Wolfie Myrvälder sålde allt hon ägde och gav sig av till USA, till lilla staden Althea i Georgia där hon fått jobb som "cowgirl".
Vi talade om detta framtida äventyr, om att lämna allt för något annat, när vi träffades i sen februari.
Och nog kom hon till Althea, Wolfie, men ingenting var som det utlovats. Så hon drog. Med Greyhoundbuss. Tvärs över USA, till staden Mira Loma i Kalifornien.
- Så nu klättrar jag i berg, hjälper en kvinna som kandiderar för en plats i kongressen i Washington med att dela ut broschyrer, är trädgårdsmästare...allt beror lite på vem jag bor hos.
Vi ska återkomma till Wolfie där borta i USA senare i den här texten.
* * *
I veckan kommer Maja Sundberg och Filip Eskedahl från Visby hem till Gotland efter ett års teaterstudier på Santa Barbara City College i Kalifornien, USA. Ett "otroligt år", visade det sig.
När vi träffades i april förra året handlade intervjuerna om att vara 19 år och ha framtiden för sig. Och båda var spända inför den stundande resor. Det fanns ju så många frågor!
Och hur blev den dagen du landade, Filip?
- Jag minns den varma luften när jag klev ut på LAX i LA. Känslan av att vara på egen hand i ett annat land utan någon som helst aning om hur livet skulle bli...jag kunde inte sluta le, det var en så häftig känsla!
Mamma följde med från Kina
Kompisarna Filip och Maja har inte bott tillsammans under året utan delat lägenhet med andra studenter. De har pluggat teater och skådespeleri men året har också inneburit att de tagit ett kliv i den personliga utvecklingen.
- Efter att ha bott hemifrån ett år känner jag mig redo att börja leva ett vuxenliv. Jag har fått ett inre lugn sedan jag kom hit, säger Maja Sundberg.
Hur har synen på Gotland förändrats under året?
- När jag lämnade ön var jag trött på allt och ville bara bort från Gotland. Nu har jag fått perspektiv, jag uppskattar min underbara lilla ö så mycket nu och längtar efter att få komma hem.
Båda känner en sorg över att USA-året är över, att lämna alla nyvunna vänner, att än en gång har en massa framtid framför sig.
- Men samtidigt blir det underbart att komma hem till ön, till flickvännen och alla kompisar. Efter det här året ser jag både Visby och Santa Barbara som mina hem, säger Filip Eskedahl.
Och Maja Sundberg sammafattar så här: Gråt inte för att det är över, var glad för att det faktiskt hände.
Li Wei Xia flyttade från Kina till Gotland och Fårö våren 2007. Från trafikbuller och massor av folk till en ö där det går att tala med vinden.
I april förra året var hon tillbaka i Kina, och uppväxtstaden Xi’an för första gången på fyra år. Ett känslosamt möte, visade det sig.
- Jag blev så stressad av all trafik, allt buller, säger hon. Att hålla reda på barnen där...jag hade ju blivit van vid Fårö.
Det blev en månad bland syskon och vänner, sambon Peter Broman var också med, Fårökillen som hon träffade när han var där och byggde Destination Gotlands så kallade "Kina-färjor".
De reste runt, klättrade i berg, badade i varma källor...och till slut hade en månad gått.
Berätta om dina känslor när det var dags att flyga tillbaka?
- Jag var inte så ledsen, faktiskt, mamma följde med, hon var hos oss i två månader och fick vara med på barndop på Fårö, det var jättestort för henne.
I den intervju jag gjorde med Li Wei Xia, eller Anna som hon kallar sig i Sverige, just före Kina-resan önskade hon just det, att mamma Zhang Hua Mei någon gång skulle kunna besöka dotterns nya liv. Det har hon gjort nu, och kanhända blir det fler gånger.
Li Wei Xia studerar nu till socialpedagog på folkhögskolan i Fårösund och hoppas så småningom få ett arbete för att kunna rota sig än mer i det svenska.
Estelle seglar till Visby
Eksta-tjejen Lucinda Andersson har vigt sitt liv åt det palestinska folket. Det har hängt i sedan högstadieåren på Klinteskolan; tv-inslagen från Västbanken då, hur israeliska soldater öppnade eld mot demonstranter; ett tydligt minne.
En onsdagsmorgon i augusti satt jag på verandan i Eksta, drack te och talade om hennes starka politiska engagemang. Och också om den förestående resan till Palestina, hennes fjärde sedan 2009. Ty hon bestämde sig redan tidigt att se konflikten med egna ögon.
Hur det gick sedan? Inte så bra. Lucinda och hennes mor, som följde med, kom aldrig fram till Västbanken.
- Vi åkte till Jordanien för att den vägen komma in i Palestina. Jag var nervös, så klart, men trodde i min enfald att de skulle släppa in oss. Ingen av oss är över 1,60 och ser rätt snälla ut...men nej. Vi var dumma nog att be dem att inte stämpla våra pass, vilket gjorde dem misstänksamma, berättar Lucinda.
