"28...någongång måste man ta ett beslut"

Han ska till flyget när vi träffas, från Visby till Bromma på vingar av stål, som Tomas Ledin skulle sagt på sitt P4-vis.
Sen Hovet på kvällen. Favoritlaget Djurgården möter Brynäs i hockeyslutspelet och sånt kan ju vara värt en flygbiljett.
- Jag följer slutspelet slaviskt, säger han. Jag vet inte vad det är med idrotten som lockar mig så mycket...kraftmätningen, man mot man, att ta ut varandra...
Och Djurgården är favoritlaget?
- Ja. När jag växte upp i Västerhejde var Håkan Loob stor och då var det ju Färjestad, men höll man inte på dem...då fanns det liksom bara Djurgården. Jag går på matcherna så ofta jag kan fast nu när jag pendlar har jag inte säsongskort längre.

Jakob Larsson. Välkänd röst i Radio Gotlands förmiddagsprogram tillsammans med kollegan och mångårige vännen Johannes Hallbom.
Och dessutom alltså trummis i gruppen Tony Clifton. Även där ihop med frontande Johannes.
Någorlunda mogna män som gör saker tillsammans.

Det här ska bli ett samtal om att leva sin dröm, om pendlandet mellan ö och fastland och frågan vart livet ska ta vägen nu, vid 28.
Men först, Jakob. Vad gör du nu för tiden?
- Jag är trummis, då, och just nu håller vi på att spela in vårt andra album. Och så radiojobbet sedan två år snart, förmiddagsprogrammen och så "Stereo" på fredagen.
Varför hör du aldrig av dig? Till exempel för att intervjua mig? Nu hann jag först.
- Ja, jo, men det kommer, haha. Vi kan väl säga så, det kommer.
Okej, bra, för det var alldeles för länge sen vi sågs.
- Ja, när var det senast...ett år sen? Rockskallegalan i fjol, va. Backstage. Det var lite dimmigt då, minns jag.
Och därmed lämnar vi det, tycker jag...bor du kvar i samma tvåa?
- Jo...det kan man nog säga. En etta med stort kök på Södermalm, det är som en en-och-en-halva. Jag har bott där i två år nu.
Vad jobbar du med?
- Ja, det är ju radion. Vi pendlar, Johannes och jag. Han bor ju också i Stockholm. Ibland jobbar vi in och får en långhelg, det är rätt skönt, då hinner man göra grejer, se en tidig bio, ta en picknick, vad som helst.
Grått ute den här dagen men våren som porlar. Jag bubblar av frågor och Jakob svarar men avbryter också ibland med sitt underfundiga leende.
Men det är sånt man får ta, jag ger igen om jag hamnar i hans program.

Jakob växte upp i Västerhejde, i ett pojkrum med basketspelaren Scottie Pippen på väggar, hamnade så småningom i högstadiet på Södervärn och där började saker och ting falla på plats.
Bland annat blev han polare med Johannes, redan nämnd med inte glömd.
- Man kollade runt lite, där är en till som gillar Oasis, liksom.
De båda bildade snart bandet Galaxy Gramophone som sedemera till dels övergick i Tony Clifton. Ett band vars satsning tog dem från ön.

Grönare gräs hemma
Några och 20, då är Gotland inte längre platsen att vara på. Eller: småstaden där man växer upp. Ut och upptäck, slit banden, väx.
- Vi drog till London direkt, vi tog det liksom ett steg till och det var bara för musikens skull. Det var mest jag som ville dit. London, liksom, det var häftigt att gå omkring i rockhistorien, "här gjorde Keith Moon det och det"...vi var helt säkra på att det inte var någon match att slå igenom.

Det var det. En rätt tuff men lärorik match. Trångt boende, när en andades ut blåste det i polisongerna på någon annan. För medlemmarna i Tony Clifton blev det ett nyckelår för vad som gäller: repa, repa, repa. Och så repa lite till.
De slog aldrig igenom, inte som det ville. Men det kommer vi till.

Jag har ju också gjort det där, lämnat min uppväxtort...men varför gör man det? Varför flyttar så många, nästan alla i den åldern, härifrån till Stockholm?
- För att gräset är grönare där...men sen kommer en dag då de flesta märker att det nog var bättre gräs där man var ung.
Har du märkt det?
- Jag hade aldrig trott att jag skulle komma tillbaka hit, men redan nu känner jag att det finns en livskvalitet här...synd bara som sagt att så många flyttar.
Hur många kompisar är kvar?
- Tre, fyra, kanske av de riktigt nära. Men om tio år är det fler, då har många kommit tillbaka, det är jag rätt säker på.
Du pratar om Gotland som om du redan återvänt men du bor i Stockholm sen sju år...eller hur är det? Var bor du?
- Jag bor i Stockholm och jobbar på Gotland...här är det bara jobb...eller jag bor ju lite här också, hos mina föräldrar när jag är här...eller, jag vet inte, jo, jag bor i Stockholm, så är det, haha.
Vi ska komma till radion och resten av livet men först tar vi musiken till sista refrängen.
För en gång var de nära, säger Jakob. Nära, så nära.
- Vi hade en viktig spelning men impade inte tillräckligt på skivbolagschefen så...det blev inget.
Bara att gilla läget, som Tomas Ledin skulle sagt på sitt P4-vis.

