25 år med Hassela i Klintehamn: "Det fanns ingen tanke på att det skulle bli så här stort"

Våren 1982 kom fyra ungdomar från Söder i Stockholm till Klintehamn. Med dem börjar Hassela Gotlands historia.
25 år senare har mer än 600 ungdomar följt i deras spår och i dag har Hassela Gotland mer än 100 personer anställda.
- Från början fanns ingen tanke på att det skulle bli så här stort, berättar Lasse Siggelin.

Lasse Siggelin sitter i Hasselas stora matsal på Södra Kustvägen 6 i Klintehamn. En matsal som varje dag serverar 150 luncher och middag till mellan 60 och 70 personer. Det är liv och rörelse omkring honom, trots att vi är mellan frukost och lunch. Några gör upp planer för dagen, andra tittar införbi på en fika.
Det var på den här adressen som "Kustvägens utbildningskollektiv" startade på vårvintern 1982.
Kerstin och Lasse Siggelin hade köpt den stora blå villan i mitten av 70-talet och när Lasse efter en praktik på Valstadkollektivet ville starta ett eget kollektiv blev det naturligt att börja på hemmaplan.
Egentligen skulle de inte stanna här. Siggelins blåa villa låg mitt i samhället, bara ett stenkast från Ica och banken. Kerstin och Lasse sökte efter ett annat hus, med mer avskilt läge.
- Alla kollektiv fanns ju ute på landet, och det var både för att skydda ungdomarna och omgivningen. Men efter ett tag märkte vi att det fungerade bra här. När ungarna snattade på Ica eller köpte thinner på färghandeln så kunde vi ta tag i det och prata med handlarna direkt.
- Det blir konflikter när ungdomarna kommer ut i samhället, det kommer man inte undan. Frågan är bara när man ska ta dem.

Grannarna var positiva när Siggelins sökte tillstånd till sitt behandlingskollektiv, men alla tog inte emot dem med öppen famn. Polisen i Klinte avstyrkte deras ansökan och skolan var i början inte intresserad av att ta emot Hasselaungdomarna som elever.
- Jag förstår deras rädsla. Men vart ska besvärliga barn ta vägen?
Men det där var i begynnelsen. När Lasse Siggelin summerar de 25 åren i Klinte tycker han ändå att han har mött en stor tolerans:
- Klintehamn är ett ovanligt tolerant samhälle. Det är flera saker som kan ha lagt grunden till det: Klintehemmet fanns ju här, men Klintehamn är också en gammal handelsplats.
Den som oroade sig för att Hassela skulle öka brottsligheten i Klintehamn har under årens lopp fått vatten på sin kvarn. Det har inträffat flera allvarliga händelser. När Pressbyrån i Klinte utsattes för väpnat rån av Hasselaungdomar tappade Lasse Siggelin för en stund tron på vad han höll på med, men också en så allvarlig händelse kunde redas ut i Klintehamn.

Annars har Lasse Siggelin sällan tvivlat på den verksamhet som kollektivet bedriver. Det medlevarskap som är den verkliga grundstenen i Hasselas behandling är densamma nu som för 25 år sedan. Medlevarna lever tillsammans med de ungdomar som placeras här.
- Medlevarskapet är den mest verksamma delen i behandlingen. De som har bott här berättar efteråt att det är det som är "grejen". Våra ungdomar behöver bygga upp nya relationer med vuxna som kan gräla på dem, hålla i dem och ge dem en klapp på axeln. Det blir som ett familjeförhållande, förklarar Lasse.

