Den här tidningen heter Gotland Just Nu – hur skulle du beskriva Anne-Lie Rydé just nu?
Hennes första reaktion är ett asgarv men sedan blir det allvar.
–Ja… jag för en liten kamp mot en pågående ålderskris, min första ålderkris. Jag närmar mig 60, hallå hur fort gick det här? Jag vet att det kommer att gå över, jag har fått kriser förut. Förresten låter kris så stort, jag har kommit in klimakteriet och det eskalerar. Hur ska jag hinna med allt innan jag dör?
Har du känt så tidigare?
–Nej, tvärtom. Jag har tyckt det har varit härligt att bli äldre och klokare men nu kommer det. Jag kommer inte undan. Jag står och går och tycker att livet är bra men ändå, det är existentiella frågor så klart.
Jag tror att många känner som du och uppskattar att du pratar om det.
–Allt ska ventileras. Man ska prata om sådant som känns jobbigt. I min bransch väljer många att inte alls prata om det här. Det är tufft, framför allt som kvinna, och så kanske det är i de flesta yrken. I min bransch finns det fantastiska förebilder; Lill Lindfors, Siw Malmkvist, Towa Carson och Lill-Babs. Jag jobbade med Siw senast för några veckor sedan, hon är helt outstanding! Om rösten får vara frisk och stark fortsätter jag väl tills jag stupar. Bit ihop, inte lägga sig ned utan fortsätt fortsätt fortsätt.
Du sa en gång att du saknar att vara rocksångerska. Vad gör du åt det?
–Det är mina absoluta rötter och jag går mer och mer tillbaka till det på scenen live. Att vara kvinna närmare 60 och försöka försörja sig på att vara enbart rocksångerska, det går inte i Sverige. Men jag plockar in det mer och mer och det blir positivt mottagande. Jag får bli kvar vid min läst, jag är en redig rocksångerska.
Jag läste på din hemsida att du tappade bort dina gamla LP- och singelskivor i samband med en flytt.
–Ja det är inte klokt, så fruktansvärt idiotiskt. Jag orkar inte prata om det där. Jag slängde ju mina egna plattor! Jag kom på det efter två dagar och kunde inte andas. Men det är materiella saker, man måste tänka så.
Nu efterlyser du plattor. Har du fått in några?
–Ja, det kommer lite pö om pö. Folk är jättegulliga. Det vi inte har nu är sådant med bandet ”Extra”, alla singlarna vi släppte 1979-1983. Singelfodralen, det är dom som är balla.
Ditt album ”Dans på rosor” bygger på dina tolkningar av dansbandslåtar. Kan du berätta om det?
–Det var en slump att det blev till. Jag var inbjuden att delta i Guldklaven 2009, en dansbandsgala i Malung. Jag skulle dela ut ett pris och fick framföra en dansbandslåt som jag givetvis gjorde om, ”Gråt inga tårar”, och det gav mersmak. Det finns så många bra låtar som folk inte vet om och förstår hur bra de är! Som vanligt tolkar jag låtarna på mitt speciella sätt. Du sätter din egen prägel på det material du får dig tillgivet. Eller som jag, i mitt fall, tar mig friheten att tolka.
Låten ”En sån karl” – den är såå bra! Vad tycker du om dina hits? Tröttnar du på dem?
–När jag gjorde plattan ”Stulna kyssar” hade jag varit mammaledig. Det var ett bra sätt att komma igång på. När plattan väl släpptes hade ingen kunnat förutse vilken succé det skulle bli, det fanns inte på kartan! De låtarna är tidlösa, jag kan sjunga dem hur många gånger som helst, jag tröttnar inte. Den jag älskar mest av alla är Peter Himmelstrands låt ”Alla har glömt”.
Vilka instrument spelar du?
–Mycket knapphändigt piano och keyboard. Jag spelar faktiskt i ”En sån karl”, det är jag som lägger den gnälliga orgeln.
Vad har du för relation till Gotland?
–Jag älskar Gotland. Först och främst Fårö, det är smultronstället på jorden för mig. Jag har varit där en hel del. Med norra Gotland är det likadant. Om jag någon gång skulle köpa sommarhus är det på Gotland.
Vad ska du och Visby Storband bjuda på?
–Det blir storband som jag älskar att arbeta med, Svante Thuresson lärde mig det. Det blir lite av allt. Soul, rock, låtar från ”Stulna kyssar” och eget material. En gott och blandat-påse, verkligen.