Uppvuxen med radio
Jakob säger att de fem i bandet coolat ner nu, målet är inte att "lyckas" utan att ha kul och må bra.
- Vi har det fantastiskt nu, glädjen är tillbaka, vi gör precis som vi vill. Annars finns det så mycket folk som talar om att det ska vara si eller så, det skiter vi i nu, haha.
Ni har lagt ner drömmen om att bli något?
- Bli något...jag tycker nog att vi är något ändå. Vi är några väldigt nära vänner som delat samma dröm, samma mål, som kämpat ihop...det är en sån extrem kick att få spela musik man tycker är bra tillsammans med sina bästa kompisar, det kan inte bli bättre.

Jakob Larsson tycker låten "Soul sacrifice" med Santana har ett häftigt trumsolo, han ser gärna tv-serierna "The Wire" och "South Park", han tycker skådespelerskan Kristin Kreuk är snygg.

När Tre Kronor tog OS-guld i Lillehammer 1994 satt Jakob i familjens blå Ford Escort och följde straffdramat i bilradion. Ett starkt och outsuddligt radiominne. "Foppas" straff, Lasse Granqvists vrålande referat, "det var bättre än tv" minns Jakob.
Han är uppvuxen med Radio Gotland, alltid den kanalen på hemma i köket i Sigrajvs i Västerhejde.
Han säger att det var stort för honom när han började jobba på stationen, att träda in bakom dess dörrar och få träffa eter-ess som Henrik Wallenius och Thomas Gottfridsson.
Nu är han själv en välkänd röst. En förnyare, anser jag. Som tillsammans med Johannes tar ut svängarna och som gör det med glimt i ögat och ett rågat mått kärlek.
Men ändå. Rocktrummis på helgen som sen spelar Yngve Stoor i önskeprogrammen...en liten motsättning, va?
- Nja, haha, när är vi ju inte precis Mötley Crue som är ute och svinar, vi är i själva verket ett väldigt snällt band...men okej då, lite skilda sidor är det kanske.
Du liksom jag gör ju bland annat personintervjuer...ger det någonting tillbaka till dig?
- Väldigt, väldigt mycket. Jag har gjort en del intervjuer med äldre människor här på slutet...de sitter ju inne med så otroligt mycket, har så mycket att berätta, hur det var innan fotogenlampan, till exempel...man kan relatera till det, men inte förstå...jag tycker det är viktigt att vi yngre lyssnar på dem. De har så väldigt mycket att lära oss.
Och du själv...var befinner du dig i livet just nu?
Han är tyst ett tag, funderar, slänger lite med 70-talsfrisyren:

"Kan inte ha det bättre"
- Bra fråga...på tröskeln till fortsättningen av livet, men jag vet inte riktigt vad som finns bakom dörren...28...någongång måste man ju ta ett beslut, jag kan inte fortsätta att pendla som nu. Jag är där nu, vid det vägskälet. Ska jag stanna? Ska jag fortsätta med radio, kanske försöka utveckla det ännu mer...
Funderar du kring framtiden?
- Nej. Nej, jag är inte särskilt stressad...och det har man väl lärt sig av de här äldre människorna att visst kan man påverka en del, men till slut löser det sig ändå, det blir slumpen som avgör.
Om du leker i tanken och 20 år fram i tiden ser tillbaka på det liv du har nu...vad tänker du om det?
- Alltså...det har slagit mig hur privilegierad jag är som får jobba med det jag gör...som får komma hem till folk, göra program som många bryr sig om...jag kunde inte ha det bättre.

Jag skjutsar Jakob Larsson till flyget sen. En gång körde jag rockbandet Reeperbahns trummis från Hultsfred till tåget i Nässjö. Nu kör jag Tony Cliftons batterist till Visby flygplats. Det är stort det också.
På kvällen kollar jag resultaten på tv-sporten. Djurgården vann med 2-1.
Och i DN på nätet läser jag att Reeperbahn just givit ut en samlingsbox.
Och så skriver jag det här och får det att se ut som om allting hör ihop på nåt slags P4-vis.

"28...någongång måste man ta ett beslut"

Jakob Larsson står på tröskeln till fortsättningen av sitt liv.Och så är han röst i radio.Och trummis i ett rock och roll-band.Holy shit baluba så mycket på en gång.