tappat självtilliten, vågar inte längre tro på sig själv. Och inte heller lita på någon annan.
- Vi har inget umgänge längre, går aldrig nånstans. Man hamnar utanför. Jag har ingen nu, är helt ensam.
Långvarig sjukdom
Louise har tidigare i livet arbetat med kontorsarbete inom administration, hon hade jobb på dåvarande Kommundata på fastlandet och efter flytten till Gotland i mitten på 80-talet fick hon en del vikariat på kommunen.
- Men efter omorganiseringar där blev jag arbetslös, berättar hon.
Arbetslösheten följdes av sjukdom. Sjukdomen blev långvarig, hon fick psykiska problem och hon märkte snart att det blev allt svårare att komma tillbaka. Och så ekonomin som hela tiden försämrades och till slut var helt styrd av andra. Av myndigheterna.
"Det finns ingen framtid"
- Det är ju så när man lever på bidrag. Man styr inte längre över sitt eget liv, det är hela tiden andra som säger vad jag måste göra. Gör det, gör det, säger dom. Och när jag försöker hitta på egna lösningar för att förbättra min ekonomi är det alltid nån som säger att jag gör fel. Som när jag köpte en halv gris för att slippa köpa dyrt i charkdisken. Då fick jag veta att det tillät inte min ekonomi! Är man fattig sitter man fast som i en rävsax.
Jag frågar om framtiden och Louise bara skakar på huvudet.
- Det finns ingen framtid, säger hon. Jag kan inte se hur jag kan komma ur det här.
Men sen kryper det ändå fram, att visst finns det ännu drömmar. Vad hon önskar mest av allt är ett eget hus på landet. Ett hem hon vet är hennes eget och som ingen kan tvinga ut henne från.
- Jag har sett det, säger hon och ler försiktigt. Men hur ska jag kunna få lån?
Så jobbar vi med nyheter