Det talas ibland om att julen kan vara en av de svåraste helgerna på året i vissa familjer, istället för att vara en glädjens och gemenskapens tid. Men Solveig Johansson tycker inte att att trycket hos kvinnojouren Amanda är större under jul och nyår än andra tider på året.
– Det finns ingen särskild tid då det är extra mycket. Ibland är det mer, ibland är det mindre, säger hon.
Solveig Johansson har har varit jourkvinna i 13 år. Det började med att hon arbetade inom nykterhetrörelsen i Uppsala innan hon, tillsammans med sin man, flyttade tillbaka till hemön efter pensioneringen och in i sommarhuset i Lärbro. Efter 43 år borta från ön, hade hon ingen bekanskapskrets kvar och via IOGT-NTO kom hon i kontakt med kvinnojouren, i syfte att hålla studiecirklar för nyrekryterade.
– Det var ett gyllene tillfälle att få nya bekanta.
Men det blev inte bara cirklar, utan hon blev också jourkvinna. Något som hon dock snart kommer att sluta med.
– Jag är 76 år, det är dags att lämna över, säger hon och tillägger att det blir en hel del bilåkande över ön för att hjälpa behövande kvinnor och barn.
Är det svårt att rekrytera nya jourkvinnor?
– Ja, många tror att man måste ha varit med om något liknande själv, men så är det inte. Jag har varit gift med samma man i 56 år! säger Solveig Johansson och skrattar.
Hon berättar att hennes man har fått dra sitt strå också, ställt upp med skjuts mitt i natten och tålmodigt väntat i bilen.
– Det behövs alltid nya jourkvinnor, säger hon.
Kvinnojouren Amanda har bra kontakt och stöd med polisen och socialtjänsten, men hon betonar att Amanda inte för någon dokumentation över vem som kontaktar dem. Man behöver aldrig vara rädd för att kvinnojouren ska kontakta någon myndighet mot ens vilja. Däremot försöker Solveig och de andra inom jouren att få kvinnorna att anmäla den, oftast en make, som misshandlar. Jourkvinnorna följer också med som stöd vid besök hon polis och socialtjänst.
– En misshandlande man blir aldrig bättre, säger Solveig Johansson med viss bitterhet.
Hon berättar att ibland hör väninnor till misshandlade kvinnor, som inte vågar ringa själva, av sig.
– Många törs inte ringa, törs inte anmäla. Vi tvingar ingen göra en polisanmälan.
Kvinnorjouren Amanda hade tidigare tillgång till två lägenheter, varav man delade en med socialtjänsten. Idag har det samarbetet upphört och man ha en lägenhet med tre rum där man kan ta emot två kvinnor med barn. Det räcker i regel för att täcka behovet och de gånger det inte gör det, brukar man ändå kunna hitta någon tillfällig lösning.
– Vi har aldrig behövt säga nej till någon. Det brukar alltid ordna sig på något sätt.