Afrika - här kommer vi!
För många är drömmen att på ålderns höst kunna säga: Och så bodde vi i Afrika i ett par år!
Det låter befriande. Lite vilt och galet. Exotiskt! Spännande? Utmanande...
De flesta tänker bara tanken, andra gör slag i saken. Familjen Flemming på Baldersgatan 14 kan förhoppningsvis om två år, när de är åter i sin hemstad Visby, se tillbaka på en lärorik och intressant tid i sitt liv. Då har de levt två år i Dar es Salaam, Tanzania.
Tanken har funnits där länge, att söka utlandstjänst. I samband med att vi luffat i u-länder som Indien och liknande har vi alltid diskuterat att, kanske, kanske någon dag ska vi bo och jobba utomlands, berättar Torsten och Eva Flemming som tillsammans kommer att driva undervisningen på den svenska skolan i Tanzania under två år från och med den 25 augusti.
Men det har inte passat in i livet förrän nu, inflikar Eva.
<span class=MR>Gärna utomlands</span>
Torsten är rektor på St Hansskolan och har under våren bland annat undervisat på flyktingförläggningen.
Nu läggs flyktingverksamheten ned, i samband med det kändes det lägligt att begära tjänstledigt. Eva har undervisat på Komvux, som de senaste året haft sviktande elevunderlag.
I familjen ingår också barnen Agnes 4, Isak 7, och Amalia 10. En syskontrio som inte varit särskilt svårövertalad inför äventyret.
Vi berättade inte för dem att de skulle flytta till Afrika förrän efter det att vi fått tjänsterna (de sökte i februari, fick positivt svar i april). Och då lade vi fram det lite taktiskt, berättar Torsten.
De fick följa med hem till andra familjer som också bott utomlands. När vi kom hem så lät det ungefär "wow, de har bott i Indien".
Den äldsta sa först: Gärna utomlands, men inte Afrika! Sen blev det Afrika, men hon köpte det hela paketet, säger Eva som också tror att det kan vara nyttigt för dem att bo i ett annat land i ung ålder.
Det blir ju vardag där nere med allt vad det betyder av anpassning och kulturskillnader. Där är ju sååå varmt också. De kommer att få lära sig mycket nytt som att det kanske inte alltid är så lätt att ta sig till sina kompisar.
Torsten håller med om att det är en bra erfarenhet att ge sina barn några år i ett annat land.
Som syskon har de nog sammansvetsats lite inför resan. Till exempel skickade vi ned våra sängar för cirka två månader sedan. Sedan dess har de bott tillsammans, frivilligt, i ett rum - även om det inte varit nödvändigt.
De mest av de egna tingen i Visby är annars nedpackade och instuvade på vinden och i garaget. Övriga delar av huset är uthyrt.
<span class=MR>Jättelånga listor</span>
Ingen av dem har tidigare varit i Afrika. De har bara sett bilder på sitt nya tillfälliga hem och har en adress.
De första veckorna ägnas åt att bara komma på plats. Hitta bra matbutiker och sånt. Det här är inte som när man yngre och luffade och var utlämnad helt till sig själv. Vi möts av en familj på flygplatsen och kommer att ha en hushållerska som tidigare arbetat i en svensk familj, säger Eva och tycker det känns fint att veta att det finns människor på plats som ställer upp och hjälper till.
Inför avresan har varken Torsten eller Eva haft tid att tänka så mycket på de nya jobben och hur det blir där nere "i tjänst". All tid i sommar har gått åt till att ordna och fixa praktiska saker.
Jag har haft jättelånga listor på sådant som måste göras. Inför en sådan här resa är det hur mycket papperexercis som helst. Alla sprutor, ordna med fackavgifter och internationella körkort...
En viss mental förebredelse har det väl också varit mer eller mindre hela tiden.
<span class=MR>Mycket representation</span>
Skolan i Dar es Salaam ligger cirka sju kilometer från centrum. Klassen består i höst av 15 barn i åldern sex till 12 år. De flesta av barnens föräldrar jobbar inom SIDA, eller andra biståndsprojekt, på ambassaden - eller Cementa, som har en stor fabrik i Tanzania. Några barn kommer också från de andra nordiska länderna.
Själva undervisningen är densamma som här hemma. På St Hans arbetar vi också åldersintegrerat, så det är jag van vid, säger Torsten som kommer att arbeta både med ledning (i rollen som rektor) och med undervisning.
Som rektor handlar det dessutom mycket om att representera Sverige i olika sammanhang och hjälpa till med att bevara traditioner, seder och bruk - värna om den svenska kulturen i kolonin.
Bland annat är det skolans uppgift att arrangera ett luciatåg som lussar på svenska arbetsplatser varje år, har Eva hört.
<span class=MR>Många påverkas</span>
När någon gör en sådan här flytt påverkas inte bara man själv - utan hela ens närmaste omgivning.
Vänner, resten av familjen och kolleger kommer att följa deras vardag med hjälp av kommunikation på Internet.
Ja, det är fantastisk! Jag är inte van att använda mig av chat, men inser att det är väldigt bra om bor utomlands, säger Torsten och Eva tillägger att hans föräldrar lärt sig använda dator och Internet på gamla dagar för att på ett smidigt sätt hålla kontakten med barn och barnbarn.
Afrika-idén har blivit positivt bemött. Kanske har andra i bekantskapskretsen börjat tänka i nya banor. Några har sagt "Afrika, kanske ska man hälsa på?"
<span class=MR>Älskar sina yrken</span>
Båda säger att de älskar sina yrken.
Trivs med bostaden i Visby. Barnen har bra kompisar. De flyr inte från något, utan har en bra bas i livet.
Jag tror ändå att vi kommer att uppskatta våra liv på ett annat sätt när vi kommer tillbaka. Många av problemen i Sverige är lyxproblem. Vi kommer att inse att vi har haft tur här i livet, vi hamnade på rätt ställe.
Och så får man väl med all rätt som skribent påpeka, så här i efterhand, att de hade tur som träffade varandra i slutet av 80-talet på lärarhögskolan i Falun.
Jag är gotlänning och Eva är från inre Norrland, förklarar Torsten och säger att framtidsutsikterna i Norrland inte var de ljusaste på den tiden.
Det blev Gotland, och här har vi nu bott och undervisat sedan dess.
Därför är det dags med avbrott! Göra något nytt, säger Eva och menar att det är många, många yrkesår kvar.
Och Visby och Gotland, ligger där det ligger.
Hemma.
Så jobbar vi med nyheter