Hon bröt ihop, vädjade om att faktiskt få passera men gränspolisen visade kalla handen.
- Den dagen var den värsta i mitt liv...när jag tänker på att jag inte kan hälsa på mina palestinska vänner, inte komma tillbaka till de byar jag bott i...det gör riktigt, riktigt ont.
Varför släpptes du inte in?
- Jag har aldrig brutit mot israeliska lagar..."brottet" är att jag visat solidaritet med Palestinas folk, det var den informationen de fick när de kollade upp mitt namn.
Många ögon att se in i
Lucida gjorde i januari ytterligare ett försök att ta sig till Västbanken. Det gick inte då heller.
- Jag hade bytt mitt namn och gjort ett nytt pass och tänkte kanske, kanske. Men jag sattes i ett förhörsrum och förhördes i en timme som straff för att jag försökt "lura" dem.
Nu är Lucinda åter på Gotland, kommer i sommar att jobba på Crêp-eriet i Hablingbo och flyttar till hösten sannolikt till Uppsala för lärarstudier.
I intervjun då sa du att du alltid var "arg". Är du fortfarande det?
- Ja. Förtryckta folk runt om i världen reser sig, det finns hopp också för Palestina. Och en dag ska jag återvända dit. Solidariteten med det palestinska folket kan ingen ta ifrån mig. Just nu håller jag inom Ship to Gaza på med planerna för att segla vårt skepp Estelle till Visby under Almedalsveckan.
Iskall vit februari när jag hälsade på den skapande själen, 19-åriga Hilda Larsson, i Alva. Det blev ett härligt samtal om konst och fantasier; om att låta tankarna sväva fritt.
"Hon har till slut låtit sig själv löpa" blev rubriken över de två sidorna.
Och sedan den där dagen har mycket hänt. Bland annat har Hilda lämnat Gotland för Stockholm.
D tyckte det var jobbigt att som den siste av fem syskon säga hej då till föräldrarna. Hur gick det med det?
- Det var svårare än jag trott att säga "hej då" till vissa personer. Även om jag inte flyttat så långt vet man inte när man ses nästa gång. Själva känslan att jag nu tagit ett steg bort från barndomshemmet har jag nog inte riktigt landat i ännu.
Hilda hyr ett rum på Ekerö, arbetar som personlig assistent några kvällar i veckan, har ytterligare ett jobb inom en välgörenhetsorganisation. Dessutom har hon antagits på tre skolor med konstnärlig inriktning till hösten.
- Så jag får se vad det blir av allt.
Hur närvarande är Alva för dig?
- Det är 19 år av mitt liv, det är mina skogsstigar, mina skrubbsår och mina mesta dagar. Här är det väldigt annorlunda och jag känner mig liten inför allt. Men jag tänker att jag klarar det just för att jag vet att jag kan komma tillbaka till var jag kommer ifrån, där finns alltid lugn och utrymme.
Din favoritkänsla är när du klarat av något du inte trodde du kunde, sa du när vi träffades.
- Ja. Och här är så mycket nytt. Jag tänker på lärdom, färg och gärna många skratt. Det finns så många fina ögon att titta in i tänker jag, det vill jag göra. Och så vill jag växa. Jag tror på förändringar. Det utvecklar och stärker.
Tillbaka nu till Wolfie Myrvälder i USA. Hon som har förmågan att skapa kaos runt om sig, men också har förmåga att landa på fötterna med hjärtat fyllt av "wow"!
Hon som förälskade sig i de röda bergen i Arizona när hon var där för några år sedan. När hon flög tillbaka till Sverige den gången och blev "bergtagen" av synerna under sig, som hon berättade i intervjun.
Flera kilo klokare
Din dröm om USA...blev det som du hoppades?
- Jo, drömmen var att flytta hit. Men jag hade inga skyhöga förväntningar, livet har lärt mig att vara tacksam för alla nya upplevelser i stort och smått.
Det där du sökte, vad det nu var, har det på något sätt förändrats sedan du kom dit?
- Nej, jag har bara blivit ännu säkrare på att det är de röda bergen som är viktiga för mig. Där ska jag bo, i trakten kring Sedona nånstans. När jag passerade Arizona med greyhoundbussen hörde jag hur bergen, de röda bergen kallade mitt namn, som ett eko, och det fyllde mitt hjärta med lycka!
På vilket sätt har du utvecklats som människa på den här korta tiden, ett par månader?
- Jag ser på människor med andra ögon, vissa lovar saker men ångrar sig snabbt, men det finns också små änglar därute, som lägger sin vinge över en när behovet är som störst! Jag känner mig flera kilo klokare nu än när jag kom, säger Wolfie Myrvälder.
* * *
Och så är det. Varje dag lär oss något nytt. Tiden står aldrig stilla, varje dag färdas vi i framtiden.