VISBY/HEMSE. Allam Alkatea har funnit en framtid i Sverige och på Gotland, till slut. När han tänker på sin hemstad i Syrien bubblar sorgen upp, för att inte gå sönder försöker han ignorera det förflutna.
Det har tagit sin tid men efter två års väntan är Abdulalim Alkatea, eller Allam som han alltid kallats, återförenad med sin hustru Iman.
Två långa år av saknad och längtan innan även hon, i november förra året, kunde lämna syriska huvudstaden Damaskus och komma till Sverige.
För Allam innebar det att han blev något så när hel igen, en människa som vågar se framåt och drömma om barn och en framtid i Sverige.
– Ja, säger han, så tänker jag att det ska bli. Vi ska få det bra här, bli en familj, och barnen ska få växa upp i en demokrati med två världar, två kulturer omkring sig.
Checklista för dig som fått nya grannar från någonstans i världen:
1. Säg ”hej”. 2. Säg ”hur mår du?”. 3. Säg ”vad gjorde du i helgen?” eller ”berätta om ditt land”.
Vi ska återkomma till de där punkterna senare i intervjun.
Deir ez-Zor i sydöstra Syrien, tio mil från gränsen till Irak. En liten stad längs floden Eufrat med öknen utbredd omkring sig. Jag reser dit med datorns hjälp och ser gatorna, torgen, parkerna, husen, en plats där historien hänt och händer men där ingenting längre är som förr.
Det här är Allams hemtrakter, här växte han upp som familjens nionde och yngsta barn. Fem bröder och tre systrar, mamma Bahria som var hemmafru och pappa Alaaddin som var veterinär.
Det var här framtiden fanns, det var här släkten skulle följa släktens gång.
Det blev inte så. I dag är familjen utspridd över världen, för vi vet ju vad som hände. Revolutionen kom. Och kriget.
Vi träffas i ett litet sammanträdesrum på Visborg, här har han sin trygghet nu, Allam. Efter att tidigare ha utbildat sig till arkitekt fick han efter ett drygt års praktik så sent som i mars fast arbete som bygglovsarkitekt inom Region Gotland.
Men det är inte därför vi ses, vi ses för att prata om livet och dess obönhörliga gång, om att allt inte alltid blir som man i förstone tror.
I dag finns ingen ur den närmaste familjen kvar i Syrien, pappa dog redan 2004, när Allam var 14, men mor och syskon gav sig av när kriget kom för nära.
– Först var staden kontrollerad av Assad-regimen, sedan tog IS över kontrollen...det gick inte att leva där längre. Ingen el, inga mediciner, knappt någon mat.
Allt som finns kvar i dag är det hus där familjen en gång bodde, det används nu av några av de släktingar som finns kvar i staden.
När du tänker på Syrien i dag, vad är det för tankar?
– Det är svårt...det är mycket svårt. Jag väljer att tänka på det som var bra, man studerade på förmiddagen, kanske jobbade på eftermiddagen, sedan träffade man kompisarna, satt och pratade, drack kaffe. Det andra, hur det blev när kriget kom, försöker jag ignorera. Jag har inte kommit på något annat sätt.
Ur Dagens eko: ”Vi börjar med läget i Syrien...”. Och sedan rapporter om gasattacker, 100 000-tals döda, miljoner på flykt och ett sju år långt krig som ingen längre kan vinna.
Det tar honom hårt att prata om Syrien, det är tydligt. Allams ögon tåras, han ursäktar sig och avbryter intervjun för en stund när det tjocknar i halsen. Jag sitter med mitt block och inbillar mig att jag förstår.
Han försöker, säger han, så gott det går hålla de tunga minnena på avstånd men när de ibland ändå når honom tar de honom med full kraft.
– När det kommer bilder därifrån, på Facebook eller andra ställen...jag tittar inte, jag klarar inte det, jag vill inte se, jag vill ha den gamla bilden kvar av den stad jag växte upp i, innan kriget, säger han.
I dag är familjen en splittrad familj, två bröder bor i Istanbul, två systrar är kvar i Syrien, i Damaskus, medan mamma, tre bröder och en syster bor i Saudiarabien.
– Jag saknar dem, säger han. Jag saknar mamma, men jag vet att hon har det bra. Det är det viktigaste. Vi pratar varje vecka, via skype eller messenger, men det är svårt, det är mycket svårt.
Lemlästade kroppar, en söndersliten stad, drömmar smulade till grus av tjutande missiler eller förlupna endollarskulor. Hur många drömmar, hur mycket strävan och visioner finns i dag begravda i den syriska jorden? Det finns inga säkra svar.
Allam kom till Sverige hösten 2014. Innan dess vistades han perioder i Turkiet, Istanbul, Malaysia och Turkiet igen. Första anhalten i Sverige var ett flyktingläger i Karlstad.
Hur är dina första minnen från Sverige?