Men mycket har också förändrats på Hassela. 1982 startade verksamheten med fyra ungdomar och tre vuxna i den blå villan.
Här skulle man leva och bo tillsammans som en familj och förmedla sina egna värderingar till ungdomarna. Eftersom Lasse och Kerstin Siggelin var aktiva i vänstern blev det också något som präglade hela kollektivet.
- När vi började var vi ganska fyrkantiga. Då trodde vi att det skulle bli enklare för ungdomarna om alla som jobbade hos oss hade samma åsikter och förmedlade samma bild av politik, skola och sexualitet. Men där har det blivit en glidning. Människor är olika och det måste ungdomarna också få möta. Livet hos oss måste vara som livet!
- Numer är vi nog mer som ett tvärsnitt av livet.
På 90-talet, när Hassela hade funnits i tio år, tog verksamheten en ny vändning. Då började Mats och Susanne Barre arbeta på Hassela och de kom med nya idéer till kollektivet.
- Då blev det en annan kraft i det här. Barre satte fart på ett helt nytt tänkande och verksamheten stack iväg åt alla möjliga håll, berättar Lasse.
Hassela Gotland startade egen friskola och byggde upp Hassela vävars, som arbetar med textilproduktion och driver en liten butik.
Hassela startade djurpark och hade ett utbildningsfartyg och drog igång en turnerande teaterverksamhet och kafé med bageri. Och mycket, mycket annat. Om någon brann för en idé med ekonomisk bärkraft som kunde ge ungdomarna praktik, så var den värd att prövas.
Vid den här tiden hade den blå villan på Kustvägen för länge sedan blivit för liten. Hassela expanderade och köpte in en lång rad fastigheten runt om i hela Klintehamn. I dag äger Hassela inte bara Högre folkskolan, Snöboms magasin, Klintegården, hotellet, gamla bokhandeln, gamla färghandeln och flera vanliga villor utan också det nybyggda bostadsområdet Solrosen som byggdes på ett fält mellan Donnersgatan och Klinteskolan.
Hassela syns och hörs och sätter fart i Klintehamn.

Ett behandlingshem som Hassela blir också en spegel av en större omvärld.
Det finns fler diagnoser på ungdomarna som kommer till Hassela i dag. De allra flesta som skrivs in äter medicin och samarbetet med psykiatrin har blivit mer intensivt. Men i grund och botten handlar det om samma "trasiga ungar" och problematiken är av samma slag som förr.
Men problemen är större. Lasse Siggelin tycker att det märks att samhället har hårdnat.
- Ungdomarnas historier är värre nu än förr. De flesta som kommer till oss kommer från någon form av inlåsning. Trots att det går bra för kommunerna och trots att man säger att man ska satsa på de mest utsatta barnen så har det ofta gått mycket långt innan ungdomarna kan placeras här hos oss.
- Värst är det med de ungdomar som inte är utagerande, utan som vänder det inåt. De blir ofta inte placerade förrän de har gjort sig ordentligt illa många gånger.
Och behandlingstiderna blir kortare.
- Alla vill att behandlingen ska gå fort. Kommunerna vill avsluta placeringarna så fort som möjligt, trots att vi vet att tiden är det bästa läkemedlet.

Behandlingen på Hassela är framgångsrik. När man följde upp hur det gått för alla de ungdomar som skrevs ut från 2002 till 2004 kom man fram till att det hade gått bra för 90 procent av flickorna och 75 procent av pojkarna.
Tanja är en av dem som det har gått bra för. Hon är 31 år i dag och kom till Hassela som 13-åring. Tanja kommer aldrig att glömma den omvälvande introduktion till behandlingen som gällde på den tiden. När Tanjas gäng kom till Gotland skjutsades de upp till en bondgård på Fårö där de skulle delta i alla sysslor på gården.
- Det var tufft för ett gäng ungdomar från storstan. Och sedan när vi skulle ta oss till Klinte så fick vi veta att vi måste vandra hela vägen!
Tanja var yngst i en stor syskonskara och eftersom hennes mamma hade dött hade pappan ensamt ansvar för alla barnen. Det blev övermäktigt och i dag är Tanja tacksam för att han bad om hjälp. Hos Siggelins blev Kerstin och Lasse som ställföreträdande föräldrar och här fick Tanja ordning på vardagen igen.
- Jag började gå i skolan igen och jag fick hjälp att hitta sådant som jag tyckte var roligt. För mig blev det dans.
Nästan 20 år efteråt har Tanja kommit tillbaks till Hassela som anställd. Hon är ganska ny i gänget och ser att mycket har förändrats, men Tanja känner ändå igen sig. Hassela har vuxit men grunden för verksamheten är den samma.

Affie Incirli är en annan av Hasselas ungdomar som valt att stanna kvar. Hon var 18 år och hade en strulig bakgrund när hon kom till Klinte. I många år turnerade hon runt med Hasselas teater "Don´t forget to kiss Your mother goodbye", men nu lever hon som medlevare på kollektivet sedan fyra år. Affie träffade sin man här och tillsammans har de dottern Thea som är nio månader.
Att ha småbarn på Hassela är inga problem. Här finns det alltid famnar som kan hålla och Thea har aldrig tråkigt.
- Det kan inte bli bättre! Det finns människor omkring Thea hela tiden och när hon växer upp kommer hon att leva med förebilder omkring sig.