Det här är en intervju om att hantera smärtan när det som inte kunde hända ändå hänt. Om att ta sig igenom ett kaos och komma ut på andra sidan som en annan människa.
För livet kan bli meningsfullt igen, även om det är svårt att tro när det svarta är som svartast.
Det är delvis därför han ställer upp på den här intervjun, Patric. För att kanske hjälpa andra i samma situation, en slags utsträckt hand från medmänniska till medmänniska.
– När vi befann oss i den värsta och djupaste sorgen efter att vi mist Arvid den där sommarkvällen fick jag ett brev av en tidigare medarbetare som gått igenom samma sak. Nu har det gått tre år, skrev hon, och jag trodde aldrig livet skulle bli meningsfullt igen, men det har det faktiskt blivit.
Han satte stort värde på just det brevet, säger han, den gav hopp om lättnad längre fram. På sätt och vis är den här intervjun Patrics brev till andra som drabbats av det obegripliga.
Patric Ramberg är sedan 2013 teknisk direktör inom Region Gotland, det är kring frågor om vatten, avlopp, vägar och byggnader han vanligtvis uttalar sig i media. Det här är ett helt annat samtal.
Född i Gamla stan, uppvuxen på Söder, pappa sjöofficer, mamma egen företagare, äldst av fyra syskon vilka alla tidigt fick lära sig att ”stå på, annars står någon annan på er”.
Utbildad på teknis i Linköping gick Patric på en första dejt med Marianne på sin 30-årsdag, ett år senare gifte de sig. Hustrun är från Väskinde vilket passade bra, Patric hade redan en relation till Gotland efter många somrar i familjens tillhåll i Vamlingbo.
I dag bor de i Bromma men också i ett gult hus i Botvaldevik. De var på seglats runt ön, seglingsentusiaster som de är, lade till i hamnen, det var 2011, en skylt visade ”till salu” och så slog de till. Tanken på ett hus på Gotland var inte längre bara en tanke.
Tillsammans har de tre barn, Edward som är 17, Lovisa som snart är 22 och Arvid som är äldst med sina 20 år.
För så är det. Även om tiden går blir deras äldste som aldrig äldre är just 20. Han dog mitt i språnget, i sitt livs blomning när framtiden låg hägrande och öppen.
– Han hade just flyttat till en egen lägenhet i Uppsala, börjat läsa medicin, han såg fram mot allt...allt låg för hans fötter. Döden kom så fort, helt utan förvarning.
Vi sitter i köket i Botvaldevik, kaffe, mandelkakor, hundra meter bort ligger hamnen, full av liv under sommaren men nu septembertyst, kvällarna blir snabbt mörkare, om natten klirrar stjärnorna fint i det svarta.
Vi pratar om livet och döden, två motpoler som är förutsättningen för varandra.
Vem var han, Arvid?
– Ja, säger Patric, det är så lätt att bara lyfta fram allt positivt, men det hade jag sagt även om han var med oss. Han var extremt social, ambitiös, omtänksam, ett kitt i familjen...en kul kille, helt enkelt. Full av liv, huset alltid fullt med kompisar. Besöken tog slut så här, säger han och knäpper med fingrarna.
Det var den 21 juli 2014. Familjen var ute med Carisma, en seglare av modell Arcona 355. De hade från början tänkt gå till Baltikum, Patric hade köpt sjökort, men planerna ändrades, istället hade de gått från Botvaldevik, övernattat på Gotska Sandön och fortsatt norrut mot Stockholms skärgård.
Arvid skulle på en fest i Sandhamn, han var själv seglare av liv och lust och hade många kompisar där.
– Så vi gick dit, släppte av honom och förtöjde där, vi också, berättar Patric.
Några få timmar senare kom livet, hans och resten av familjens, att ta en helt ny riktning.
När som helst kan han höra den där mobilsignalen, yrvaket notera att klockan är ett och från luften höra rotorbladen av en hovrande helikopter. Arvid saknades, vart hade han tagit vägen? Patrick och hustrun sprang ut och deltog i letandet, allt var kaos i sommarnatten.
Det var räddningspersonalen som fann honom. I efterhand visade det sig att Arvid snavat när han hoppat i land från en segelbåt, slagit i kajen, hamnat i sjön och drunknat.
Jag frågar om Patrics känslor då, när han kom till insikt, och han säger att han inte minns, allt var just kaos, men ett minns han med tydlighet. Den klara insikten om att livet aldrig mer skulle bli detsamma.
Resten av natten tillbringade de med sin Arvid, han låg på bryggan, familjen intill, räddningspersonal till hands för att ge stöd.
– Det var en viktig stund, att få den tiden med honom. Men något av det svåraste, kanske svårast av allt, det var att väcka Edward, han var tolv då, och berätta att hans storebror och förebild var död. Jag ser det framför mig när som helst, hur vi gick tillbaka till båten för att...ja, ge hans liv en helt annan riktning.