– Jag var rädd...rädd för myndigheter, rädd för polisen, det är man van vid från Syrien, det tog tid att förstå att man inte behöver vara rädd för polisen här.
Allam bodde därefter en tid i Stockholm, i såväl Vällingby som Skärholmen, men valde till slut att så småningom flytta därifrån:
– Jag ville lära mig att leva i Sverige, det gör man inte där. De enda jag träffade var andra araber, sällan några svenskar och då lär man sig heller inte språket och den svenska kulturen.
Det har han gjort nu, säger han. Språket har han tagit till sig via först SFI, Svenska för invandrare, och efter det genom att prata så mycket svenska som möjligt. I Hemse där han bor, och varifrån han pendlar med buss till och från jobbet, har han genom Pingstkyrkan lärt känna svenska vänner. Det har varit viktigt för att komma in i samhället, säger han.
– Jag är nästan svensk nu, strålar han Jag har uppehållstillstånd, gillar att dricka kaffe och i sommar ska jag ansöka om svenskt medborgarskap.
Drack du inte kaffe tidigare, menar du?
– Jo, syriskt, inte svenskt, men nu älskar jag det. Jag gillar kaffe och bullar, gillar att fika, hela tiden fika. Jag gillar köttbullar, lax och ägg och kaviar!
Allam Alkatea är utbildad arkitekt och har för avsikt att gå ytterligare spetsutbildningar i Sverige, men just nu får den tanken vila. Först ska han och hustrun etablera sig i det svenska samhället på riktigt.
Det är lättare sagt än gjort, menar han. Vid ankomsten till Sverige var han kort och gott invandrare. Det var känslan. Inte en unik människa utan en just en ”invandrare” med allt vad det innebär.
– Ja, det är svårt med integration, säger han.
Men faktum är att en slags dröm om Sverige rotades i honom redan som liten pojke. På bladet till en kniv bland pappas alla veterinärinstrument läste den tio-, tolvårige Allam dessa magiska ord: Made in Sweden.
Detta kom att tända en aldrig slocknande låga i honom.
– Jag frågade vad ”Sweden” var och pappa berättade om ett land långt uppe i norr. Sedan sökte jag mig hit när det inte gick att vara kvar i Syrien.
För genom åren hade han läst om demokratin, de medborgerliga rättigheterna, om de politiska valen, vilket var stort för en person som vuxit upp i en diktatur.
Det är nu vi ska återvända till de där första punkterna i den checklista för möten med nya människor som Allam skissade; att säga ”hej”, ”hur mår du?” och ”vad ska du göra i helgen?” eller ”berätta om ditt land”.
Flyktingens språk är tystnad och i det nya står han delad i två.
– Det finns så många snälla människor här men alla har också sina egna liv och håller sig till sitt. Och en del har negativa idéer om människor från andra länder. Men det behövs så lite, det gäller att bryta isen, både för oss som är nya och för er som bor här. Bara att säga ”hej” och se varandra i ögonen är en bra start.
Det är i det här skedet av intervjun Allam säger de ord som tydligast etsat sig fast. Så här säger han:
– Många svenskar åker till Spanien, till Sydafrika, till Thailand, överallt, för att uppleva nya kulturer, när det bara är att knacka på grannens dörr och där det första ord ni kommer att få höra är ”välkommen”.
Hela världen har kommit till Gotland och Allam är en del av den, han ber oss att bjuda in den för att skapa ett bättre samhälle:
– Du kommer att få uppleva nya lukter, ny mat, ny musik, ny kultur och det är dessutom gratis! Prata med oss, inte om oss, det är vad det handlar om.
...men det händer att det förflutna kommer ifatt honom. Som när militären nu åter etablerat sig på ön och mullret av krevader emellanåt rullar in över stan eller när jaktplanen ibland sniffar lågt över ön.
Då kommer skräcken tillbaka, då fryser hans inre till is, sekundsnabbt, bara; ”vad ska jag göra? jag måste i säkerhet!”.
– Ibland behövs inte mer för att jag ska känna den skräcken, men det börjar avta nu. Jag blir inte lika rädd längre.
Abdulalim Alkatea och hans hustru Iman, också hon arkitekt, som nu läser på SFI men ännu inte börjat äta ägg och kaviar, ett ungt par där kärleken blomstrar och drömmen om framtiden trots allt är hoppfull.
Har du hunnit ta till dig att Sverige är ditt nya land, att det faktiskt är här du bor och lever?
– Jag tror det. Våra barn ska få växa upp i Sverige...det är fint. De får med sig två världar, två kulturer, två sorters kaffe och demokratiska värderingar, det blir bra för alla.
Finns det någon dröm i dig att någon gång återvända till Syrien?
Han sitter tyst ett tag, säger sedan:
– Det är svårt att svara på...jag har ett stabilt liv här nu, Sverige ger mig nästan allt, jag vet inte...jag kan inte tänka så.