- Det var en härlig tid

Gotland2006-10-07 06:00
Del 4 av dvd-skivorna är dedikerad till Rolf Beinert, som var Burres bästa vän genom hela livet. Båda älskade naturen och djurlivet. För Rolf Beinert blev intresset hans yrke och arbetade under många år som länsjaktvårdare på Gotland.
Här berättar han om deras vänskap.
- Burre var två år äldre än jag och vi träffades i småskolan på Södervärn. Båda växte upp i Halsjärnet i Visby, på Villagatan. Vi träffades i stort sett varje dag och var alltid ute i terrängen. Senare gick vi på Solberga och Läroverket tillsammans. Jag trivdes inte så bra i skolan, ville ut och jaga kanin.
Var det spårsnö var det ännu svårare för mig att stanna kvar i skolbänken. Spåren av små möss, fåglar - man ville se vart de ledde.
Jag slutade innan studentexamen. Medan Burre gick ur gymnasiet med fina betyg.

Beskriv Burre
- Burre visste mycket, kunde mycket. Nyfiken. Lättsam. Han prata östgötska, hela livet. Skrattade ofta. Det går inte att placera honom i ett visst fack, det finns inget fack han skulle passa in i. Burre var sig själv.
Som pojke var han väldigt plikttrogen, skolan gick i första hand. Han var väldigt duktig att teckna. Burre bytte snabbt hobby. Han blev bra på allt han gav sig fan på. Som att bygga kanoter eller spela tennis. Han var en energisk pojke.
- Burre var uppfinnare redan som barn. Om det var något som inte fungerade, då funderade han ut något nytt. Han tog bort och satte dit. Det kunde vara bygga ut en kamera med allehanda finesser eller att konstruera en cykelkorg för hundar. Om det inte gick att använda som han ville tog han det positivt och sa" Nu vet vi att det inte går och är en bit på väg".
- Som man klädde han sig aldrig i mörk kostym som de andra affärsmännen. Det var inte han. Burre föredrog sportkläder. Han sa att om folk inte tycker att han duger som han är så får det vara.

Berätta om era äventyr
- För några år sedan sa Burre till mig " Vi gjorde egentligen aldrig något sattyg. Vi pallade inte ens äpplen", men det berodde nog mer på att våra egna äpplen hemmavids var betydligt godare än andras. Däremot tillverkade vi sprängmedel och gjorde raketer, sprängde och stod i, men vi skadade oss aldrig. Burre var duktig på kemi.
- Jag hade en collie, Ruff. Hunden lärde oss att jaga. Han var den tredje grabben i gänget. Ruff var aldrig kopplad men försökte inte heller smita.Vi tre var ute på militärens övningsfält på hällarna och jagade. Vi köpte illrar, två kronor styck kostade de, för att skrämma kaninerna i jakten. När vi kom hem från skolan gjorde vi nosringar till illrarna, tillverkade burar eller byggde kanoter. Fiskare lärde oss att göra nät, med hampa och lin.
- För det mesta fångade vi djuren för att släppa dem senare. Tyckte vi synd om något kräk fick han gå, han hade inte gjort oss något ont.
Vi fiskade också mycket. Burre drog upp en jättelik piggvar på flera kilo i Visby hamn. Den skröt han mycket om. Han kunde inte ens lyfta upp den utan fick dra den in till land.

Vad hände efter att Burre flyttade?
Burre lämnade Gotland 1948 och utbildade sig till civilingenjör i Stockholm. Han gifte sig för första gången (gift tre gånger) och fick sedermera två barn. I mitten av 1950-talet emigrerade de till USA. Han tyckte han hade större chanser att utveckla sig där. I början var det svårt för honom där men sedan startade han egna företag och gjorde uppfinningar. Han doktorerade och blev välbärgad.

Hur fungerade er vänskap efter att Burre emigrerat.
-Vi var samma skrot och korn, höll ihop hela livet. Minst en gång i månaden ringde vi eller skrev till varandra. Han var väldigt intresserad av naturlivet på Gotland, han hittade aldrig något liknande i Amerika.
- Hade jag en bergsuv, havsörn eller säl hemma så sa han "Jag kommer på fredag" och så gjorde han det.

Kände du till Burres arbete med sin barndoms memoarer?
- Burre höll på i många år med att skriva, rita och fotografera. En vinter han var här på Gotland, det var in i norden kallt. Han låg i en snödriva både länge och väl. Vred på objektivet för att få rätt ljus och vinkel när han fotograferade. Burre var väldigt nogrann med allt.

Hur är livet utan Burre?
- Det är tomt. Man känner sig liten.
- Jag åker fortfarande ut i naturen. Minst några gånger i veckan besöker jag platser där jag varit förut. Men det finns inte samma rika djurliv som förr, säger Rolf Beinert.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om