Fredrik Lindehall och Bengt Anderberg är uppväxtkompisar från Nynäshamn som har motorcykelsporten i blodet.
De är två av runt 3000 förare i världens största endurotävling.
– Jag hängde med farsan när han åkte på 80- och 90-talet, berättar Bengt. På senare år har han varit stamgäst på startfältet på Tofta.
Fredrik tävlade i motocross upp till 20-årsåldern då han slog sig in på en proffskarriär inom freestyle-cross. Först sent debuterade han i GGN, första gången på start var 2009.
Vi träffas på ett hotell i Visby under fredagsfrukosten och får här titta in i deras gemensamma GGN-bubbla, samma bubbla som de flesta förare sannolikt kliver in i:
TRÄNINGEN
Banan på Toftafältet liknar inget de kan träna på hemma, det är en komplex tvåmilaslinga med många skilda underlag. Det mest specifika är de hala stenpartierna.
– Man får träna lite överallt, på crossbanor, olika endurospår man kan hitta. Sådana här banor finns ingen annanstans, säger Fredrik.
HITRESAN
Fredrik och Bengt anlände till Visby på torsdagskvällen efter en överfart fylld av endurosnack. Gamla minnen, peppsnack inför tävlingen, bläddrande i amerikanska crosstidningar.
– Man försöker nästan överarbeta allt det där eftersom det bara händer en gång om året, säger Fredrik.
Så mycket festande är det inte, inte för deras del. Men visst händer det att folk tar sig ett glas eller två.
En gammal kompis slår sig ner vid frukostbordet en stund, Christoffer Löfving från Botkyrka. Han minns femtimmarsresorna med de gamla båtarna, då var det blött ombord emellanåt.
– 95, när det var snö och jävligt, 25 sekundmeter, jag minns en finne som gick med en bricka full med snapsar, han spillde inte en droppe trots stormen, så jävla dragen var han!
BOENDET
Vissa förare inkvarterar sig privat, Bengt och Fredrik bor liksom många andra på hotell. Den här morgonen harde sovit ut, båda har småbarn hemma och är inte bortskämda med sovmorgnar. Men inte ens på rummet tar de GGN-paus.
– I går kväll låg vi och kollade starter på Youtube, berättar Bengt.
FÖRBEREDELSERNA
Hela fredagen gäller fokus inför lördagens start. De kör ut till Tofta och besiktigar hojarna, kollar fredagens tävlingar, bland annat har Bengt brorsbarn som kör i ungdomsklasserna.
De går också stora delar av banan för att bilda sig en uppfattning om underlaget, Fredrik har köpt nya stövlar för ändamålet. Myren, hästskon och startrakan är viktiga platser att besöka. Där, vid starten, finns en sten man gärna undviker:
– Jag har slammat där en gång, det blev alldeles blött och immade igen direkt, minns Bengt.
TÄVLINGSMORGONEN
Vissa år har de startat redan klockan nio, då gäller tidig väckning och att vara på plats på Tofta senast vid sju.
I år startar deras startgrupp klockan tolv, det ger lite mer utrymme. Ändå blir det lustigt nog alltid stress i slutändan, händerna ska tejpas, lufttrycket justeras...
–...och alltid är det något man glömt trots att man preppat i flera dagar!
Sedan är det totalt fokus inkluderande all typ av nervositet. Den släpper när startknallen går och tusentals hojar släpper lös sina hästkrafter.
EFTERÅT
Efter debutracet 2009 låg Fredrik i fosterställning på hotellrummets varma golv utan att kunna röra sig i säkert en timme. Fullständigt färdig, brutalt mörbultad.
Att köra enduro innebär en fruktansvärd smärta i hela kroppen som kan ta dagar att helt återhämta sig från.
– Då hade jag ingen rutin, nu har jag lärt mig att dricka mer under loppet. Det är viktigt.
Men känslan av utmattning är trots allt alltid densamma. Och det är lustigt nog den de vill åt, år efter år. Hatkärleken till Grand National är total.
KVÄLLEN
Rutinen är densamma år efter år. Av med de leriga kläderna och sedan till samma pizzeria redan innan de återvänder till hotellet. Det äts oftast under tystnad, för trötta är de för att etablera några nämnvärda samtal. Energin ska fyllas på, det görs bäst med en capricciosa.
En efter in brukar även andra förare komma in, rödögda, färdiga, slut.
På kvällen ordnas GGN-fest på Wisby strand, även om Fredrik och Bengt inte tillhör dem som slår klackarna i taket. Men det kan bli minnesvärda tillställningar ändå.
– Jag träffade min fru, Helena, på en efterfest, hon är gotländska. Det är elva år sedan nu, berättar Bengt.
HEMRESAN
Överallt ombord på båten pratas det GGN. Vid varje bord, vid varje säte. Båten är full av race-storys om skithål och vattensamlingar vilka växer i storlek från ena året till nästa.
Det är så det ska vara, det är där kärnan till den här folkfesten finns.
I upplevelserna, i berättelserna, i minnena.
– De år jag åkt har det alltid varit torrt och fint, i år kommer nog det där leråret jag längtat efter, skrattar Fredrik Lindehall.