För ni låg förtöjda alldeles intill?
– Ja, max hundra meter därifrån, hundra meter...och vi kunde inget göra.
Arvid ligger i dag begravd på kyrkogården i Bromma. Patric, som veckopendlar, är där nästan varje helg, tänder ljus, håller i ordning. Övriga familjen, främst Marianne, är där oftare.
– Vi ser till att det alltid finns ett tänt ljus, vi hedrar Arvid genom att hålla snyggt och prydligt. Det är en plats att gå till, en plats som skulle vara svår att lämna genom att exempelvis flytta därifrån.
Men samtidigt, säger han, finns Arvid överallt. I början såg Patric honom på stan, men tiden har gått och han ser honom allt mer sällan.
I tankarna är han däremot ständigt.
– Jag pratar med honom ibland, berättar vad jag gjort, säger godnatt och godmorgon, för mig är det viktigt att han finns med mig.
Är han rent av mer närvarande nu än tidigare?
Patric sitter tyst ett tag, det gör han ofta, ibland fuktas ögonen, känslorna ligger nära, så nära.
– Ja, jag tror det är så. På många sätt tänker jag mer på honom nu än när han var i livet, han är minst lika mycket i mina tankar som Lovisa och Edward.
När någon frågar hur många barn du har, vad svarar du?
– Tre. Jag kommer alltid säga att vi har tre barn. Jag märker ibland hur de man pratar med backar när jag berättar att en av dem inte är i livet...många tycker det är jobbigt. Vi trollar bort döden för mycket i vårt samhälle, tycker jag. Men jag pratar jättegärna om Arvid, det är ett sätt att hålla honom levande för mig och för andra.
När Patric återinträdde i tjänst som teknisk direktör inom Region Gotland, efter att han varit sjukskriven en bit in på hösten, samlade han ledningsgruppen och lade alla kort på bordet.
– Jag berättade vad som hänt, att jag mår dåligt, att jag vill bli behandlad som vanligt men att jag uppskattar om någon ibland frågar hur jag har det. För mig var det det bästa sättet och jag jag märkte att även medarbetarna tyckte det var skönt att vi klarade ut läget.
I efterhand ser han att sorgearbetet har tagit tid och måste få ta tid.
– Det går inte att komma undan, man måste igenom det och också tillåtas sörja på sitt eget sätt. Marianne blev tidigt lösningsorienterad och brakade ihop senare, jag gick ner mig ganska direkt...det måste få vara så, alla har sina egna sätt att hantera kriser. I efterhand har jag gått i terapi, det har hjälpt.
Patrics inledande helande blev att göra ett bildspel som visades på begravningen. Det ligger i hans dator sedan dess men aldrig mer har han tittat på det, tiden har inte varit mogen.
Han säger att familjen svetsats samman av traumat och att de tidigare starka banden har blivit än starkare.
Men det har också satt sina spår.
– Lovisa tyckte det var oerhört jobbigt när hon skulle bli äldre än Arvid, men hon kom över det bra, som det verkar. Edward har kanske blivit mer tystlåten, svårt att säga vad det beror på. Marianne arbetade som narkosläkare specialiserad på intensivvård men har nu valt en delvis annan yrkesinriktning.
Och du själv?
– De som inte vet vad jag gått igenom märker nog ingen skillnad, de som känt mig länge tycker kanske att jag blivit mer eftertänksam och har längre till skrattet och ja, så är det nog.
De djupaste såren kommer aldrig att läka, det vet han. Men det går att lära sig leva med dem, trots att livet aldrig mer blir detsamma.
– Det är kärnan i sorgen. Jag kommer alltid att sakna Arvid, men jag har lärt mig att leva med saknaden. Jag har tvingats till det och jag har ett förhållandevis bra liv nu, vi har ett bra liv trots ärren i själen.
Arvids kompisar som kom och gick försvann verkligen inte i ett fingerknäpp som han sade tidigare, det vara bara den omedelbara känslan. Vissa av dem hälsar fortfarande på, men det går längre mellan gångerna. Åren går och ungdomarna skapar nya liv, inget konstigt med det.
Många vittnar om att folk drar sig undan när katastrofen inträffat, hur var det för er?
– Vissa av de som funnits i periferin tog kontakt, medan några av de som var nära drog sig undan. Så kan man säga generellt, utan att lägga skuld på någon. Och efter tre månader avtog uppmärksamheten. En präst jag talade med berättade att så skulle det bli, och precis så blev det.
Arvid hade alkohol i blodet när olyckan skedde, där vid lag var han inget undantag. Så är det vid många olyckor där friska ungdomar mister livet.
För Patrics del har det inneburit en förändring, tidigare hade han gärna några öl och en flaska vin i segelbåten. Så inte längre.
– Det är slut med det. På allra värsta tänkbara sätt insett att alkohol och sjöliv inte hör ihop.